Visst ska det vara så att idrott är något för alla? ALLA. Att idrotta är en stor del av människors liv och en viktig faktor för vårt välmående. Men ändå har det blivit så att alla inte har lika stor möjlighet att göra vad de vill. Det behöver inte bara handla om kön (vilket den här texten kommer fokusera på), utan också handikapp och välstånd.
Att idrotten inte är helt jämställd är ett faktum som inte går att ignorera. För de som inte tror på att det jag säger stämmer kan jag bara be er att sätta på första bästa Sportnytt och se efter hur mycket dam- respektive herridrott de tar upp. Jag såg på Sportnytt 27/2-17. Det var en sändning på fem minuter och det enda som togs upp inom damidrott var att det inte blev någon medalj i sprintstafetten i längdskidor. Resten av tiden talades det om herrbandy, herrfotboll och ridning (där fokuset låg på en man). vad kan det bero på? Förmodligen är det såhär för att sport är en traditionellt manlig sysselsättning. Så har det nästan alltid varit och det kan du läsa mer om här nedan.
Ett annat exempel jag kan ta upp är kvinnors deltagande i OS. Om vi går väldigt, väldigt långt tillbaka i tiden kan vi se att vissa kvinnor faktiskt kunde vara med i de antika olympiska spelen. Visserligen handlade det inte om så många och dessutom var detta ett privilegium som bara ogifta kvinnor hade. Men ändå! Om vi hoppar framåt till det lite modernare OS så kan vi se att kvinnor inte var tillåtna att vara med förrän år 1900. Därefter följde en tid då det fanns en speciell damolympiad. När kvinnor till sist tilläts vara med i riktiga OS dröjde det fram till 2012 innan alla deltagande nationer skickade kvinnliga representanter. Enligt mig är det fullständigt galet att det tog så lång tid att fatta att kvinnor idrottar lika bra som män.
Så nu har vi rett ut att sport inte alltid varit särskilt jämställt. Hur är det idag då? Om man ser tillbaks så har det faktiskt skett väldigt många förändringar. Min åsikt är att vi har kommit till den punkt då tjejer tillåts göra i princip samma saker som killar. Men det som fortfarande behöver förändras är att tjejerna ska få mer uppmärksamhet och respekt för vad de gör. Fotbollsspelaren Martas lön ligger ungefär på 3,6 miljoner kronor om året. Hon är världsberömd och en av de allra bästa fotbollsspelarna. Det är väldigt mycket pengar och jag hade varit glad om jag hade den lönen. Men Markus Rosenberg spelar, precis som Marta, i Allsvenskan. Hans lön är 22 miljoner! Det är vansinnigt att han tjänar så mycket mer, trots att han inte alls är lika berömd.
Ett annat exempel jag kan ta upp är att Allsvenskan är något för herrar. Om man menar damerna måste man säga ”Damallsvenskan”. Folk pratar även om hockey och ”damhockey”, Tre kronor och ”Damkronorna” osv osv osv… Det har på något sätt blivit som om kvinnliga idrottare är just kvinnliga och inte bara idrottare.
Något annat som är värt att nämna är kvinnors inflytande och hur mycket de är med och bestämmer i olika sammanhang. Riksidrottsförbundet satte 2011 upp ett mål för 2017. Inget kön skulle vara representerat mindre än 40% i beslutsfattande organ (detta uppgav DN 10/4-16). Målet uppfylldes inte. I stort sett inget har hänt sedan målen sattes. DN räknade även ut andelen kvinnor och män i de 71 specialidrottsförbunden och resultatet är oacceptabelt. 2016 var 35% av styrelseledamöterna kvinnor. Endast 14 av 71 styrelseordförande var kvinnor. Detta innebär att verkligen ingenting har hänt sedan 2011. Jag tror att många tänker att det här med jämställdhet är något som bara handlar om kvinnor. Därför måste bara kvinnor jobba för det. Men saken är att det inte går att uppnå något alls ifall bara hälften av jordens befolkning jobbar för det. Jämställdhet handlar om en balans. Det är inte alls, så som många tror, att kvinnor ska stå över männen. Nej, målet är att kvinnor och män ska stå på samma nivå!
Nu tänkte jag ta upp ett exempel från det jag själv har mest koll på, nämligen orientering. Många kanske tycker att orientering är en av de mer jämställda sporterna eftersom ALLA tävlingar erbjuder klasser för både män och kvinnor. De enda som har det svårt om man ser på saken ur detta perspektivet är de icke binära. Men det är inte det som är problemet i mitt exempel. Orientering är långt ifrån så jämställt som det verkar. Problemet ligger i hur mycket varje persons insatts räknas. Detta märks extra mycket i lagtävlingar (dvs stafetter och tävlingar där klubben samlar poäng tillsammans). I Skåne har vi en stor tävling där i stort sett alla är med. Det finns tre olika långa banor för damer respektiver herrar och tiderna från de bästa löparna i varje klubb räknas ihop så att klubben får ett sammanlagt resultat. Men grejen är att herrarnas insatts har större betydelse än damernas. Detta är något som styrelsen i min klubb Lunds OK har reagerat på och velat förändra. Därför skickade de in en motion till Skånes orienteringsförbund med en beskrivning om vad de ville ändra. Vad hände? Förslaget möttes av klagomål eftersom ”ifall männens insatts minskade skulle färre män komma och springa tävlingen”. Ja, det är fler män än kvinnor som orienterar, men tror folk verkligen att männens intresse skulle minska om kvinnors insatts blev viktigare. Jag tror verkligen inte att män hellre skulle stanna hemma än att i alla fall komma ut i skogen och vara med. Alla får ju ändå springa, även om deras resultat inte räknas med i klubbens resultat. Dessutom, hur ska orientering någonsin kunna locka fler kvinnor om deras slit ändå inte spelar någon roll? För att ännu tydligare visa hur icke jämställt orientering är så kan vi gå tillbaks och prata om RF:s jämställdhetsmål. Hur såg resultatet ut inom just orientering? Tidningen Skogssport uppgav 12/12-16 att endast 9 av 23 distriktsförbund för orientering lyckades med målet om att 40% var minimum för ett köns inflytande. Sedan lyckades dock sporten orientering som helhet med att klara målen, men det är fortfarande inte bra nog.
Det andra jag tycker är absurt när det gäller orientering är att banlängderna varierar så fruktansvärt mycket. Det är en självklarhet att herrar ska ha längre banor än damer eftersom vi ju faktiskt är olika byggda. Men orienteringsporten har helt gått över gränsen. Jag läste en lista med banlängder som som gällde en för en tävling som ägde rum 5/3-17. Min klass, dvs D16 hade banlängden 5,7km. Motsvarande klass för herrar hade 7,0km. Det är mer än en kilometer längre! För att bevisa att skillnaden är för stor kan vi kolla på resultatlistan. Segraren i min klass var ute i 34 minuter, medan segraren i herrklassen hade en tid på 41 minuter. Både damer och herrar betalar samma startavgift, men herrarnas banor är ändå tuffare.
Vad kan vi säga om framtiden? Jag tror att vi är på rätt väg, för trots att det inte är jämställt inom idrott idag så har det verkligen blivit bättre genom åren. Vi har ändå gått från att inte låta kvinnor delta i OS till att välkomna kvinnor i stort sett överallt. Men att RF misslyckades med ett mål som de hade flera år på sig att uppfylla är oroväckande. En sak att tillägga är att de som satte målen givetvis är intresserade av idrott i allmänhet. Idrottsmänniskor är sådana som ofta är bra på att arbeta aktivt mot sina mål och inte tycker om att förlora eller misslyckas. Om inte ens vinnarskallarna kan uppfylla målen, vem ska då kunna det?
Källkritik
Från tidningen DN har jag fått mycket av min information. Speciellt statistik plockade jag därifrån. Länken finns här:
DN är Sveriges största morgontidning och jag räknar den därför som en säker källa. Tidningen är liberal, det vill säga ligger mer åt höger, men är ändå ganska politiskt oberoende. Att vara ”oberoende liberal” låter kanske lite märkligt. Det innebär att de har en politisk åsikt, men att de är öppna för att ha med artiklar som matchar andra åsikter också.
Jag utgår från tre olika aspekter när jag skriver min källkritik.
Tidskriteriet:
Detta är den lättaste aspekten eftersom det enda jag behöver kolla på är hur gammal texten är. Det jag läste och använde mig av var från 4/10-16. Det är ungefär fem månader sedan och jag bedömer att det är ganska nyligen. Källan är fortfarande relevant. Något som är bra med just den här texten är att den handlar om något som pågått under en längre tid. Målet var något som sattes 2011 och som varit aktuellt sedan dess. En sådan här typ av text är dessutom lättare att använda lite i efterhand än andra typer av texter är. Det jag menar är att exempelvis nyheter om vad kandidater säger inför ett presidentval inte är relevanta lika länge. Sådana nyheter kan förändras över en natt. Långsiktiga grejer, som till exempel jämställdhetsmålet, förändras inte lika snabbt och därför tror jag att jag kan lita på vad som står i en fem månader gammal artikel.
Beroendekriteriet:
Det här har att göra med om andra källor säger samma sak och om källan jag undersöker är en primär- eller sekundärkälla. Eftersom DN bara har intervjuat folk som har en koppling till ämnet och därefter återberättat det i en artikel så är detta en sekundärkälla. Men om vi kollar närmre på vilka de faktisk intervjuade så kan vi konstatera att det som står ändå är trovärdigt. RF:s ordförande, Björn Eriksson har gjort flera uttalanden och han borde ju verkligen ha koll på ämnet. Den andra intervjuade personen är Jenny Svender, som är jämställdhetsansvarig för RF. Även hon borde ha koll.
Angående det där om att hitta samma information på flera ställen så blev jag väldigt positivt överraskad. Jag började med att gå till RF:s hemsida där jag hittade den gamla texten med målen som sattes 2011. Den sade exakt samma saker som DN uppgett och i detta fallet så är ju RF själva primärkällan. Så om DN säger samma sak kan jag räkna den som trovärdig. Jag läste även ur en svensk orienteringstidning (Skogssport). En artikel handlade just om jämställdhet och de tog upp precis samma jämställdhetsmål där också. Det var där jag hittade information om hur det gått för just orientering angående målet. Alltså kan jag vara helt säker på att DN inte har gett mig en skev bild av verkligheten trots att de inte är helt politiskt oberoende.
Tendenskriteriet:
Detta handlar om vad avsändaren hade för anledning att publicera informationen och vem upphovsmannen/kvinnan faktiskt är. Meningen med tidningar är oftast att informera allmänheten om vad som händer i världen. Givetvis finns det artiklar i tidningar som snarare är till för att påverka. Det är därför de så kallade Ledarsidorna finns. Sedan finns det även mindre trovärdiga tidningar, som man inte ska lita på. Det är därför man kollar var de står politiskt, som jag tidigare sade!
Så var fick DN sin information ifrån? De hade ett stort diagram där man tydligt såg vilka som klarat jämställdhetsmålet. Längst ner stod det att alla uppgifter var hämtade från respektive sports hemsida och även via mailkontakt med förbunden. Jag har givetvis inte varit inne och kollat på varje förbunds hemsida, men till exempel så kollade jag på orienteringen. Den stämde och det gör DN mer trovärdigt.
En av författarna till artikeln är sportreporter på DN och hon heter Lisa Edwinsson. En bra sak är att hur en person skriver om sport sällan har så mycket med politik att göra. Visst kan man vinkla sporten politiskt, men i ett sådant här ämne handlar det mest bara om resultat från en undersökning. Inga åsikter finns med i texten, förutom att intervjupersonerna berättar vad de tycker om situationen. Men på de ställena visar skribenterna tydligt att de citerar.
Den andra skribenten heter Gustaf Andersson, men honom står det inget om.
Mina andra källor hittar du här nedan!
https://sv.wikipedia.org/wiki/Olympiska_spelen
http://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/fattiga-barn-idrottar-mindre
http://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/fattiga-barn-idrottar-mindre
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar