Mötet

Här är en åderskapelse av den novell jag skrev under NP i svenska. Jag blev väldigt nöjd med den och skulle gärna behållt den om jag fått. Men eftersom jag aldrig kommer få se den med egna ögon igen fick jag helt enkelt skriva om allting från början. Jag kom givetvis inte ihåg detaljerna och exakta formuleringar. Inte ens namnen på karaktärerna kom jag ihåg! Därför är detta en ny och längre version, trots att berättelsen är densamma. Läs gärna om du känner för det och inte har något bättre för dig!

Vi satt där i matsalen och diskuterade vad som hänt under sommaren. Det kändes mycket bättre att komma till skolan den här gången än det gjort efter förra sommaren. Då var allt så nytt och jag var rädd att folk skulle ställa för många frågor om mig. Därför vågade jag inte heller skaffa så många vänner. Saker och ting visade sig bli mycket lättare än jag trott och nu satt jag här med Saga och mådde jävligt bra. Hon babblade på om killen hon spenderat sommaren med och jag lyssnade bara med ett halvt öra. Det var något annat som fångade min uppmärksamhet. Eller snarare någon. Han stod i matkön med ryggen mot mig och jag kunde inte sätta fingret på vad, men det var något märkligt bekant med honom. Plötsligt vände han sig om och mitt blod frös till is. En våg av långt hår, bruna ögon och slitna jeans slog emot mig och Saga insåg att jag inte lyssnade på hennes berättelse längre.

”Vem är han?” viskade jag och nickade åt hans håll.

Jag var ju tvungen att vara säker. Saga vände sig om och log hemlighetsfullt.

”Har du inte hört? Det där är Johan Blixt. Han bodde tydligen i Eslöv när han var liten. Några jag känner därifrån berättade att han sedan flyttade till Spanien och bodde där i flera år. Nu flyttade han hit för att börja gymnasiet. Är det inte coolt?! Han är ju nästan spanjor. Aw vad gulligt. Visst, han är ju ett år yngre, men tror du att jag kanske skulle…”

Jag slutade lyssna någonstans där, för jag var verkligen i chock. Det var alltså verkligen han. Johan som varit min bästa vän. Johan som jag berättat alla mina hemligheter för. Johan som jag fått känslor för. Johan som kallat mig freak. Själv hade jag flyttat från Eslöv av helt andra anledningar än honom, men vi hade haft vår barndom tillsammans där. Om vi hade varit som vanliga barndomsvänner hade jag blivit glad att se honom nu, men så var verkligen inte fallet. Med fasa insåg jag att han var på väg åt vårt håll och jag böjde ner huvudet så att luggen täckte större delen av mitt ansikte. Tack gud, för att jag haft möjlighet att spara ut håret! Ett tag var jag rädd att han skulle stanna, men som väl var gick han förbi och satte sig hos sina vänner vid ett annat bord. Saga pep till av förtjusning och jag väcktes ur mina funderingar.

Jag och saga gick tillsammans från vår sista lektion. När vi kom ut på gården möttes vi av ett hav av människor framför anslagstavlan. 

”Vad händer?” frågade jag förvirrat.

”Jag tror minsann att informationen om årets föreställning har släppts! Kom igen, jag måste söka en roll. Du också!” tjöt Saga.

Hon tog min hand och armbågade sig igenom folkmassan. Plötsligt stannade hon och jag lyfte huvudet för att se bättre. På planschen var en båt och med stora bokstäver stod där TITANIC. Jag förstod på snacket runt omkring att de tänkte göra Titanic till en musikal, vilket passade mig perfekt. Jag har alltid haft ett stort intresse för att sjunga och spela. Men egentligen ville jag inte riktigt söka någon roll, för innerst inne var jag inte så pigg på att få en massa uppmärksamhet i skolan. I ett helt år hade jag lyckats med det omöjliga och blivit sedd som den jag verkligen är. Ingen hade misstänkt något om min bakgrund och för första gången i mitt liv kände jag mig trygg. Det kändes onödigt att riskera allt bara för att få en roll i den årliga vinterföreställningen. Men Saga gick inte att stoppa och innan jag visste ordet av var jag uppskriven som intresserad av rollen som Rose. 

Egentligen tyckte jag inte så mycket om att umgås med Saga. Hon blev lite för mycket ibland och hon verkade ha problem med att lyssna på andra. Fast hon var ju trots allt den enda som faktiskt kände till historien om mig och dessutom accepterade mig för det. Jag hade aldrig varit så tacksam som jag var dagen då jag berättade för henne och hon inte såg det som något konstigt alls. Därför vågade jag inte heller ta avstånd från henne. Jag var rädd att hon skulle gå bakom ryggen på mig och berätta för alla då. Jag reflekterade mycket över det där medan jag gick genom de första fallande löven i septemberkvällen på väg mot min audition. På något sätt kände jag mig lite kluven, för en del av mig ville så gärna få den här rollen, medan en annan del bara ville lägga benen på ryggen och rusa därifrån. När jag kom fram till skolan stod jag kvar utanför någon minut för att samla mig. Solen värmde inte längre och det kändes som om detta var den sista vackra kvällen innan sommaren skulle ge vika för hösten. Med bultande hjärta tog jag mod till mig och öppnade dörren.

Det gick ett tag och terminen flöt på som vanligt. Jag tänkte inte mycket på Johan, utan såg mest till att hålla mig så långt ifrån honom som möjligt. De få gånger vi faktiskt träffade på varandra såg jag aldrig honom i ögonen och hittade en ursäkt att gå därifrån. Han verkade inte heller bry sig så mycket om mig och allt var relativt lugnt. Efter ett par veckors väntan var det dags för den stora samlingen i aulan. Hela skolan var där och Saga var nog mest exalterad av alla. Vi satt på en rad i mitten av salen och jag observerade hur Johan gled in med sina vänner och tog plats fyra rader framför oss. En nervositet låg över hela skolan och när rektorn kom upp på scenen tystnade alla kvickt. Det här var en av de största händelserna på året! Med sig hade hon tre av de lärare som skulle arbeta med Titanic. 

”Till att börja med så vill jag tacka er alla som sökt från djupet av mitt hjärta. Jag är imponerad av era insatser och det har verkligen inte varit lätt att ta ut det fåtal elever som nu står på rollistan”, inledde rektorn.

De mindre rollerna började ropas upp och jag applåderade artigt. När det var dags för rollen som Jack drog ett sus genom publiken och Saga tog min hand.

”Och rollen som Jack har gått till… JOHAN BLIXT!” utbrast rektorn.

Jag hoppade till vid ljudet av hans namn och visste inte vart jag förväntades titta. Av alla som jublade kan jag garantera att Saga gjorde allra mest ljud ifrån sig. Jag hade verkligen inte haft en aning om att Johan ens velat ha en roll och ifall jag vetat det hade jag vägrat att söka. Men det gjorde förmodligen ingenting. Det var ju självklart att Saga skulle få spela Rose. Hon var tjejen med mest talang och erfarenhet av oss alla. Dessutom var hon jävligt snygg. 

”Och rollen som Rose går till…” sade rektorn och drog luften ur oss alla. 

Hon gjorde en konstpaus i vad som kändes som ett år och Sagas naglar borrade sig in i min hud. Det här var hennes stora ögonblick.

”TEA HÅKANSSON!”

Min första reaktion var att börja applådera för Tea. Men med fasa insåg jag hur allas blickar vändes mot mig och det gick upp för mig att det var jag som var Tea. Det var mig som rektorn ropat upp. Det var jag som förväntades gå upp på scenen och ställa mig bredvid Johan. Sagas hand tappade greppet om mig när jag reste mig och jag gjorde mitt bästa för att inte se klumpig ut när jag tog mig ut till mittgången. På något sätt kände jag mig snurrig när applåderna ekade i mina öron. Men jag höll huvudet högt och jag tog mig framåt ett steg i taget. Framme på scenen stod Johan och väntade och han räckte fram handen mot mig. Försiktigt tog jag den och kände hur kalla händer jag själv hade.

”Gratulerar”, hörde jag honom viska bakom allt jubel och hans ansikte var farligt nära mitt.

Då tog jag mod till mig och lyfte blicken. För första gången på över åtta år såg jag Johan i ögonen. Men där fanns något i hans blick som inte stämde. Något som var fel. Plötsligt insåg jag att han inte kände igen mig! Jag prövade att ge honom ett försiktigt leende och vi vände oss mot publiken för att ta emot applåderna. Så fort rektorn sagt några avslutande ord som jag inte minns något alls av skyndade jag ut och kräktes på toaletten.

Saga pratade inte med mig på flera veckor. Självklart hade hon bara envisats med att skriva upp mig på en roll för att sedan kunna få glänsa och låta mig bli den bästa vännen som stod i skugga. Det fanns dock inget att göra åt det nu, för repetitionerna var redan i full gång. Att samarbeta med Johan var enklare än förväntat. Egentligen var det inte så mycket som förändrats sedan vi var små. Han visste bara inte om det. Det fanns dock en sak som gjorde mig orolig och det visade sig att det var den här fredagen jag skulle bli tvungen att gå igenom den. Kyssen. 

”Okej allihop!” sade regissören. Nu ska vi repa scenen där Jack och Rose står i fören av båten. 

Vi gick fram till mitten av scenen och blickade ut över de tomma stolarna.

”Rose, litar du på mig?” sade Johan.

Jag klättrade upp på det provisoriska staketet och han höll i mig. Allt var så konstigt att jag nästan glömde min replik.

”Jack! Jack, jag flyger!” utbrast jag och försökte att få rösten att inte svaja. 

Långsamt vände jag mig om och vi såg varandra djupt i ögonen. Det var nu det skulle hända. Mina händer darrade och jag funderade på att knuffa bort honom och springa därifrån. Han lutade sig närmre när han insåg att jag stod som förstenad. Plötsligt bara hände det. Hans läppar mot mina kändes bättre än jag någonsin kunnat tro. Mitt tioåriga jag kom tillbaks för en sekund och jag mindes hur många gånger jag drömt om det här ögonblicket. En gnista av tvivel tändes i mig när jag också mindes att killen jag stod och kysste var samma kille som kallat mig freak och sedan aldrig pratat med mig igen. Strax var det över och Johan log finurligt mot mig. Regissören var nöjd med vår insats och sade att vi kunde gå ut och ta paus medan dansarna övade.

”Det där gick ju galant!” skrattade Johan när vi satt tillsammans på en sten utanför. 

Höstsolen sken vackert och jag slätade ut scenklänningen samtidigt som jag instämde i Johans skratt. Han fortsatte prata efter en stunds tystnad.

”På något sätt är det så lätt att umgås med dig. Det är som om vi känt varandra hela livet trots att det bara gått ett par månader! Därför kändes det väldigt lätt att kyssa dig idag”.

Mitt hjärta skuttade till av skräckblandad förtjusning och jag rodnade. Jag hann inte svara, för han fortsatte prata.

”Du, jag tycker du är så himla fin och…”

Saga kom åt vårt håll med bestämda steg och Johan tystnade tvärt. Jag såg på hennes bittra ansikte att detta inte bådade gott.

”DU”, skrek hon och pekade på mig. Du skulle aldrig ha fått den här jävla rollen. Alla vet att jag varit mer passande för den och jag sjunger fan så mycket bättre än dig. I över ett år har jag jobbat skiten ur mig och varit glad och trevlig trots att det är du som fått glänsa. 

Jag tittade ner i marken för att de andra inte skulle se mina tårar.

”Snälla, Saga. Sluta…” försökte jag.

”Och du!” sade hon och pekade på Johan. Kändes det bra att kyssa henne kanske? Då kan jag tala om en sak för dig. Du är en jävla bög. Juste, hon är inte ens en riktig tjej. Eller hur, TEO?! FREAK!!!

Jag klarade inte av det mer. Sagas ”freak” krossade till och med mitt hjärta mer än vad Johan gjort. Nu vände Johan långsamt på huvudet och studerade mig uppifrån och ner. 

”Teo?” sade han försiktigt, men med avsmak i rösten.

Jag bara sprang. Reste mig upp och sprang därifrån så fort jag någonsin kunde. Klänningen fladdrade kring benen och jag brydde mig inte om att det stänkte när jag dundrade fram genom gårdagens vattenpölar.

Jag stannade hemma hela helgen och gick inte ens ut för att ta luft en enda gång. Alla visste förmodligen om allting nu. Om jag kände Saga och Johan rätt så hade de berättat för hela skolan nu och risken att jag skulle träffa på någon jag kände om jag gick ut var allt för stor. Livet kändes hopplöst och mörkt. Under det senaste året hade jag byggt upp ett helt nytt liv som jag älskade. Aldrig förr hade jag mått så bra som jag gjorde i den här skolan och aldrig förr hade folk inte sett mig som någon annan än Tea. Vad hade jag egentligen trott? Självklart skulle sanningen kommit fram förr eller senare ändå. Jag stannade hemma hela nästa vecka också och bad mamma sjukanmäla mig. Min mobil var tyst som i graven. Varken Saga eller Johan hade brytt sig om att fråga vart jag tagit vägen, men jag orkade inte bry mig om att vara ledsen för det. Måndagen en vecka senare plingade mobilen till för första gången på evigheter. Det var ett känslokallt sms från regissören.

Tea

När du fick rollen som Rose gav vi dig ett ansvar att ta det här seriöst. Ifall du fortfarande är intresserad är det bäst för dig att du kommer till dagens repetition vid elva. Annars sätter vi in någon annan.

Jag var mycket väl medveten om vem ”någon annan” var. Jag ville egentligen inte bry mig, men en liten del av min hjärna kunde inte stå ut med tanken på att Saga skulle vinna. Inte efter allt hon gjort mot mig. Så det blev helt enkelt så att jag reste mig ur sängen, tvättade klänningen och gick iväg mot skolan. Jag tittade ner i marken när jag gick mot repetitionssalen och det var ingen som gjorde anspråk på att prata med mig. När jag väl kom in och satte mina saker i ett hörn verkade allt märkligt nog vara som vanligt. Ingen kollade konstigt på mig eller fällde några kommentarer. Livet blev dock hundra gånger värre igen när regissören meddelade att vi skulle öva kyssen en gång till. Motvilligt hävde jag mig upp över scenens kant och borstade av klänningen när jag rest mig upp. Han kom ut från den skuggade delen i scenens bakre hörn och mitt hjärta slog trippla slag. Det var inte för att jag på något sätt var glad att se honom, utan snarare för att jag höll på att dö. Johan hade på sig en skjorta som spändes över hans axlar och konturerna av hans inte så otydliga muskler framhävdes. Jag hade egentligen aldrig tänkt på att han faktiskt var sjukt snygg. På något sätt hade Johan alltid varit fin på insidan och det hade bidragit till att jag aldrig ens reflekterat över vad som fanns på utsidan. Det brukar väl oftast vara tvärtom? Jag kom att tänka på att det var väldigt mycket i vår relation som var bakvänt och uppochner. Hur som helst så tryckte jag bort alla tankar när Johan väl kom fram till mig. Vi hann inte ens säga ett ord till varandra förrän regissören signalerade att det var dags att starta.

”Rose, litar du på mig?”

”Jack! Jack, jag flyger!”

Jag hade aldrig levererat en replik så dålig förr. Noll känsla och noll inlevelse. Men när jag väl vände mig om och såg in i Jacks ögon kände jag ett rus av lugn flyga genom hela kroppen. Hans ögon var så snälla och förstående och jag kände mig nästan trygg i hans närhet, trots allt han fått reda på om mig. Plötsligt kom jag ihåg att det var meningen att vi skulle kyssas och den första tanken som slog mig var att han förstås inte skulle vilja komma så nära mig igen. En halv sekund senare pressades hans läppar mot mina och lika snabbt var det över. Folket i salen började applådera och jag fick flashbacks till den där dagen då vi precis fått våra roller. På samma sätt som den gången lutade han sig fram och viskade till mig.

”Jag såg till att Saga inte berättade för någon annan. Du är trygg nu”.

Hans röst lät som de vackraste av toner och en sten lyftes från mitt hjärta. Det som hände sedan var något alldeles oväntat. Från ingenstans lutande han sig fram och kysste mig en gång till. Jag sökte igenom manuset i mitt huvud, men kunde inte komma ihåg att det stod något om en andra kyss. Sakta gick det upp för mig att det inte var Jack som kysste mig den här gången. Det var Johan. Vad som nyss varit teater förvandlades till verklighet utan att någon runt omkring förstod det. Freak eller inte; han älskade mig ändå.