Under min tre år långa tid som elev på Gunnesboskolan har jag lärt mig att det går att utöva andra sporter än orientering, ifall man bara gör det med rätt människor. Jag har också fått uppleva hur det känns om man INTE gör det med rätt människor. När jag kom hit var jag ganska säker på mig själv eftersom jag kom från en liten skola där alla kände alla. På Hubertusgården hade jag aldrig några problem med vara rädd för att göra fel. Där fanns det ingen press på att man skulle vara bäst. Men när jag kom till Gunnesbo insåg jag att förväntningarna på en var annorlunda. På ett sätt kändes det som om man antingen skulle klara det eller inte ens försöka alls. Jag tror inte det är något som egentligen har med Gunnesbo att göra. Det har nog snarare med högstadiet att göra.
Jag har aldrig varit särskilt bra på idrott. Därför slutade jag successivt att tro på mig själv så fort jag kom hit. Av någon anledning blev jag rädd för enkla grejer, som att hoppa bock eller spela fotboll. Därför har jag tyckt att det har varit jättebra när vi delat in oss i två grupper där den ena spelar tuffare och den andra spelar mer på en lagom nivå. När jag har varit i en grupp som inte är fylld av egon har jag känt mig mycket mer inkluderad och trots att jag fortfarande inte varit bäst har jag i alla fall haft kul. Så att dela upp grupper efter vilket typ av spel man vill ha får du gärna fortsätta med, Ylva!
Nu kanske jag är jobbig, för jag tjatar om detta hela tiden. Men något jag tycker måste bli bättre är skolorienteringen. Visst, jag fattar att det inte går att åka till Skrylle mer än en gång om året. Men det betyder inte att man bara kan orientera en gång om året. Ifall man lägger olika banor här på Gunnesbo, så att det inte är samma varje gång, kan man orientera här fler gånger och fortfarande göra det på en lagom nivå. Detta kräver dock att det finns bättre kartor som bättre matchar hur sporten orientering faktiskt ser ut idag. Min klubb har nya och fina färgkartor över det här området och jag är övertygad om att det på något sätt skulle gå att lösa så att ni kan använda dem. Det kanske är så att det redan finns banor utritade, men man måste ju inte ta alla kontroller. Dessutom kanske det till och med går att lösa så att ni får tomma kartor. I vilket fall som helst så är det absurt att det finns jättebra kartor över skolan, men att vi fortfarande använder svartvita kartor som egentligen inte ens har några tecken. Ett annat argument för att det inte går att orientera oftare är att det är en lång process att sätta ut och plocka in kontroller. Men då är det ju skönt att det finns människor som mig! Om vi hade orientering på Gunnesbo skulle jag inte direkt få ut något av att springa banan. Men jag skulle kunna fixa med banan och lära mig saker på ett helt annat sätt som är nytitt för mig. När detta skrivs finns det tre orienterare på den här skolan och om ett par år vet jag att det kommer en till. Om viljan finns är det inte omöjligt att förbättra.
Obligatorisk idrott är nödvändigt för att barn ska få en inblick i olika sporter och finna ett intresse i det. Det är ofta i skolan man blir intresserad och därefter börjar syssla med en sport mer seriöst. I och med att vi lever i ett mycket stillasittande samhälle är idrotten viktigare än någonsin. Egentligen finns det inte så mycket mer att säga angående varför det är viktigt med idrott. Det är bra för hälsan och man koncentrerar sig bättre när man rört på sig. Dessutom skulle man lika gärna kunna stryka andra ämnen som musik och bild ifall man stryker idrott från schemat. Allt lärande handlar inte om att bli smart.
Min idrottsframtid ser inte så anmärkningsvärd ut. Orientering, som är sporten jag djupt älskar, kommer alltid att finnas i mitt hjärta och min förhoppning är att jag aldrig slutar med den. Det bra med min sport är att man kan hålla på med den hela livet, för det finns klasser som täcker alla åldrar. Som min farfar brukar säga: från sju år tills man dör.
Men även om jag aldrig kommer sluta med orientering vet jag att jag aldrig kommer bli elitorienterare. För det första så har jag inte tillräckligt intresse för det. För det andra så är jag inte byggd för det. Egentligen skiter jag i hur bra jag är på det, eftersom det viktiga för mig är att jag tränar. Jag känner hur sprallig jag blir när jag inte får träna och jag vill aldrig sluta idrotta. Som jag sade i början, det jag tar med mig härifrån är att jag inte ska vara rädd för att utöva andra sporter. Jag måste bara se till att göra det med folk jag litar på och som inte skrattar åt mina misslyckade försök att hoppa bock.
Ylva, du har varit en fantastisk idrottslärare och jag är glad att jag haft dig under dessa tre åren! Dina metoder och sätt att hantera saker är jättebra och man kan alltid lite på att du vill vårt bästa. Tack för den här tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar