Under min tre år långa tid som elev på Gunnesboskolan har jag lärt mig att det går att utöva andra sporter än orientering, ifall man bara gör det med rätt människor. Jag har också fått uppleva hur det känns om man INTE gör det med rätt människor. När jag kom hit var jag ganska säker på mig själv eftersom jag kom från en liten skola där alla kände alla. På Hubertusgården hade jag aldrig några problem med vara rädd för att göra fel. Där fanns det ingen press på att man skulle vara bäst. Men när jag kom till Gunnesbo insåg jag att förväntningarna på en var annorlunda. På ett sätt kändes det som om man antingen skulle klara det eller inte ens försöka alls. Jag tror inte det är något som egentligen har med Gunnesbo att göra. Det har nog snarare med högstadiet att göra.
Jag har aldrig varit särskilt bra på idrott. Därför slutade jag successivt att tro på mig själv så fort jag kom hit. Av någon anledning blev jag rädd för enkla grejer, som att hoppa bock eller spela fotboll. Därför har jag tyckt att det har varit jättebra när vi delat in oss i två grupper där den ena spelar tuffare och den andra spelar mer på en lagom nivå. När jag har varit i en grupp som inte är fylld av egon har jag känt mig mycket mer inkluderad och trots att jag fortfarande inte varit bäst har jag i alla fall haft kul. Så att dela upp grupper efter vilket typ av spel man vill ha får du gärna fortsätta med, Ylva!
Nu kanske jag är jobbig, för jag tjatar om detta hela tiden. Men något jag tycker måste bli bättre är skolorienteringen. Visst, jag fattar att det inte går att åka till Skrylle mer än en gång om året. Men det betyder inte att man bara kan orientera en gång om året. Ifall man lägger olika banor här på Gunnesbo, så att det inte är samma varje gång, kan man orientera här fler gånger och fortfarande göra det på en lagom nivå. Detta kräver dock att det finns bättre kartor som bättre matchar hur sporten orientering faktiskt ser ut idag. Min klubb har nya och fina färgkartor över det här området och jag är övertygad om att det på något sätt skulle gå att lösa så att ni kan använda dem. Det kanske är så att det redan finns banor utritade, men man måste ju inte ta alla kontroller. Dessutom kanske det till och med går att lösa så att ni får tomma kartor. I vilket fall som helst så är det absurt att det finns jättebra kartor över skolan, men att vi fortfarande använder svartvita kartor som egentligen inte ens har några tecken. Ett annat argument för att det inte går att orientera oftare är att det är en lång process att sätta ut och plocka in kontroller. Men då är det ju skönt att det finns människor som mig! Om vi hade orientering på Gunnesbo skulle jag inte direkt få ut något av att springa banan. Men jag skulle kunna fixa med banan och lära mig saker på ett helt annat sätt som är nytitt för mig. När detta skrivs finns det tre orienterare på den här skolan och om ett par år vet jag att det kommer en till. Om viljan finns är det inte omöjligt att förbättra.
Obligatorisk idrott är nödvändigt för att barn ska få en inblick i olika sporter och finna ett intresse i det. Det är ofta i skolan man blir intresserad och därefter börjar syssla med en sport mer seriöst. I och med att vi lever i ett mycket stillasittande samhälle är idrotten viktigare än någonsin. Egentligen finns det inte så mycket mer att säga angående varför det är viktigt med idrott. Det är bra för hälsan och man koncentrerar sig bättre när man rört på sig. Dessutom skulle man lika gärna kunna stryka andra ämnen som musik och bild ifall man stryker idrott från schemat. Allt lärande handlar inte om att bli smart.
Min idrottsframtid ser inte så anmärkningsvärd ut. Orientering, som är sporten jag djupt älskar, kommer alltid att finnas i mitt hjärta och min förhoppning är att jag aldrig slutar med den. Det bra med min sport är att man kan hålla på med den hela livet, för det finns klasser som täcker alla åldrar. Som min farfar brukar säga: från sju år tills man dör.
Men även om jag aldrig kommer sluta med orientering vet jag att jag aldrig kommer bli elitorienterare. För det första så har jag inte tillräckligt intresse för det. För det andra så är jag inte byggd för det. Egentligen skiter jag i hur bra jag är på det, eftersom det viktiga för mig är att jag tränar. Jag känner hur sprallig jag blir när jag inte får träna och jag vill aldrig sluta idrotta. Som jag sade i början, det jag tar med mig härifrån är att jag inte ska vara rädd för att utöva andra sporter. Jag måste bara se till att göra det med folk jag litar på och som inte skrattar åt mina misslyckade försök att hoppa bock.
Ylva, du har varit en fantastisk idrottslärare och jag är glad att jag haft dig under dessa tre åren! Dina metoder och sätt att hantera saker är jättebra och man kan alltid lite på att du vill vårt bästa. Tack för den här tiden.
Visar inlägg med etikett idrott. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett idrott. Visa alla inlägg
tisdag 16 maj 2017
måndag 13 mars 2017
Jämställdhet och idrott
Visst ska det vara så att idrott är något för alla? ALLA. Att idrotta är en stor del av människors liv och en viktig faktor för vårt välmående. Men ändå har det blivit så att alla inte har lika stor möjlighet att göra vad de vill. Det behöver inte bara handla om kön (vilket den här texten kommer fokusera på), utan också handikapp och välstånd.
Att idrotten inte är helt jämställd är ett faktum som inte går att ignorera. För de som inte tror på att det jag säger stämmer kan jag bara be er att sätta på första bästa Sportnytt och se efter hur mycket dam- respektive herridrott de tar upp. Jag såg på Sportnytt 27/2-17. Det var en sändning på fem minuter och det enda som togs upp inom damidrott var att det inte blev någon medalj i sprintstafetten i längdskidor. Resten av tiden talades det om herrbandy, herrfotboll och ridning (där fokuset låg på en man). vad kan det bero på? Förmodligen är det såhär för att sport är en traditionellt manlig sysselsättning. Så har det nästan alltid varit och det kan du läsa mer om här nedan.
Ett annat exempel jag kan ta upp är kvinnors deltagande i OS. Om vi går väldigt, väldigt långt tillbaka i tiden kan vi se att vissa kvinnor faktiskt kunde vara med i de antika olympiska spelen. Visserligen handlade det inte om så många och dessutom var detta ett privilegium som bara ogifta kvinnor hade. Men ändå! Om vi hoppar framåt till det lite modernare OS så kan vi se att kvinnor inte var tillåtna att vara med förrän år 1900. Därefter följde en tid då det fanns en speciell damolympiad. När kvinnor till sist tilläts vara med i riktiga OS dröjde det fram till 2012 innan alla deltagande nationer skickade kvinnliga representanter. Enligt mig är det fullständigt galet att det tog så lång tid att fatta att kvinnor idrottar lika bra som män.
Så nu har vi rett ut att sport inte alltid varit särskilt jämställt. Hur är det idag då? Om man ser tillbaks så har det faktiskt skett väldigt många förändringar. Min åsikt är att vi har kommit till den punkt då tjejer tillåts göra i princip samma saker som killar. Men det som fortfarande behöver förändras är att tjejerna ska få mer uppmärksamhet och respekt för vad de gör. Fotbollsspelaren Martas lön ligger ungefär på 3,6 miljoner kronor om året. Hon är världsberömd och en av de allra bästa fotbollsspelarna. Det är väldigt mycket pengar och jag hade varit glad om jag hade den lönen. Men Markus Rosenberg spelar, precis som Marta, i Allsvenskan. Hans lön är 22 miljoner! Det är vansinnigt att han tjänar så mycket mer, trots att han inte alls är lika berömd.
Ett annat exempel jag kan ta upp är att Allsvenskan är något för herrar. Om man menar damerna måste man säga ”Damallsvenskan”. Folk pratar även om hockey och ”damhockey”, Tre kronor och ”Damkronorna” osv osv osv… Det har på något sätt blivit som om kvinnliga idrottare är just kvinnliga och inte bara idrottare.
Något annat som är värt att nämna är kvinnors inflytande och hur mycket de är med och bestämmer i olika sammanhang. Riksidrottsförbundet satte 2011 upp ett mål för 2017. Inget kön skulle vara representerat mindre än 40% i beslutsfattande organ (detta uppgav DN 10/4-16). Målet uppfylldes inte. I stort sett inget har hänt sedan målen sattes. DN räknade även ut andelen kvinnor och män i de 71 specialidrottsförbunden och resultatet är oacceptabelt. 2016 var 35% av styrelseledamöterna kvinnor. Endast 14 av 71 styrelseordförande var kvinnor. Detta innebär att verkligen ingenting har hänt sedan 2011. Jag tror att många tänker att det här med jämställdhet är något som bara handlar om kvinnor. Därför måste bara kvinnor jobba för det. Men saken är att det inte går att uppnå något alls ifall bara hälften av jordens befolkning jobbar för det. Jämställdhet handlar om en balans. Det är inte alls, så som många tror, att kvinnor ska stå över männen. Nej, målet är att kvinnor och män ska stå på samma nivå!
Nu tänkte jag ta upp ett exempel från det jag själv har mest koll på, nämligen orientering. Många kanske tycker att orientering är en av de mer jämställda sporterna eftersom ALLA tävlingar erbjuder klasser för både män och kvinnor. De enda som har det svårt om man ser på saken ur detta perspektivet är de icke binära. Men det är inte det som är problemet i mitt exempel. Orientering är långt ifrån så jämställt som det verkar. Problemet ligger i hur mycket varje persons insatts räknas. Detta märks extra mycket i lagtävlingar (dvs stafetter och tävlingar där klubben samlar poäng tillsammans). I Skåne har vi en stor tävling där i stort sett alla är med. Det finns tre olika långa banor för damer respektiver herrar och tiderna från de bästa löparna i varje klubb räknas ihop så att klubben får ett sammanlagt resultat. Men grejen är att herrarnas insatts har större betydelse än damernas. Detta är något som styrelsen i min klubb Lunds OK har reagerat på och velat förändra. Därför skickade de in en motion till Skånes orienteringsförbund med en beskrivning om vad de ville ändra. Vad hände? Förslaget möttes av klagomål eftersom ”ifall männens insatts minskade skulle färre män komma och springa tävlingen”. Ja, det är fler män än kvinnor som orienterar, men tror folk verkligen att männens intresse skulle minska om kvinnors insatts blev viktigare. Jag tror verkligen inte att män hellre skulle stanna hemma än att i alla fall komma ut i skogen och vara med. Alla får ju ändå springa, även om deras resultat inte räknas med i klubbens resultat. Dessutom, hur ska orientering någonsin kunna locka fler kvinnor om deras slit ändå inte spelar någon roll? För att ännu tydligare visa hur icke jämställt orientering är så kan vi gå tillbaks och prata om RF:s jämställdhetsmål. Hur såg resultatet ut inom just orientering? Tidningen Skogssport uppgav 12/12-16 att endast 9 av 23 distriktsförbund för orientering lyckades med målet om att 40% var minimum för ett köns inflytande. Sedan lyckades dock sporten orientering som helhet med att klara målen, men det är fortfarande inte bra nog.
Det andra jag tycker är absurt när det gäller orientering är att banlängderna varierar så fruktansvärt mycket. Det är en självklarhet att herrar ska ha längre banor än damer eftersom vi ju faktiskt är olika byggda. Men orienteringsporten har helt gått över gränsen. Jag läste en lista med banlängder som som gällde en för en tävling som ägde rum 5/3-17. Min klass, dvs D16 hade banlängden 5,7km. Motsvarande klass för herrar hade 7,0km. Det är mer än en kilometer längre! För att bevisa att skillnaden är för stor kan vi kolla på resultatlistan. Segraren i min klass var ute i 34 minuter, medan segraren i herrklassen hade en tid på 41 minuter. Både damer och herrar betalar samma startavgift, men herrarnas banor är ändå tuffare.
Vad kan vi säga om framtiden? Jag tror att vi är på rätt väg, för trots att det inte är jämställt inom idrott idag så har det verkligen blivit bättre genom åren. Vi har ändå gått från att inte låta kvinnor delta i OS till att välkomna kvinnor i stort sett överallt. Men att RF misslyckades med ett mål som de hade flera år på sig att uppfylla är oroväckande. En sak att tillägga är att de som satte målen givetvis är intresserade av idrott i allmänhet. Idrottsmänniskor är sådana som ofta är bra på att arbeta aktivt mot sina mål och inte tycker om att förlora eller misslyckas. Om inte ens vinnarskallarna kan uppfylla målen, vem ska då kunna det?
Källkritik
Från tidningen DN har jag fått mycket av min information. Speciellt statistik plockade jag därifrån. Länken finns här:
DN är Sveriges största morgontidning och jag räknar den därför som en säker källa. Tidningen är liberal, det vill säga ligger mer åt höger, men är ändå ganska politiskt oberoende. Att vara ”oberoende liberal” låter kanske lite märkligt. Det innebär att de har en politisk åsikt, men att de är öppna för att ha med artiklar som matchar andra åsikter också.
Jag utgår från tre olika aspekter när jag skriver min källkritik.
Tidskriteriet:
Detta är den lättaste aspekten eftersom det enda jag behöver kolla på är hur gammal texten är. Det jag läste och använde mig av var från 4/10-16. Det är ungefär fem månader sedan och jag bedömer att det är ganska nyligen. Källan är fortfarande relevant. Något som är bra med just den här texten är att den handlar om något som pågått under en längre tid. Målet var något som sattes 2011 och som varit aktuellt sedan dess. En sådan här typ av text är dessutom lättare att använda lite i efterhand än andra typer av texter är. Det jag menar är att exempelvis nyheter om vad kandidater säger inför ett presidentval inte är relevanta lika länge. Sådana nyheter kan förändras över en natt. Långsiktiga grejer, som till exempel jämställdhetsmålet, förändras inte lika snabbt och därför tror jag att jag kan lita på vad som står i en fem månader gammal artikel.
Beroendekriteriet:
Det här har att göra med om andra källor säger samma sak och om källan jag undersöker är en primär- eller sekundärkälla. Eftersom DN bara har intervjuat folk som har en koppling till ämnet och därefter återberättat det i en artikel så är detta en sekundärkälla. Men om vi kollar närmre på vilka de faktisk intervjuade så kan vi konstatera att det som står ändå är trovärdigt. RF:s ordförande, Björn Eriksson har gjort flera uttalanden och han borde ju verkligen ha koll på ämnet. Den andra intervjuade personen är Jenny Svender, som är jämställdhetsansvarig för RF. Även hon borde ha koll.
Angående det där om att hitta samma information på flera ställen så blev jag väldigt positivt överraskad. Jag började med att gå till RF:s hemsida där jag hittade den gamla texten med målen som sattes 2011. Den sade exakt samma saker som DN uppgett och i detta fallet så är ju RF själva primärkällan. Så om DN säger samma sak kan jag räkna den som trovärdig. Jag läste även ur en svensk orienteringstidning (Skogssport). En artikel handlade just om jämställdhet och de tog upp precis samma jämställdhetsmål där också. Det var där jag hittade information om hur det gått för just orientering angående målet. Alltså kan jag vara helt säker på att DN inte har gett mig en skev bild av verkligheten trots att de inte är helt politiskt oberoende.
Tendenskriteriet:
Detta handlar om vad avsändaren hade för anledning att publicera informationen och vem upphovsmannen/kvinnan faktiskt är. Meningen med tidningar är oftast att informera allmänheten om vad som händer i världen. Givetvis finns det artiklar i tidningar som snarare är till för att påverka. Det är därför de så kallade Ledarsidorna finns. Sedan finns det även mindre trovärdiga tidningar, som man inte ska lita på. Det är därför man kollar var de står politiskt, som jag tidigare sade!
Så var fick DN sin information ifrån? De hade ett stort diagram där man tydligt såg vilka som klarat jämställdhetsmålet. Längst ner stod det att alla uppgifter var hämtade från respektive sports hemsida och även via mailkontakt med förbunden. Jag har givetvis inte varit inne och kollat på varje förbunds hemsida, men till exempel så kollade jag på orienteringen. Den stämde och det gör DN mer trovärdigt.
En av författarna till artikeln är sportreporter på DN och hon heter Lisa Edwinsson. En bra sak är att hur en person skriver om sport sällan har så mycket med politik att göra. Visst kan man vinkla sporten politiskt, men i ett sådant här ämne handlar det mest bara om resultat från en undersökning. Inga åsikter finns med i texten, förutom att intervjupersonerna berättar vad de tycker om situationen. Men på de ställena visar skribenterna tydligt att de citerar.
Den andra skribenten heter Gustaf Andersson, men honom står det inget om.
Mina andra källor hittar du här nedan!
https://sv.wikipedia.org/wiki/Olympiska_spelen
http://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/fattiga-barn-idrottar-mindre
http://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/fattiga-barn-idrottar-mindre
onsdag 15 februari 2017
Orienteringsguiden
Här följer en mer ingående beskrivning av sporten orientering! Jag är en sådan människa som frivilligt går upp klockan sju på helgerna för att åka ut i skogen och springa mig trött och smutsig. Varför gör jag vet? Varför skulle en smart individ nånsin VILJA orientera? Vad är det för skum sekt som samlas när alla andra sover? Detta är videon som berättar sanningen om sporten. Du får lära dig att orientera med kompass och lyssna till beskrivningar av mystiska vapen som "sportident pinne" och "definitionshållare". Dessutom får du se en äkta orienterare in action. Följ med på en spännande resa genom lera och snö. Alla väderstreck är inte vad de ser ut att vara...
måndag 12 december 2016
Säkerhet vid idrott
Det allra viktigaste enligt mig är att lyssna noga på instruktionerna så att jag vet precis vad jag ska göra och vilka regler som gäller. Då minskar jag risken för en massa missförstånd under spelets/lekens gång. Till exempel om reglerna är att vi ska springa på ett visst ställe. Om jag inte lyssnar på instruktionerna missar jag det och kanske börjar springa på fel ställe. Det kan leda till att jag krockar med någon annan som springer på rätt ställe. Om jag skadar mig på grund av det får jag skylla mig själv, men om det dessutom leder till att den andre personen skadar sig är det inte okej. Någon annan ska inte behöva lida av att jag ignorerade genomgången!
Jag måste även tänka på hur jag spelar/leker, det vill säga anpassa min nivå efter sammanhanget. Låt oss säga att jag har tränat fotboll i hela mitt liv och vi nu ska spela det på idrotten. I motståndarelaget finns en person som är rädd för bollar och helst bara skulle rusa ut ur rummet för att slippa denna fruktansvärda sport. Då kanske det optimala för mig att göra inte vara att springa fram och tackla min motståndare så att hen skadar sig. Jag vet att det är omöjligt att genomföra en inbrottsaktivitet som alla gillar i skolan, för vi alla tycker olika om vad som är kul. Men vi kan i alla fall göra vårt bästa för att få alla att känna sig delaktiga och behövda i ett lag. Det här exemplet gäller givetvis inte aktiviteter där man arbetar ensam. I sådana sammanhang är det helt okej att prestera på sin egen nivå och verkligen göra sitt bästa. I och med att jag är Tina är ett exempel på att sådant tillfälle orientering. Där kan jag göra allt precis hur snabbt och fint jag vill. jag behöver inte ta hänsyn till någon annan i min närhet.
Något som är väldigt bra är mattor. För det är faktiskt en skillnad mellan att landa pladask på marken och att ha en matta under sig. Kanske tänker många att de små, tunna mattorna vi har i gympasalen är obetydliga, men så är ju inte fallet. Till exempel om vi ska hålla på med redskap och hoppa bock. Det är lika bra att lägga en matta framför om någon skulle snubbla och stå på näsan. Detta gäller även vid användning av bom, ringar och lianer. Mattorna förebygger inte bara skada. De gör också att många känner sig säkrare och blir lite modigare vid redskapen. Jag är en sådan person. Tro mig, jag har aldrig gillat redskap, men jag tackar så mycket för mattorna!!
Något annat att tänka på är vad man har för typ av aktivitet och vilken nivå folk i skolor ligger på. Det går inte att kräva att alla ska göra en bakåtvolt även om vi haft idrottslektioner i tio år. Återigen, man måste anpassa sig efter miljön. Det är klart att någon säkert skulle kunna göra en bakåtvolt, men långt ifrån alla. Alltså, kan man inte ha det som en huvudaktivitet. Skolidrott behöver vara basic.
onsdag 7 september 2016
Planera en vandrig
Min vandring utgår från fjällstationen i Abisko. Vi kommer dit och sover första natten för att ladda upp och gå igenom så att vi har allt vi behöver. Om vi då märker att det är något vi missat att packa ner kan vi fixa det i Abisko innan vi ger oss ut på den riktiga turen. Tanken är att vi ska gå till Trollsjön (den sjö i Sverige som har störst siktdjup) någon mil därifrån och tälta vid den. Därefter ska vi vandra till Björkliden där vi tar tåget hem. Det blir ingen lång vandring eftersom det är första gången min kompis är uppe på fjället.
Vi ska vandra sommartid eftersom det blir enklast så när det är första gången. Det är viktigt med rätt kläder och på fjället kan vädret ändras plötsligt. Därför måste man vara beredd på alla sorters väder. I min ryggsäck packar jag ner ett underställ, som hjälper mig att hålla värmen. Det är också ett väldigt lätt plagg, som inte tar så mycket plats. Jag packar även ner en ”sportigare” T-shirt, som är luftig och bra att vandra i om det blir varmt. I och med att man blir varm av att gå kan man även ha den på sig när det är lite svalt. Det är bra att ha med sig flera par strumpor, för det är inte så mysigt att gå omkring med blöta strumpor. Jag vet, av egen erfarenhet, att det är lätt att få skoskav när man går långt i vandringskängor, så det är skönt att ha två lager strumpor på sig. Mina vandringsbyxor är långa och inte alls tighta. de har även en dragkedja vid knäna eftersom man ska kunna ta av den nedre delen om man vill ha kortbyxor. Jag packar också ner regnkläder och en kofta, som är lätt att ta av och på beroende på hur varm jag är. Nätterna kan bli svala när man sover i tält och därför tar jag med en underställströja till, som jag kan sova med. Kläder packar vi såklart ner i våra egna väskor.
Nu ska jag skriva om maten på resan. Det går inte att ha med sig stora paket med mat i, för det tar alldeles för mycket plats. En smart sak att göra är att mäta upp så mycket som man tror att man kommer behöva och lägga ner det i plastpåsar. Om det är något speciellt jag vill komma ihåg om just en speciell vara kan jag skriva ner det på en lapp och lägga i påsen. Jag ska packa med havregryn, för att kunna koka gröt på morgonen när jag vaknar vid sjön. Till den har jag lite russin och nötter. Middagarna kommer bestå av torkad mat, som man blandar med vatten. Det är enkelt att ha med sig och tar inte så mycket plats. Vi kommer behöva tre sådana måltider var. Lunch och middag första dagen och lunch till andra dagen. Därefter kan vi köpa mat till hemvägen. Jag ska också ha med lite bröd och knäckebröd, samt ost på tub. Det kan vi äta på kvällen. För övrigt packar jag lite kex som nödproviant. Det är bra att ha med sig lite vatten, men det finns flera bäckar i naturen och det fina med fjället är att vattnet är rent! För att göra det lättare för oss att bära ska vi alltså inte ha någon stor vattendunk med oss. Bara en liten vattenflaska att fylla på när vi själva vill det. Vi får också se till att välja en bra plats att äta på, där det finns vatten lättillgängligt. Maten delar vi upp så att vi bär ungefär lika mycket var. För att laga maten ska vi ha med oss ett stormkök med gas som bränsle. Eftersom jag varit iväg på vandring tidigare blir det bäst om jag bär stormköket, så att min kompis slipper så mycket vikt som möjligt. När man använder stormkök med gas är det viktigt att tänka på att ha koll på hur mycket gas som finns kvar i behållaren. Om man vet att det bara finns lite kvar in den man har öppnat är det bra att ta med en extra. Och även om man har en relativt nyöppnad gasbehållare är det smart att ha med en extra i reserv, om nåt skulle hända.
Vi ska ju tälta, så därför ska jag gå igenom lite om det. Vi är bara två personer och då betöver vi inget stort tält. Jag ska ha med mig ett liggunderlag som inte behöver blåsas upp eftersom det inte gör något om det går hål på den då. Sovsäck är också bra att ha. Det går inte att ha med sig en kudde, så det funkar bra med bara ett örngott. I det kan jag stoppa min kofta. När man sätter upp ett tält är det viktigt att ta det försiktigt med både tältpinnar och duk. Annars kan till exempel tyget spricka och då blir det inte så kul på natten. Vi får hjälpas åt att sätta upp tältet eftersom det är så mycket lättare när man är två. Jag tänker att vi får gå en bit iväg och resa tältet så att vi inte är precis vid sjön. Man vet ju aldrig om det kommer någon annan som vill uppleva Trollsjön. Vi måste verkligen tänka på att inte skräpa ner eller förstöra något på platsen där vi slår läger. Man kan tänka att det ska se precis likadant ut när man kommer som när man går.
Nu ska jag prata lite om allemansrätten. I Sverige är det tillåtet att elda på de allra flesta platser. Om man ska elda på fjället måste man se till att man inte befinner sig i en nationalpark och att man inte är på en berghäll. Men det fins ju faktiskt inget att elda med på fjället, för där växt ju inte så mycket. Om jag och min kompis skulle elda hade vi varit tvungna att ta med eget virke, så därför nöjer vi oss med stormköket. Vi har dock turen att få lov att tälta nära sjön. Den ligger väldigt nära Abisko nationalpark och i nationalparker får man inte tälta. Trots att man får lov att tälta där det inte är nationalpark finns det en viss tidsbegränsning. Så det är tur att vi bara ska stanna någon natt.
Slutligen vill jag säga att det är otroligt viktigt att berätta för någon annan vart man ska, alltså lämna ett färdmeddelande. Vi måste tala om för någon hur länge vi beräknas vara borta, vart vi ska och hur turen ska se ut. På så sätt finns det någon som kan agera om vi inte kommer tillbaks på utsatt tid. Vi får också tänka på att ta det lugnt med vad vi går så att vi inte råkar ut för någon olycka.
tisdag 25 augusti 2015
Konditionsträning ht-15
Jag sprang Gunnesborundan den 24/8 på 16.05. Problemet var att jag fick extremt ont i magen efter ungefär halva rundan. Jag fortsatte springa, men det gick inte alls fort. Därför blir mitt mål att lyckas springa rundan på ca 14 minuter. För att lyckas med det ska jag springa lite mer i veckan. Just nu har jag för det mesta två orienteringstävlingar varje helg, men löptränar inte så mycket. Så, minst en gång i veckan ska jag springa gunnesborundan, eller en liknande runda. Jag ska även försöka att inte äta så nära inpå träningen. Det kan nämligen ha varit anledningen till att jag fick så ont i magen på gunnesborundan.
TRÄNINGSDAGBOK
23/8-15
Jaktstart, långdistans i orientering
Dagen innan hade man sprungit en bana för att avgöra vem som skulle starta först i jaktstarten. Jaktstarten var en väldigt stressig tävling eftersom den som var först i mål vann. Man försökte springa lite fortare än vanligt, för att ingen skulle komma ifatt. Dessutom var det väldigt viktigt att vara koncentrerad på kartläsningen så att man kom rätt direkt. Det var mycket backar.
25/8-15
Klubbmästerskap, medeldistans i orientering
Eftersom banan var lite kortare än vanliga banor fick man öva på att springa lite fortare än man kände sig bekväm med. Det är ett bra sätt att bli snabbare på. Det var en del backar, så man fick öva på att klara dem utan att gå. Men jag var ändå inte så nöjd, för jag sprang fel ganska mycket.
31/8-15
Skolidrott, kinesiska muren
Eftersom vi inte var så många i laget fick vi springa mycket. Det var väldigt roligt och när man lyckades springa förbi vakterna kände man sig jättebra. Jag fick öva på många olika saker. Dels så sprang jag ju och försökte hitta rätt läge att ta mig förbi vakterna. Men jag kastade även bollar och övade på att sikta. Kinesiska muren var en bra konditionsträning eftersom pulsen ökade, man svettades och man andades snabbare.
1/9-15
Skolidrott, frisbee
Det var ett spel där man var tvungen att springa nästan hela tiden, vilket var bra. Men eftersom man hela tiden tänkte på att fånga och kasta frisbeen slutade man tänka på att det var jobbigt att springa. Man fick även öva på att hitta lägen, kasta, fånga och sikta.
2/9-15
Gunnesborundan
Jag sprang nu gunnesborundan på 15.33, vilket är en halv minut snabbare än förra gången. Därför är jag nöjd och ska försöka pressa tiden ännu mer framöver. Jag tycker att min taktik var väldigt bra. Först sprang jag lugnt till Gunnesbo (från Nöbbelöv) för att inte få håll. Därefter sprang jag hela banan i ganska bra tempo. På slutet valde jag ut en speciell plats där jag ökade farten lite. Och lite längre fram ökade jag farten ännu mer. Jag gjorde så för att jag inte är så bra på att spurta och vill försöka öva mer på det.
6/9-15
Stafett i orientering
Stafett är något som är ganska jobbigt eftersom man känner mycket större press när ens lopp påverkar hela laget. Därför försöker man springa ännu lite fortare än vanligt för att inte tappa placeringar. Det kan i värsta fall leda till att man slarvar och missar jättemycket. Jag hade den sista streckan, vilket innebar att jag skulle avgöra allt. Vi var två personer som gick ut samtidigt och vi skulle kämpa om andraplatsen. Dessutom var det en tjej till som gick ut bara någon minut efter oss. Hon som startade samtidigt som jag är för det mesta snabbare än mig, men jag kunde hänga med i hennes tempo förvånansvärt länge. Jag missade dock publikkontrollen och då var det kört. Men vi kom trea eftersom hon bakom mig aldrig hann ifatt. Det var ett väldigt bra pass för mig eftersom jag fick öva på att ha ett lite högre tempo än vanligt. Och pressen jag kände gjorde mig bara mer fokuserad.
10/9-15
Ca 6 km löpning med pappa
Pappa är väldigt bra att springa med eftersom han håller exakt samma tempo under hela banan. Då märker man direkt när man börjar bli trött och egentligen vill sakta ner. Men det går inte när man springer med honom och man får fortsätta i samma tempo. Jag hade egentligen förväntat mig fem kilometer, men det visade sig att banan var förlängd... Det var ganska jobbigt, men väldigt bra träning eftersom det är när man är trött och fortsätter springa som konditionen blir bättre.
13/9-15
Skånes största orienteringstävling
Hur denna tävlingen gick till är ganska svårt att förklara, så jag kommer inte berätta så mycket. Det handlade i alla fall om att de olika orienteringsklubbarna tävlade mot varandra och de i klubbarna som hade bäst tider räknades med i resultatet. Det fanns tre dambanor och tre herrbanor med olika längder svårighetsgrader. Jag sprang den kortaste banan för damer. I den får bara ungdomar och de som är över 40 springa, eftersom det skulle vara fusk att sätta in en jättesnabb 20-åring på den kortaste banan. Min bana var bara 2,9 kilometer och jag missade egentligen endast en kontroll med ungefär en halvminut. Jag var riktigt förvånad när det visade sig att jag hade bäst tid av alla på banan! Det berodde förmodligen på att jag tränat ganska bra under veckan som gått. För ovanlighetens skull var det väldigt lätt att ta sig fram i skogen. Jag hade nog inget ställe på hela banan där det blev snårigt och jag var tvungen att sakta mer. Jag slapp även alla kärr, vilket jag var mycket glad över!
17/9-15
Gunnesborundan med pappa
Idag fick jag draghjälp av pappa på rundan. Och med hjälp menar jag verkligen hjälp. Jag hade aldrig klarat av den tiden vi fick på egen hand. Det blev 14.09, vilket är nytt rekord. Pappa sade hela tiden "kom igen nu, du orkar detta tempot hela vägen! Nu ska du bara springa fram till den där bussen och sedan ser du målet!" Jag trodde inte alls att jag skulle klara det, men det gick tillslut trots att det var riktigt jobbigt. När jag kom i mål fick jag väldigt ont i magen och blev snurrig. Det gick över efter några minuter, men det var läskigt just då. Jag är glad att pappa var med, för jag är egentligen inte alls bra på att springa kortare sträckor så snabbt. För mig funkar det liksom bättre att springa långt och lite saktare. Så, detta är väldigt bra träning för mig. Men jag tror att jag kommer ha svårt att slå denna tiden när vi ska springa för sista gången i skolan.
21/9-15
Gunnesborundan på idrotten
Idag sprang jag gunnesborundan ensam på 14.10. Det är en tid jag är mycket stolt över eftersom jag inte trodde att jag ens kunde komma i närheten av min och pappas gamla tid. Nu var jag ändå bara en sekund sämre! I början kändes det inte alls jobbigt, men efter ungefär halva rundan fick jag något i halsen och började hosta jättemycket. Jag ville inte stanna eftersom jag kände att jag hade en bra tid på gång, men det ledde till att jag fick svårt att andas. Det var väldigt läskigt och jag var helt slut när jag kom i mål. Annars kändes löpningen bra och jag hade inte ont i magen alls, trots att jag brukar få det när jag springer. Jag är stolt över att jag klarade en bra tid utan draghjälp. Nu har jag nästan nått mitt mål, som var på 14 minuter!
27/9-15
Långdistans i orientering
Jag var inte så väl förberedd eftersom jag inte hade haft någon tid att träna sedan den 21/9. Så, jag fick värma upp mycket innan loppet. Det gick faktiskt väldigt bra och vid sjätte kontrollen låg jag tvåa. Allt flöt på väldigt bra och det kändes inte alls så jobbigt att springa som jag hade trott. Men det var efter sexan som jag började bomma. Varenda kontroll efter det bommade jag och efter att ha trillat i en lerpöl var det inte så roligt längre. Att klara en orienteringsbana fort hänger väldigt mycket på att man håller ihop allt. Man får inte glömma bort att orientera noggrant. Och om man gör ett misstag kan det straffa sig rejält, för då blir man mindre och mindre taggad, vilket leder till att man börjar tänka på hur trött man är. Då springer man inte lika fort. Det var det som hände mig. När allt gick så fel kunde jag helt enkelt inte springa särskilt fort längre. Så jag får ta med mig allt som gick så bra i början och tänka på att jag faktiskt kan springa fort när jag vill det.
4/10-15
Stafett i orientering
jag skulle springa den fjärde sträckan av sju och min bana skulle vara lika svår som mina vanliga banor brukar vara. När jag sprang iväg låg mitt lag på tolfte plats, vilket inte är särskilt bra. Det berodde förstås på att vi var Lunds OK:s andralag. Alltså var de bästa löparna i förstalaget. Jag var ganska stressad eftersom tredjelagets fjärde sträcka blivit utväxlad tio minuter innan mig. Självklart ville jag komma ifatt henne. Dessutom var det ett annat lag som gick ut precis efter mig och jag ville ju inte att hon som sprang där skulle springa om mig. De första kontrollerna gick väldigt bra och jag stannade nästan inte alls för att läsa kartan. Men den fjärde kontrollen var en lång sträcka och det var egentligen den som skulle avgöra hela loppet. Det fanns flera olika vägval och jag var tvungen att bestämma mig snabbt. Hon som var efter mig sprang inte samma håll som jag och det visade sig att jag kom i mål några minuter innan henne! Jag var även bara två minuter efter hon som sprang i Lunds tredjelag, så jag var väldigt nöjd. Jag hittade rätt även på den långa sträckan och bommade inget annat heller. Dagen innan hade vi sprungit en annan tävling och då sprang jag väldigt långsamt och blev väldigt trött. På stafetten kändes det dock mycket bättre och jag stannade inte särskilt mycket. Jag kände att jag orkade mycket mer.
6/10-15
Spinning på friskis och svettis.
Innan spinningpasset hade vi styrketränat och det tyckte jag inte alls om. Det var mycket roligare med spinning! Det hela gick ut på att vi skulle cykla och ledaren talade om för oss vad vi skulle göra och hur mycket vi skulle ta i. Man blev riktigt svettig och trots att jag blev trött fortsatte jag eftersom det var så kul. Jag tror att en av anledningarna till att det passade mig så bra var att man skulle hålla ett visst tempo och cykla i takt till musiken. Eftersom jag tycker mycket om musik var det en kul utmaning att hitta rätt takt och hålla den. Det ledde även till att man koncentrerade sig mer på att hålla rätt takt än att det var så jobbigt. Det hela avslutades med att man skulle ta i allt man kunde för att man skulle bli riktigt trött och för att pulsen skulle höjas så mycket som möjligt. Så, spinning var jättekul och det var bra konditionsträning.
TRÄNINGSDAGBOK
23/8-15
Jaktstart, långdistans i orientering
Dagen innan hade man sprungit en bana för att avgöra vem som skulle starta först i jaktstarten. Jaktstarten var en väldigt stressig tävling eftersom den som var först i mål vann. Man försökte springa lite fortare än vanligt, för att ingen skulle komma ifatt. Dessutom var det väldigt viktigt att vara koncentrerad på kartläsningen så att man kom rätt direkt. Det var mycket backar.
25/8-15
Klubbmästerskap, medeldistans i orientering
Eftersom banan var lite kortare än vanliga banor fick man öva på att springa lite fortare än man kände sig bekväm med. Det är ett bra sätt att bli snabbare på. Det var en del backar, så man fick öva på att klara dem utan att gå. Men jag var ändå inte så nöjd, för jag sprang fel ganska mycket.
31/8-15
Skolidrott, kinesiska muren
Eftersom vi inte var så många i laget fick vi springa mycket. Det var väldigt roligt och när man lyckades springa förbi vakterna kände man sig jättebra. Jag fick öva på många olika saker. Dels så sprang jag ju och försökte hitta rätt läge att ta mig förbi vakterna. Men jag kastade även bollar och övade på att sikta. Kinesiska muren var en bra konditionsträning eftersom pulsen ökade, man svettades och man andades snabbare.
1/9-15
Skolidrott, frisbee
Det var ett spel där man var tvungen att springa nästan hela tiden, vilket var bra. Men eftersom man hela tiden tänkte på att fånga och kasta frisbeen slutade man tänka på att det var jobbigt att springa. Man fick även öva på att hitta lägen, kasta, fånga och sikta.
2/9-15
Gunnesborundan
Jag sprang nu gunnesborundan på 15.33, vilket är en halv minut snabbare än förra gången. Därför är jag nöjd och ska försöka pressa tiden ännu mer framöver. Jag tycker att min taktik var väldigt bra. Först sprang jag lugnt till Gunnesbo (från Nöbbelöv) för att inte få håll. Därefter sprang jag hela banan i ganska bra tempo. På slutet valde jag ut en speciell plats där jag ökade farten lite. Och lite längre fram ökade jag farten ännu mer. Jag gjorde så för att jag inte är så bra på att spurta och vill försöka öva mer på det.
6/9-15
Stafett i orientering
Stafett är något som är ganska jobbigt eftersom man känner mycket större press när ens lopp påverkar hela laget. Därför försöker man springa ännu lite fortare än vanligt för att inte tappa placeringar. Det kan i värsta fall leda till att man slarvar och missar jättemycket. Jag hade den sista streckan, vilket innebar att jag skulle avgöra allt. Vi var två personer som gick ut samtidigt och vi skulle kämpa om andraplatsen. Dessutom var det en tjej till som gick ut bara någon minut efter oss. Hon som startade samtidigt som jag är för det mesta snabbare än mig, men jag kunde hänga med i hennes tempo förvånansvärt länge. Jag missade dock publikkontrollen och då var det kört. Men vi kom trea eftersom hon bakom mig aldrig hann ifatt. Det var ett väldigt bra pass för mig eftersom jag fick öva på att ha ett lite högre tempo än vanligt. Och pressen jag kände gjorde mig bara mer fokuserad.
10/9-15
Ca 6 km löpning med pappa
Pappa är väldigt bra att springa med eftersom han håller exakt samma tempo under hela banan. Då märker man direkt när man börjar bli trött och egentligen vill sakta ner. Men det går inte när man springer med honom och man får fortsätta i samma tempo. Jag hade egentligen förväntat mig fem kilometer, men det visade sig att banan var förlängd... Det var ganska jobbigt, men väldigt bra träning eftersom det är när man är trött och fortsätter springa som konditionen blir bättre.
13/9-15
Skånes största orienteringstävling
Hur denna tävlingen gick till är ganska svårt att förklara, så jag kommer inte berätta så mycket. Det handlade i alla fall om att de olika orienteringsklubbarna tävlade mot varandra och de i klubbarna som hade bäst tider räknades med i resultatet. Det fanns tre dambanor och tre herrbanor med olika längder svårighetsgrader. Jag sprang den kortaste banan för damer. I den får bara ungdomar och de som är över 40 springa, eftersom det skulle vara fusk att sätta in en jättesnabb 20-åring på den kortaste banan. Min bana var bara 2,9 kilometer och jag missade egentligen endast en kontroll med ungefär en halvminut. Jag var riktigt förvånad när det visade sig att jag hade bäst tid av alla på banan! Det berodde förmodligen på att jag tränat ganska bra under veckan som gått. För ovanlighetens skull var det väldigt lätt att ta sig fram i skogen. Jag hade nog inget ställe på hela banan där det blev snårigt och jag var tvungen att sakta mer. Jag slapp även alla kärr, vilket jag var mycket glad över!
17/9-15
Gunnesborundan med pappa
Idag fick jag draghjälp av pappa på rundan. Och med hjälp menar jag verkligen hjälp. Jag hade aldrig klarat av den tiden vi fick på egen hand. Det blev 14.09, vilket är nytt rekord. Pappa sade hela tiden "kom igen nu, du orkar detta tempot hela vägen! Nu ska du bara springa fram till den där bussen och sedan ser du målet!" Jag trodde inte alls att jag skulle klara det, men det gick tillslut trots att det var riktigt jobbigt. När jag kom i mål fick jag väldigt ont i magen och blev snurrig. Det gick över efter några minuter, men det var läskigt just då. Jag är glad att pappa var med, för jag är egentligen inte alls bra på att springa kortare sträckor så snabbt. För mig funkar det liksom bättre att springa långt och lite saktare. Så, detta är väldigt bra träning för mig. Men jag tror att jag kommer ha svårt att slå denna tiden när vi ska springa för sista gången i skolan.
21/9-15
Gunnesborundan på idrotten
Idag sprang jag gunnesborundan ensam på 14.10. Det är en tid jag är mycket stolt över eftersom jag inte trodde att jag ens kunde komma i närheten av min och pappas gamla tid. Nu var jag ändå bara en sekund sämre! I början kändes det inte alls jobbigt, men efter ungefär halva rundan fick jag något i halsen och började hosta jättemycket. Jag ville inte stanna eftersom jag kände att jag hade en bra tid på gång, men det ledde till att jag fick svårt att andas. Det var väldigt läskigt och jag var helt slut när jag kom i mål. Annars kändes löpningen bra och jag hade inte ont i magen alls, trots att jag brukar få det när jag springer. Jag är stolt över att jag klarade en bra tid utan draghjälp. Nu har jag nästan nått mitt mål, som var på 14 minuter!
27/9-15
Långdistans i orientering
Jag var inte så väl förberedd eftersom jag inte hade haft någon tid att träna sedan den 21/9. Så, jag fick värma upp mycket innan loppet. Det gick faktiskt väldigt bra och vid sjätte kontrollen låg jag tvåa. Allt flöt på väldigt bra och det kändes inte alls så jobbigt att springa som jag hade trott. Men det var efter sexan som jag började bomma. Varenda kontroll efter det bommade jag och efter att ha trillat i en lerpöl var det inte så roligt längre. Att klara en orienteringsbana fort hänger väldigt mycket på att man håller ihop allt. Man får inte glömma bort att orientera noggrant. Och om man gör ett misstag kan det straffa sig rejält, för då blir man mindre och mindre taggad, vilket leder till att man börjar tänka på hur trött man är. Då springer man inte lika fort. Det var det som hände mig. När allt gick så fel kunde jag helt enkelt inte springa särskilt fort längre. Så jag får ta med mig allt som gick så bra i början och tänka på att jag faktiskt kan springa fort när jag vill det.
4/10-15
Stafett i orientering
jag skulle springa den fjärde sträckan av sju och min bana skulle vara lika svår som mina vanliga banor brukar vara. När jag sprang iväg låg mitt lag på tolfte plats, vilket inte är särskilt bra. Det berodde förstås på att vi var Lunds OK:s andralag. Alltså var de bästa löparna i förstalaget. Jag var ganska stressad eftersom tredjelagets fjärde sträcka blivit utväxlad tio minuter innan mig. Självklart ville jag komma ifatt henne. Dessutom var det ett annat lag som gick ut precis efter mig och jag ville ju inte att hon som sprang där skulle springa om mig. De första kontrollerna gick väldigt bra och jag stannade nästan inte alls för att läsa kartan. Men den fjärde kontrollen var en lång sträcka och det var egentligen den som skulle avgöra hela loppet. Det fanns flera olika vägval och jag var tvungen att bestämma mig snabbt. Hon som var efter mig sprang inte samma håll som jag och det visade sig att jag kom i mål några minuter innan henne! Jag var även bara två minuter efter hon som sprang i Lunds tredjelag, så jag var väldigt nöjd. Jag hittade rätt även på den långa sträckan och bommade inget annat heller. Dagen innan hade vi sprungit en annan tävling och då sprang jag väldigt långsamt och blev väldigt trött. På stafetten kändes det dock mycket bättre och jag stannade inte särskilt mycket. Jag kände att jag orkade mycket mer.
6/10-15
Spinning på friskis och svettis.
Innan spinningpasset hade vi styrketränat och det tyckte jag inte alls om. Det var mycket roligare med spinning! Det hela gick ut på att vi skulle cykla och ledaren talade om för oss vad vi skulle göra och hur mycket vi skulle ta i. Man blev riktigt svettig och trots att jag blev trött fortsatte jag eftersom det var så kul. Jag tror att en av anledningarna till att det passade mig så bra var att man skulle hålla ett visst tempo och cykla i takt till musiken. Eftersom jag tycker mycket om musik var det en kul utmaning att hitta rätt takt och hålla den. Det ledde även till att man koncentrerade sig mer på att hålla rätt takt än att det var så jobbigt. Det hela avslutades med att man skulle ta i allt man kunde för att man skulle bli riktigt trött och för att pulsen skulle höjas så mycket som möjligt. Så, spinning var jättekul och det var bra konditionsträning.
10/10 och 11/10-15
Orientering en helg i Stockholm
Eftersom hela helgen var en stor grej väljer jag att skriva ihop två olika tävlingar. Först var det en jättestor stafett med 25 löpare totalt. Det låter mycket, men på flera av sträckorna har man fyra löpare, så det tar inte så hemskt långt tid. Jag skulle dock springa sträcka 23, så jag fick vänta i flera timmar. I vanliga fall hade jag blivit uttråkad och inte känt mig taggad, men i och med att det var en så stor och häftig tävling blev jag inte det. Jag kände dock en väldigt stor press eftersom jag inte hade en sådan sträcka där man var fyra. Jag var helt själv, så allt hängde på mig. Det skulle även vara ganska surt om laget blev diskat när vi nästan var färdiga. De flesta andra i min ålder hade lätta banor som var cirka tre kilometer, men jag fick en svårare bana på fyra kilometer. Därför kände jag mig ännu mer nervös, förstås. Men det gick faktiskt ganska bra och det kändes bra att springa. Ofta brukar jag känna att jag inte får någon fart och kanske få ont i magen, men det var verkligen inget sådant den här gången. Det var även god framkomlighet. Att klara av saker i en stressig situation tänker jag är bra träning och därför väljer jag att skriva in detta i träningsdagboken.
Det andra loppet var dagen efter, men nu var det en individuell tävling. Det kändes säkrare eftersom jag inte förstörde för någon annan än mig om jag gjorde något misstag. Jag startade väldigt tidigt, men trots det hade jag bara min tunna tävlingströja på mig. Det var frost ute… Jag frös alltså väldigt mycket och tänkte att det varit ett stort misstag att inte sätta på mig ett underställ. Inte förrän vid tredje kontrollen blev jag varm. Att springa kändes till och med ännu bättre än dagen innan och jag tyckte verkligen om terrängen. På slutet hände det tyvärr en massa saker som saktade ner mig. först gjorde jag en liten bom, sedan var det en kille som knuffade undan mig när han sprang förbi och sedan fick jag en pinne i ögat så att jag knappt såg något den sista biten. Jag ska ta med mig att allt gick väldigt bra i början och att jag var väldigt koncentrerad då. Något jag ofta gör är att missa ettan och eftersom jag inte gjort det någon av dagarna är jag nöjd. Jag räknade även ut att jag totalt förflyttat mig cirka 20 kilometer genom att springa och att gå med packning!
UTVÄRDERING AV KONDITIONSTRÄNING
Först sprang jag gunnesborundan på tiden 16.05. Det är jag inte alls stolt över. Min metod var att försöka springa lite mer i veckan och det tycker jag definitivt att jag tagit tag i. I början av det här temat frågade jag min pappa om han kunde springa med mig en gång i veckan och eftersom det ledde till att han varje torsdag frågade mig om jag ville med ut funkade det. Han är uthålligare än mig och därför blir jag bra tränad när jag springer med honom. En gång sprang vi ju gunnesborundan och jag förbättrade min tid väldigt mycket. Och det gav tydligen resultat, för nästa gång jag sprang den själv hade jag en nästan lika bra tid! Den sista gången jag sprang rundan hade min tid sjunkit till 13.44, vilket jag är mycket nöjd med. Mitt mål var på 14 minuter och fram tills dess hade jag inte klarat det. När jag sprang första gången kunde jag aldrig tro att jag skulle få en så bra tid efter några veckors träning.
Jag har, i alla fall den sista tiden, märkt att jag orkar mer när jag orienterar. Att jag inte blir lika trött och på så vis kan pressa mig ännu lite hårdare. Jag kan även se i min träningsdagbok att träningarna blivit mycket bättre på slutet. Jag kan även berätta om ett annat exempel, då när vi testade på spinning. Jag insåg då hur mycket jag faktiskt orkade.
Som sagt så har jag sprungit en del med pappa, vilket jag tyckte var bra. Jag har även orienterat sjukt mycket och det syns tydligt i dagboken... Det beror ju på att orientering är den enda sporten jag håller på med och jag brinner för det. Då är det ju förstås det jag gör mest när jag tränar! Kanske är det så att det är en lite för stor del av min dagbok som innehåller orientering för man ska helst träna allsidigt. Men grejen är att eftersom vi tränar kondition och orientering har väldigt mycket med det att göra har jag skrivit mycket om det. Jag tror att jag bara hade tre inlägg som inte hade med orientering eller löpning att göra. Alla de var på skolidrotten.
Träningsdagbok har varit en bra grej eftersom det har gett mig en anledning att träna. Jag har velat lyckas bra i detta, så därför har jag tänkt på att jag måste träna någon mer gång i veckan än idrotten och orienteringen på helgerna. Men jag tycker ändå att det har varit jobbigt att alltid behöva tänka på att skriva ner allt varje gång jag tränat något. Det har alltså varit svårt att komma ihåg varje gång. Fast en annan fördel är att man får en överblick över sin träning och det är lättare att se vad man behöver ändra på. Jag skulle till exempel behöva öva på andra saker än att springa, men i och med att jag inte alls tycker att sådant som styrketräning är kul har jag svårt för det.
Egentligen har jag nog inte förändrat något för jag har tränat precis som jag brukar. Den enda skillnaden är väl att jag börjat springa mer regelbundet med pappa. Men jag har även börjat tänka mer på att min träning ska ge resultat. Nu hade jag ju ett mål jag ville nå upp till och efter den gången när jag sprang gunnesborundan på 14.09 blev det ännu viktigare för mig att slå det. Att ändra på något i själva träningen kändes inte så viktigt för mig. Jag tränar på det jag vill träna på och det känns bra för mig.
En fördel med att ha bra kondition är att det blir lättare att ta sig fram. Till exempel om man cyklar så är det ett mycket bättre sätt att komma någonstans än att åka bil. Bilar är dåliga för miljön och förstör världen. Det gör inte cyklar. Men orkar man inte cykla för att man har dålig kondition bidrar man istället till att försämra miljön. Man mår även bättre om man tränar. Det leder till att man lever längre och minskar risken för att bli sjuk sedan. Det förstås inte bra att träna för mycket, för det mår man inte bra av. Så, man måste hitta en bra balans i det hela.
Jag kommer självklart att fortsätta träna. Det har jag gjort så länge jag kan minnas och jag kommer inte precis sluta orientera bara för att träningsdagboken är slut! Det är en stor del av mitt liv och om jag ska klara av det måste jag ha bra kondition, så jag måste helt enkelt fortsätta träna. Dessutom ska jag fortsätta springa med pappa på torsdagar eftersom det var något vi bestämde för flera veckor sedan. En sak jag har märkt i min dagbok är att de träningar jag haft ganska nära efter att jag har ätit har blivit sämre. Jag får lätt ont i magen av det och jag måste tänka på att undvika det så mycket det går. Skolidrotten blir ganska dålig av den anledningen. Vi äter lunch och sedan är det inte så långt kvar tills vi ska ha idrott.
Orienteringen i skolan vet jag inte riktigt vad jag kan tycka om. Det gav mig ju ingenting. Visst, jag hade valet att ta en svårare bana, men det hade inte gjort någon skillnad. Jag kan Skrylle så bra ändå. Det enda jag tränade under skolorientering var kondition. Klara, som jag sprang med, är snabbare än mig och jag fick kämpa för att hänga med. Fast jag var ju den starkare när det gällde kartan, så på egen hand hade min tid förmodligen varit bättre än om Klara gjort det själv. Men vi var ett bra team för vi kunde hjälpa varandra bra. Hon gjorde så att jag sprang fortare och när hon inte förstod sig på kartan kunde jag hjälpa henne.
Alla gånger som vi fått möjlighet att springa istället för att vara inne i hallen har jag valt att gå ut. Det beror på att jag gillar att springa mer än jag gillar lagsporter. Sådant är inte riktigt min grej eftersom jag känner mig stressad när mitt resultat även berör någon annan. Så lagsporterna har varit sådär. Det enda jag verkligen gillade var frisbee. I de flesta andra saker vi gjorde hade vi bollar, men här var det inte så. Man kunde aldrig riktigt var säker på var frisbeen skulle hamna och det passade mig. Det ledde till att jag kunde vara ungefär lika bra som alla andra, vilket jag inte kan när det handlar om bollar.
UTVÄRDERING AV KONDITIONSTRÄNING
Först sprang jag gunnesborundan på tiden 16.05. Det är jag inte alls stolt över. Min metod var att försöka springa lite mer i veckan och det tycker jag definitivt att jag tagit tag i. I början av det här temat frågade jag min pappa om han kunde springa med mig en gång i veckan och eftersom det ledde till att han varje torsdag frågade mig om jag ville med ut funkade det. Han är uthålligare än mig och därför blir jag bra tränad när jag springer med honom. En gång sprang vi ju gunnesborundan och jag förbättrade min tid väldigt mycket. Och det gav tydligen resultat, för nästa gång jag sprang den själv hade jag en nästan lika bra tid! Den sista gången jag sprang rundan hade min tid sjunkit till 13.44, vilket jag är mycket nöjd med. Mitt mål var på 14 minuter och fram tills dess hade jag inte klarat det. När jag sprang första gången kunde jag aldrig tro att jag skulle få en så bra tid efter några veckors träning.
Jag har, i alla fall den sista tiden, märkt att jag orkar mer när jag orienterar. Att jag inte blir lika trött och på så vis kan pressa mig ännu lite hårdare. Jag kan även se i min träningsdagbok att träningarna blivit mycket bättre på slutet. Jag kan även berätta om ett annat exempel, då när vi testade på spinning. Jag insåg då hur mycket jag faktiskt orkade.
Som sagt så har jag sprungit en del med pappa, vilket jag tyckte var bra. Jag har även orienterat sjukt mycket och det syns tydligt i dagboken... Det beror ju på att orientering är den enda sporten jag håller på med och jag brinner för det. Då är det ju förstås det jag gör mest när jag tränar! Kanske är det så att det är en lite för stor del av min dagbok som innehåller orientering för man ska helst träna allsidigt. Men grejen är att eftersom vi tränar kondition och orientering har väldigt mycket med det att göra har jag skrivit mycket om det. Jag tror att jag bara hade tre inlägg som inte hade med orientering eller löpning att göra. Alla de var på skolidrotten.
Träningsdagbok har varit en bra grej eftersom det har gett mig en anledning att träna. Jag har velat lyckas bra i detta, så därför har jag tänkt på att jag måste träna någon mer gång i veckan än idrotten och orienteringen på helgerna. Men jag tycker ändå att det har varit jobbigt att alltid behöva tänka på att skriva ner allt varje gång jag tränat något. Det har alltså varit svårt att komma ihåg varje gång. Fast en annan fördel är att man får en överblick över sin träning och det är lättare att se vad man behöver ändra på. Jag skulle till exempel behöva öva på andra saker än att springa, men i och med att jag inte alls tycker att sådant som styrketräning är kul har jag svårt för det.
Egentligen har jag nog inte förändrat något för jag har tränat precis som jag brukar. Den enda skillnaden är väl att jag börjat springa mer regelbundet med pappa. Men jag har även börjat tänka mer på att min träning ska ge resultat. Nu hade jag ju ett mål jag ville nå upp till och efter den gången när jag sprang gunnesborundan på 14.09 blev det ännu viktigare för mig att slå det. Att ändra på något i själva träningen kändes inte så viktigt för mig. Jag tränar på det jag vill träna på och det känns bra för mig.
En fördel med att ha bra kondition är att det blir lättare att ta sig fram. Till exempel om man cyklar så är det ett mycket bättre sätt att komma någonstans än att åka bil. Bilar är dåliga för miljön och förstör världen. Det gör inte cyklar. Men orkar man inte cykla för att man har dålig kondition bidrar man istället till att försämra miljön. Man mår även bättre om man tränar. Det leder till att man lever längre och minskar risken för att bli sjuk sedan. Det förstås inte bra att träna för mycket, för det mår man inte bra av. Så, man måste hitta en bra balans i det hela.
Jag kommer självklart att fortsätta träna. Det har jag gjort så länge jag kan minnas och jag kommer inte precis sluta orientera bara för att träningsdagboken är slut! Det är en stor del av mitt liv och om jag ska klara av det måste jag ha bra kondition, så jag måste helt enkelt fortsätta träna. Dessutom ska jag fortsätta springa med pappa på torsdagar eftersom det var något vi bestämde för flera veckor sedan. En sak jag har märkt i min dagbok är att de träningar jag haft ganska nära efter att jag har ätit har blivit sämre. Jag får lätt ont i magen av det och jag måste tänka på att undvika det så mycket det går. Skolidrotten blir ganska dålig av den anledningen. Vi äter lunch och sedan är det inte så långt kvar tills vi ska ha idrott.
Orienteringen i skolan vet jag inte riktigt vad jag kan tycka om. Det gav mig ju ingenting. Visst, jag hade valet att ta en svårare bana, men det hade inte gjort någon skillnad. Jag kan Skrylle så bra ändå. Det enda jag tränade under skolorientering var kondition. Klara, som jag sprang med, är snabbare än mig och jag fick kämpa för att hänga med. Fast jag var ju den starkare när det gällde kartan, så på egen hand hade min tid förmodligen varit bättre än om Klara gjort det själv. Men vi var ett bra team för vi kunde hjälpa varandra bra. Hon gjorde så att jag sprang fortare och när hon inte förstod sig på kartan kunde jag hjälpa henne.
Alla gånger som vi fått möjlighet att springa istället för att vara inne i hallen har jag valt att gå ut. Det beror på att jag gillar att springa mer än jag gillar lagsporter. Sådant är inte riktigt min grej eftersom jag känner mig stressad när mitt resultat även berör någon annan. Så lagsporterna har varit sådär. Det enda jag verkligen gillade var frisbee. I de flesta andra saker vi gjorde hade vi bollar, men här var det inte så. Man kunde aldrig riktigt var säker på var frisbeen skulle hamna och det passade mig. Det ledde till att jag kunde vara ungefär lika bra som alla andra, vilket jag inte kan när det handlar om bollar.
onsdag 11 februari 2015
Reflektion - musik och rörelse
Jag tycker att det har varit ett roligt arbetsområde. Mycket roligare än vad jag trodde innan vi började! För egentligen tycker inte jag att det är så himla kul att dansa, för det är väldigt svårt. I början kändes allt ganska stelt när vi skulle stå i små grupper och komma på olika rörelser till olika kroppsdelar. Det var liksom svårt att våga försöka och riskera att det skulle bli katastrof. Så kändes det även första lektionen när vi skulle hitta på vår helt egna dans.
Men efterhand blev saker och ting mycket enklare, man kom in i gruppen och "lärde känna" varandra. Och själv är jag mycket nöjd med vår grupps resultat. Vi funderade mycket på vilken sorts steg som kunde tänkas passa till låtens olika delar. Flera av våra steg kom jag på.
Jag är ju väldigt intresserad av musik, så att hålla takten var nog det jag var bäst på och jag kunde liksom känna exakt när låten var på väg att komma in i en ny del (vers, refräng, osv...).
Något som har varit lite tråkigt var att vi bara gjorde gympa. Trots att jag har väldigt svårt för det så hade varit kul att få prova på någon annan typ av dans (typ pardans). På Hubbe dansade vi en hel del vals och nu skulle jag vilja lära mig något annat.
Men efterhand blev saker och ting mycket enklare, man kom in i gruppen och "lärde känna" varandra. Och själv är jag mycket nöjd med vår grupps resultat. Vi funderade mycket på vilken sorts steg som kunde tänkas passa till låtens olika delar. Flera av våra steg kom jag på.
Jag är ju väldigt intresserad av musik, så att hålla takten var nog det jag var bäst på och jag kunde liksom känna exakt när låten var på väg att komma in i en ny del (vers, refräng, osv...).
Något som har varit lite tråkigt var att vi bara gjorde gympa. Trots att jag har väldigt svårt för det så hade varit kul att få prova på någon annan typ av dans (typ pardans). På Hubbe dansade vi en hel del vals och nu skulle jag vilja lära mig något annat.
onsdag 15 oktober 2014
Reflektion Idrott ht-14
1. Jag har lärt mig att sammarbeta med nya människor. När jag bytte skola kände jag nästan ingen av de som inte gick på Hubbe, men klassen fick göra mycket samarbetsövningar på idrotten och vi lärde känna varandra bättre. Till exempel så spelade vi fotboll i par och hade flera aktiviteter i små grupper.
2. Det var roligt att orientera i Skrylle, eftersom vi aldrig har fått springa i skogen med skolan förut. Jag tycker jättemycket om orientering, så det var kul att få göra det "på riktigt" med en bra karta i färg. Jag brukar träna orientering på samma karta som vi använde och det gjorde förstås att jag kände igen mig på flera platser, med det var kul ändå. Det var en väldigt enkel bana för mig (det var bara stig) men jag fick lov att gena genom skogen när det var lönt, så egentligen gjorde det inget.
3. Jag vill bli bättre på att springa fort på korta sträckor. Som orienterare är jag bra på långdistans, men sådant som 60 meter kan jag inte så bra. Det bästa sättet att öva på det är nog att göra det ofta. Innan när vi sprang 60 meter på Hubbe var jag inte så positivt inställd till det för att jag inte är bra på det, men om man vill bli bättre måste man träna. Jag ska alltså ha en bättre inställning nästa gång.
2. Det var roligt att orientera i Skrylle, eftersom vi aldrig har fått springa i skogen med skolan förut. Jag tycker jättemycket om orientering, så det var kul att få göra det "på riktigt" med en bra karta i färg. Jag brukar träna orientering på samma karta som vi använde och det gjorde förstås att jag kände igen mig på flera platser, med det var kul ändå. Det var en väldigt enkel bana för mig (det var bara stig) men jag fick lov att gena genom skogen när det var lönt, så egentligen gjorde det inget.
3. Jag vill bli bättre på att springa fort på korta sträckor. Som orienterare är jag bra på långdistans, men sådant som 60 meter kan jag inte så bra. Det bästa sättet att öva på det är nog att göra det ofta. Innan när vi sprang 60 meter på Hubbe var jag inte så positivt inställd till det för att jag inte är bra på det, men om man vill bli bättre måste man träna. Jag ska alltså ha en bättre inställning nästa gång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)