TRÄNINGSDAGBOK
23/8-15
Jaktstart, långdistans i orientering
Dagen innan hade man sprungit en bana för att avgöra vem som skulle starta först i jaktstarten. Jaktstarten var en väldigt stressig tävling eftersom den som var först i mål vann. Man försökte springa lite fortare än vanligt, för att ingen skulle komma ifatt. Dessutom var det väldigt viktigt att vara koncentrerad på kartläsningen så att man kom rätt direkt. Det var mycket backar.
25/8-15
Klubbmästerskap, medeldistans i orientering
Eftersom banan var lite kortare än vanliga banor fick man öva på att springa lite fortare än man kände sig bekväm med. Det är ett bra sätt att bli snabbare på. Det var en del backar, så man fick öva på att klara dem utan att gå. Men jag var ändå inte så nöjd, för jag sprang fel ganska mycket.
31/8-15
Skolidrott, kinesiska muren
Eftersom vi inte var så många i laget fick vi springa mycket. Det var väldigt roligt och när man lyckades springa förbi vakterna kände man sig jättebra. Jag fick öva på många olika saker. Dels så sprang jag ju och försökte hitta rätt läge att ta mig förbi vakterna. Men jag kastade även bollar och övade på att sikta. Kinesiska muren var en bra konditionsträning eftersom pulsen ökade, man svettades och man andades snabbare.
1/9-15
Skolidrott, frisbee
Det var ett spel där man var tvungen att springa nästan hela tiden, vilket var bra. Men eftersom man hela tiden tänkte på att fånga och kasta frisbeen slutade man tänka på att det var jobbigt att springa. Man fick även öva på att hitta lägen, kasta, fånga och sikta.
2/9-15
Gunnesborundan
Jag sprang nu gunnesborundan på 15.33, vilket är en halv minut snabbare än förra gången. Därför är jag nöjd och ska försöka pressa tiden ännu mer framöver. Jag tycker att min taktik var väldigt bra. Först sprang jag lugnt till Gunnesbo (från Nöbbelöv) för att inte få håll. Därefter sprang jag hela banan i ganska bra tempo. På slutet valde jag ut en speciell plats där jag ökade farten lite. Och lite längre fram ökade jag farten ännu mer. Jag gjorde så för att jag inte är så bra på att spurta och vill försöka öva mer på det.
6/9-15
Stafett i orientering
Stafett är något som är ganska jobbigt eftersom man känner mycket större press när ens lopp påverkar hela laget. Därför försöker man springa ännu lite fortare än vanligt för att inte tappa placeringar. Det kan i värsta fall leda till att man slarvar och missar jättemycket. Jag hade den sista streckan, vilket innebar att jag skulle avgöra allt. Vi var två personer som gick ut samtidigt och vi skulle kämpa om andraplatsen. Dessutom var det en tjej till som gick ut bara någon minut efter oss. Hon som startade samtidigt som jag är för det mesta snabbare än mig, men jag kunde hänga med i hennes tempo förvånansvärt länge. Jag missade dock publikkontrollen och då var det kört. Men vi kom trea eftersom hon bakom mig aldrig hann ifatt. Det var ett väldigt bra pass för mig eftersom jag fick öva på att ha ett lite högre tempo än vanligt. Och pressen jag kände gjorde mig bara mer fokuserad.
10/9-15
Ca 6 km löpning med pappa
Pappa är väldigt bra att springa med eftersom han håller exakt samma tempo under hela banan. Då märker man direkt när man börjar bli trött och egentligen vill sakta ner. Men det går inte när man springer med honom och man får fortsätta i samma tempo. Jag hade egentligen förväntat mig fem kilometer, men det visade sig att banan var förlängd... Det var ganska jobbigt, men väldigt bra träning eftersom det är när man är trött och fortsätter springa som konditionen blir bättre.
13/9-15
Skånes största orienteringstävling
Hur denna tävlingen gick till är ganska svårt att förklara, så jag kommer inte berätta så mycket. Det handlade i alla fall om att de olika orienteringsklubbarna tävlade mot varandra och de i klubbarna som hade bäst tider räknades med i resultatet. Det fanns tre dambanor och tre herrbanor med olika längder svårighetsgrader. Jag sprang den kortaste banan för damer. I den får bara ungdomar och de som är över 40 springa, eftersom det skulle vara fusk att sätta in en jättesnabb 20-åring på den kortaste banan. Min bana var bara 2,9 kilometer och jag missade egentligen endast en kontroll med ungefär en halvminut. Jag var riktigt förvånad när det visade sig att jag hade bäst tid av alla på banan! Det berodde förmodligen på att jag tränat ganska bra under veckan som gått. För ovanlighetens skull var det väldigt lätt att ta sig fram i skogen. Jag hade nog inget ställe på hela banan där det blev snårigt och jag var tvungen att sakta mer. Jag slapp även alla kärr, vilket jag var mycket glad över!
17/9-15
Gunnesborundan med pappa
Idag fick jag draghjälp av pappa på rundan. Och med hjälp menar jag verkligen hjälp. Jag hade aldrig klarat av den tiden vi fick på egen hand. Det blev 14.09, vilket är nytt rekord. Pappa sade hela tiden "kom igen nu, du orkar detta tempot hela vägen! Nu ska du bara springa fram till den där bussen och sedan ser du målet!" Jag trodde inte alls att jag skulle klara det, men det gick tillslut trots att det var riktigt jobbigt. När jag kom i mål fick jag väldigt ont i magen och blev snurrig. Det gick över efter några minuter, men det var läskigt just då. Jag är glad att pappa var med, för jag är egentligen inte alls bra på att springa kortare sträckor så snabbt. För mig funkar det liksom bättre att springa långt och lite saktare. Så, detta är väldigt bra träning för mig. Men jag tror att jag kommer ha svårt att slå denna tiden när vi ska springa för sista gången i skolan.
21/9-15
Gunnesborundan på idrotten
Idag sprang jag gunnesborundan ensam på 14.10. Det är en tid jag är mycket stolt över eftersom jag inte trodde att jag ens kunde komma i närheten av min och pappas gamla tid. Nu var jag ändå bara en sekund sämre! I början kändes det inte alls jobbigt, men efter ungefär halva rundan fick jag något i halsen och började hosta jättemycket. Jag ville inte stanna eftersom jag kände att jag hade en bra tid på gång, men det ledde till att jag fick svårt att andas. Det var väldigt läskigt och jag var helt slut när jag kom i mål. Annars kändes löpningen bra och jag hade inte ont i magen alls, trots att jag brukar få det när jag springer. Jag är stolt över att jag klarade en bra tid utan draghjälp. Nu har jag nästan nått mitt mål, som var på 14 minuter!
27/9-15
Långdistans i orientering
Jag var inte så väl förberedd eftersom jag inte hade haft någon tid att träna sedan den 21/9. Så, jag fick värma upp mycket innan loppet. Det gick faktiskt väldigt bra och vid sjätte kontrollen låg jag tvåa. Allt flöt på väldigt bra och det kändes inte alls så jobbigt att springa som jag hade trott. Men det var efter sexan som jag började bomma. Varenda kontroll efter det bommade jag och efter att ha trillat i en lerpöl var det inte så roligt längre. Att klara en orienteringsbana fort hänger väldigt mycket på att man håller ihop allt. Man får inte glömma bort att orientera noggrant. Och om man gör ett misstag kan det straffa sig rejält, för då blir man mindre och mindre taggad, vilket leder till att man börjar tänka på hur trött man är. Då springer man inte lika fort. Det var det som hände mig. När allt gick så fel kunde jag helt enkelt inte springa särskilt fort längre. Så jag får ta med mig allt som gick så bra i början och tänka på att jag faktiskt kan springa fort när jag vill det.
4/10-15
Stafett i orientering
jag skulle springa den fjärde sträckan av sju och min bana skulle vara lika svår som mina vanliga banor brukar vara. När jag sprang iväg låg mitt lag på tolfte plats, vilket inte är särskilt bra. Det berodde förstås på att vi var Lunds OK:s andralag. Alltså var de bästa löparna i förstalaget. Jag var ganska stressad eftersom tredjelagets fjärde sträcka blivit utväxlad tio minuter innan mig. Självklart ville jag komma ifatt henne. Dessutom var det ett annat lag som gick ut precis efter mig och jag ville ju inte att hon som sprang där skulle springa om mig. De första kontrollerna gick väldigt bra och jag stannade nästan inte alls för att läsa kartan. Men den fjärde kontrollen var en lång sträcka och det var egentligen den som skulle avgöra hela loppet. Det fanns flera olika vägval och jag var tvungen att bestämma mig snabbt. Hon som var efter mig sprang inte samma håll som jag och det visade sig att jag kom i mål några minuter innan henne! Jag var även bara två minuter efter hon som sprang i Lunds tredjelag, så jag var väldigt nöjd. Jag hittade rätt även på den långa sträckan och bommade inget annat heller. Dagen innan hade vi sprungit en annan tävling och då sprang jag väldigt långsamt och blev väldigt trött. På stafetten kändes det dock mycket bättre och jag stannade inte särskilt mycket. Jag kände att jag orkade mycket mer.
6/10-15
Spinning på friskis och svettis.
Innan spinningpasset hade vi styrketränat och det tyckte jag inte alls om. Det var mycket roligare med spinning! Det hela gick ut på att vi skulle cykla och ledaren talade om för oss vad vi skulle göra och hur mycket vi skulle ta i. Man blev riktigt svettig och trots att jag blev trött fortsatte jag eftersom det var så kul. Jag tror att en av anledningarna till att det passade mig så bra var att man skulle hålla ett visst tempo och cykla i takt till musiken. Eftersom jag tycker mycket om musik var det en kul utmaning att hitta rätt takt och hålla den. Det ledde även till att man koncentrerade sig mer på att hålla rätt takt än att det var så jobbigt. Det hela avslutades med att man skulle ta i allt man kunde för att man skulle bli riktigt trött och för att pulsen skulle höjas så mycket som möjligt. Så, spinning var jättekul och det var bra konditionsträning.
10/10 och 11/10-15
Orientering en helg i Stockholm
Eftersom hela helgen var en stor grej väljer jag att skriva ihop två olika tävlingar. Först var det en jättestor stafett med 25 löpare totalt. Det låter mycket, men på flera av sträckorna har man fyra löpare, så det tar inte så hemskt långt tid. Jag skulle dock springa sträcka 23, så jag fick vänta i flera timmar. I vanliga fall hade jag blivit uttråkad och inte känt mig taggad, men i och med att det var en så stor och häftig tävling blev jag inte det. Jag kände dock en väldigt stor press eftersom jag inte hade en sådan sträcka där man var fyra. Jag var helt själv, så allt hängde på mig. Det skulle även vara ganska surt om laget blev diskat när vi nästan var färdiga. De flesta andra i min ålder hade lätta banor som var cirka tre kilometer, men jag fick en svårare bana på fyra kilometer. Därför kände jag mig ännu mer nervös, förstås. Men det gick faktiskt ganska bra och det kändes bra att springa. Ofta brukar jag känna att jag inte får någon fart och kanske få ont i magen, men det var verkligen inget sådant den här gången. Det var även god framkomlighet. Att klara av saker i en stressig situation tänker jag är bra träning och därför väljer jag att skriva in detta i träningsdagboken.
Det andra loppet var dagen efter, men nu var det en individuell tävling. Det kändes säkrare eftersom jag inte förstörde för någon annan än mig om jag gjorde något misstag. Jag startade väldigt tidigt, men trots det hade jag bara min tunna tävlingströja på mig. Det var frost ute… Jag frös alltså väldigt mycket och tänkte att det varit ett stort misstag att inte sätta på mig ett underställ. Inte förrän vid tredje kontrollen blev jag varm. Att springa kändes till och med ännu bättre än dagen innan och jag tyckte verkligen om terrängen. På slutet hände det tyvärr en massa saker som saktade ner mig. först gjorde jag en liten bom, sedan var det en kille som knuffade undan mig när han sprang förbi och sedan fick jag en pinne i ögat så att jag knappt såg något den sista biten. Jag ska ta med mig att allt gick väldigt bra i början och att jag var väldigt koncentrerad då. Något jag ofta gör är att missa ettan och eftersom jag inte gjort det någon av dagarna är jag nöjd. Jag räknade även ut att jag totalt förflyttat mig cirka 20 kilometer genom att springa och att gå med packning!
UTVÄRDERING AV KONDITIONSTRÄNING
Först sprang jag gunnesborundan på tiden 16.05. Det är jag inte alls stolt över. Min metod var att försöka springa lite mer i veckan och det tycker jag definitivt att jag tagit tag i. I början av det här temat frågade jag min pappa om han kunde springa med mig en gång i veckan och eftersom det ledde till att han varje torsdag frågade mig om jag ville med ut funkade det. Han är uthålligare än mig och därför blir jag bra tränad när jag springer med honom. En gång sprang vi ju gunnesborundan och jag förbättrade min tid väldigt mycket. Och det gav tydligen resultat, för nästa gång jag sprang den själv hade jag en nästan lika bra tid! Den sista gången jag sprang rundan hade min tid sjunkit till 13.44, vilket jag är mycket nöjd med. Mitt mål var på 14 minuter och fram tills dess hade jag inte klarat det. När jag sprang första gången kunde jag aldrig tro att jag skulle få en så bra tid efter några veckors träning.
Jag har, i alla fall den sista tiden, märkt att jag orkar mer när jag orienterar. Att jag inte blir lika trött och på så vis kan pressa mig ännu lite hårdare. Jag kan även se i min träningsdagbok att träningarna blivit mycket bättre på slutet. Jag kan även berätta om ett annat exempel, då när vi testade på spinning. Jag insåg då hur mycket jag faktiskt orkade.
Som sagt så har jag sprungit en del med pappa, vilket jag tyckte var bra. Jag har även orienterat sjukt mycket och det syns tydligt i dagboken... Det beror ju på att orientering är den enda sporten jag håller på med och jag brinner för det. Då är det ju förstås det jag gör mest när jag tränar! Kanske är det så att det är en lite för stor del av min dagbok som innehåller orientering för man ska helst träna allsidigt. Men grejen är att eftersom vi tränar kondition och orientering har väldigt mycket med det att göra har jag skrivit mycket om det. Jag tror att jag bara hade tre inlägg som inte hade med orientering eller löpning att göra. Alla de var på skolidrotten.
Träningsdagbok har varit en bra grej eftersom det har gett mig en anledning att träna. Jag har velat lyckas bra i detta, så därför har jag tänkt på att jag måste träna någon mer gång i veckan än idrotten och orienteringen på helgerna. Men jag tycker ändå att det har varit jobbigt att alltid behöva tänka på att skriva ner allt varje gång jag tränat något. Det har alltså varit svårt att komma ihåg varje gång. Fast en annan fördel är att man får en överblick över sin träning och det är lättare att se vad man behöver ändra på. Jag skulle till exempel behöva öva på andra saker än att springa, men i och med att jag inte alls tycker att sådant som styrketräning är kul har jag svårt för det.
Egentligen har jag nog inte förändrat något för jag har tränat precis som jag brukar. Den enda skillnaden är väl att jag börjat springa mer regelbundet med pappa. Men jag har även börjat tänka mer på att min träning ska ge resultat. Nu hade jag ju ett mål jag ville nå upp till och efter den gången när jag sprang gunnesborundan på 14.09 blev det ännu viktigare för mig att slå det. Att ändra på något i själva träningen kändes inte så viktigt för mig. Jag tränar på det jag vill träna på och det känns bra för mig.
En fördel med att ha bra kondition är att det blir lättare att ta sig fram. Till exempel om man cyklar så är det ett mycket bättre sätt att komma någonstans än att åka bil. Bilar är dåliga för miljön och förstör världen. Det gör inte cyklar. Men orkar man inte cykla för att man har dålig kondition bidrar man istället till att försämra miljön. Man mår även bättre om man tränar. Det leder till att man lever längre och minskar risken för att bli sjuk sedan. Det förstås inte bra att träna för mycket, för det mår man inte bra av. Så, man måste hitta en bra balans i det hela.
Jag kommer självklart att fortsätta träna. Det har jag gjort så länge jag kan minnas och jag kommer inte precis sluta orientera bara för att träningsdagboken är slut! Det är en stor del av mitt liv och om jag ska klara av det måste jag ha bra kondition, så jag måste helt enkelt fortsätta träna. Dessutom ska jag fortsätta springa med pappa på torsdagar eftersom det var något vi bestämde för flera veckor sedan. En sak jag har märkt i min dagbok är att de träningar jag haft ganska nära efter att jag har ätit har blivit sämre. Jag får lätt ont i magen av det och jag måste tänka på att undvika det så mycket det går. Skolidrotten blir ganska dålig av den anledningen. Vi äter lunch och sedan är det inte så långt kvar tills vi ska ha idrott.
Orienteringen i skolan vet jag inte riktigt vad jag kan tycka om. Det gav mig ju ingenting. Visst, jag hade valet att ta en svårare bana, men det hade inte gjort någon skillnad. Jag kan Skrylle så bra ändå. Det enda jag tränade under skolorientering var kondition. Klara, som jag sprang med, är snabbare än mig och jag fick kämpa för att hänga med. Fast jag var ju den starkare när det gällde kartan, så på egen hand hade min tid förmodligen varit bättre än om Klara gjort det själv. Men vi var ett bra team för vi kunde hjälpa varandra bra. Hon gjorde så att jag sprang fortare och när hon inte förstod sig på kartan kunde jag hjälpa henne.
Alla gånger som vi fått möjlighet att springa istället för att vara inne i hallen har jag valt att gå ut. Det beror på att jag gillar att springa mer än jag gillar lagsporter. Sådant är inte riktigt min grej eftersom jag känner mig stressad när mitt resultat även berör någon annan. Så lagsporterna har varit sådär. Det enda jag verkligen gillade var frisbee. I de flesta andra saker vi gjorde hade vi bollar, men här var det inte så. Man kunde aldrig riktigt var säker på var frisbeen skulle hamna och det passade mig. Det ledde till att jag kunde vara ungefär lika bra som alla andra, vilket jag inte kan när det handlar om bollar.
UTVÄRDERING AV KONDITIONSTRÄNING
Först sprang jag gunnesborundan på tiden 16.05. Det är jag inte alls stolt över. Min metod var att försöka springa lite mer i veckan och det tycker jag definitivt att jag tagit tag i. I början av det här temat frågade jag min pappa om han kunde springa med mig en gång i veckan och eftersom det ledde till att han varje torsdag frågade mig om jag ville med ut funkade det. Han är uthålligare än mig och därför blir jag bra tränad när jag springer med honom. En gång sprang vi ju gunnesborundan och jag förbättrade min tid väldigt mycket. Och det gav tydligen resultat, för nästa gång jag sprang den själv hade jag en nästan lika bra tid! Den sista gången jag sprang rundan hade min tid sjunkit till 13.44, vilket jag är mycket nöjd med. Mitt mål var på 14 minuter och fram tills dess hade jag inte klarat det. När jag sprang första gången kunde jag aldrig tro att jag skulle få en så bra tid efter några veckors träning.
Jag har, i alla fall den sista tiden, märkt att jag orkar mer när jag orienterar. Att jag inte blir lika trött och på så vis kan pressa mig ännu lite hårdare. Jag kan även se i min träningsdagbok att träningarna blivit mycket bättre på slutet. Jag kan även berätta om ett annat exempel, då när vi testade på spinning. Jag insåg då hur mycket jag faktiskt orkade.
Som sagt så har jag sprungit en del med pappa, vilket jag tyckte var bra. Jag har även orienterat sjukt mycket och det syns tydligt i dagboken... Det beror ju på att orientering är den enda sporten jag håller på med och jag brinner för det. Då är det ju förstås det jag gör mest när jag tränar! Kanske är det så att det är en lite för stor del av min dagbok som innehåller orientering för man ska helst träna allsidigt. Men grejen är att eftersom vi tränar kondition och orientering har väldigt mycket med det att göra har jag skrivit mycket om det. Jag tror att jag bara hade tre inlägg som inte hade med orientering eller löpning att göra. Alla de var på skolidrotten.
Träningsdagbok har varit en bra grej eftersom det har gett mig en anledning att träna. Jag har velat lyckas bra i detta, så därför har jag tänkt på att jag måste träna någon mer gång i veckan än idrotten och orienteringen på helgerna. Men jag tycker ändå att det har varit jobbigt att alltid behöva tänka på att skriva ner allt varje gång jag tränat något. Det har alltså varit svårt att komma ihåg varje gång. Fast en annan fördel är att man får en överblick över sin träning och det är lättare att se vad man behöver ändra på. Jag skulle till exempel behöva öva på andra saker än att springa, men i och med att jag inte alls tycker att sådant som styrketräning är kul har jag svårt för det.
Egentligen har jag nog inte förändrat något för jag har tränat precis som jag brukar. Den enda skillnaden är väl att jag börjat springa mer regelbundet med pappa. Men jag har även börjat tänka mer på att min träning ska ge resultat. Nu hade jag ju ett mål jag ville nå upp till och efter den gången när jag sprang gunnesborundan på 14.09 blev det ännu viktigare för mig att slå det. Att ändra på något i själva träningen kändes inte så viktigt för mig. Jag tränar på det jag vill träna på och det känns bra för mig.
En fördel med att ha bra kondition är att det blir lättare att ta sig fram. Till exempel om man cyklar så är det ett mycket bättre sätt att komma någonstans än att åka bil. Bilar är dåliga för miljön och förstör världen. Det gör inte cyklar. Men orkar man inte cykla för att man har dålig kondition bidrar man istället till att försämra miljön. Man mår även bättre om man tränar. Det leder till att man lever längre och minskar risken för att bli sjuk sedan. Det förstås inte bra att träna för mycket, för det mår man inte bra av. Så, man måste hitta en bra balans i det hela.
Jag kommer självklart att fortsätta träna. Det har jag gjort så länge jag kan minnas och jag kommer inte precis sluta orientera bara för att träningsdagboken är slut! Det är en stor del av mitt liv och om jag ska klara av det måste jag ha bra kondition, så jag måste helt enkelt fortsätta träna. Dessutom ska jag fortsätta springa med pappa på torsdagar eftersom det var något vi bestämde för flera veckor sedan. En sak jag har märkt i min dagbok är att de träningar jag haft ganska nära efter att jag har ätit har blivit sämre. Jag får lätt ont i magen av det och jag måste tänka på att undvika det så mycket det går. Skolidrotten blir ganska dålig av den anledningen. Vi äter lunch och sedan är det inte så långt kvar tills vi ska ha idrott.
Orienteringen i skolan vet jag inte riktigt vad jag kan tycka om. Det gav mig ju ingenting. Visst, jag hade valet att ta en svårare bana, men det hade inte gjort någon skillnad. Jag kan Skrylle så bra ändå. Det enda jag tränade under skolorientering var kondition. Klara, som jag sprang med, är snabbare än mig och jag fick kämpa för att hänga med. Fast jag var ju den starkare när det gällde kartan, så på egen hand hade min tid förmodligen varit bättre än om Klara gjort det själv. Men vi var ett bra team för vi kunde hjälpa varandra bra. Hon gjorde så att jag sprang fortare och när hon inte förstod sig på kartan kunde jag hjälpa henne.
Alla gånger som vi fått möjlighet att springa istället för att vara inne i hallen har jag valt att gå ut. Det beror på att jag gillar att springa mer än jag gillar lagsporter. Sådant är inte riktigt min grej eftersom jag känner mig stressad när mitt resultat även berör någon annan. Så lagsporterna har varit sådär. Det enda jag verkligen gillade var frisbee. I de flesta andra saker vi gjorde hade vi bollar, men här var det inte så. Man kunde aldrig riktigt var säker på var frisbeen skulle hamna och det passade mig. Det ledde till att jag kunde vara ungefär lika bra som alla andra, vilket jag inte kan när det handlar om bollar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar