Kubakrisen var resultatet av en längre pågående konflikt mellan USA och Sovjetunionen. Egentligen hade de bråkat enda sedan andra världskriget. Enkelt skulle man kunna säga att konflikten pågick mest på 50- och 60-talet, även om själva krisen utspelade sig 1962. Dessutom är inte USA och Ryssland bästa vänner nu heller.
Tidigare
USA hade gjorde något historiskt genom att för första (och förhoppningsvis enda) gången i världshistorien använda sig av atombomber. De sprängde i två japanska städer år 1945 och detta ledde på något sätt till att fler ville ha kärnvapen. Länderna började tävla om vem som hade mest, men den största anledningen till att skaffa dessa fruktansvärda vapen var egentligen att avskräcka sina fiender. USA och Sovjet blev mer och mer rädda för varandra och spänningen ökade ytterligare.
Vad var Kubakrisen?
Det som hände var att världen var otroligt nära att få se ett kärnvapenkrig mellan två stormakter. Dessa vapen var så farliga att de hade kunnat ödelägga halva världen och förstöra många, många människors liv. Kuba var en diktatur och styrdes dessutom mycket av USA. När landet fick en bättre ledare blev amerikanerna sura, vilket ledde till att Kuba började samarbeta med Sovjet istället. 1962 kom det fram att Sovjet byggde ramper till sina kärnvapen på Kuba. Med hjälp av detta skulle de kunna förstöra i stort sett hela USA. Om de anföll skulle USA genast slå tillbaka och tillslut bestämde sig Sovjetunionens ledare Chrusjtjov för att vapnen skulle fraktas bort. Världen var bara en hårsmån från kriget.
Orsaker till krisen samt händelseförlopp
När andra världskriget var slut började kampen om vem som hade mest kärnvapen. USA hade redan visat att de hade atombomber och även var kapabla att använda dem (i Japan). Nu ville Sovjet också visa sig starka. De byggde sin egen bomb. Det triggade USA att bygga ännu en bomb. Denna gång den ännu starkare vätebomben. Tekniken gick ännu mer framåt och slutligen kunde Sovjet skicka upp sin satellit Sputnik 1 i rymden. Detta bevisade att de hade kunskap nog för att bygga ännu bättre robotar. Ledaren, Chrusjtjov, hävdade även att de skulle kunna bygga robotar med otrolig pricksäkerhet. Detta gjorde förstås USA oroliga. Chrusjtjov utnyttjade det genom att få världen att tro att Sovjet massproducerade sina robotar nu. USA trodde på det och en viss John F. Kennedy lovade i sin valkampanj att USA skulle ta tillbaks ledningen i vapentävlingen. Han blev sedan president i början av 1961 och i och med att Sovjet egentligen inte hade så mycket vapen ledde det till att USA plötsligt hade ett stort försprång utan att själva veta om det. Kennedy fick i oktober samma år reda på bluffen.
Några år tidigare hade Kuba, en bit utanför USA, haft en väldigt maktgalen diktator. Han hette Fulgencio Batista och styrde mer eller mindre i hemlighet flera tidigare ledare på Kuba. När han inte längre ville vara i bakgrunden genomförde han en statscup och lyckades utnämna sig själv till landets diktator. Människor fick det svårare med honom som ledare och Batista blev bara rikare. På landsbygden var de flesta väldigt fattiga och inne i städerna fanns många tiggare. Allt skulle dock ta en oväntad vändning när en man vid namn Fidel Castro kom till Kuba med en motståndsrörelse. Eftersom han lovade ett mer demokratiskt land och mer frihet åt folket gillade invånarna honom mer än Batista. Till sist hade Batista inte längre stöd av USA och 1959 flydde han från Kuba. Castro blev ny ledare och ett av hans stora mål var att Kuba inte längre skulle vara beroende av USA.
Castro gav i princip bort den jord i landet som ägdes av USA till lantarbetare i Kuba. Det ledde förstås till att de fick det bättre och enklare kunde försörja sig på jordbruket. Å andra sidan blev amerikanerna mindre glada. De drog därför ner på importen från Kuba, vilket ledde till att Castro gav bort ännu mer jord. Till sist förbjöd USA:s president all import av kubanskt socker. Det var nu ganska spänt mellan USA och Kuba. I och med att Kuba behövde något annat land att handla med ledde det till en kontakt med Sovjet. De två länderna började ett samarbete, till USA:s stora förtret. Kuba blev då mer och mer självständigt från USA.
Castro gjorde på många andra sätt livet bättre för Kubas invånare. En viktig faktor var att alla skulle lära sig läsa och skriva och även att det skulle finnas sjukvårt lättillgängligt. Det fanns givet vis de som inte tyckte om den nye ledaren. Många av dem tillhörde medelklassen och de utvandrade även till USA. Castro var dock otroligt omtyckt av de fattiga.
När Kennedy blev president fanns redan planer i USA på att störta Castro. Planen var i och för sig ganska smart, för tanken var att de skulle använda sig av en armé med 100% Kubaner! Som jag tidigare nämnt utvandrade många Kubaner till USA och det var dessa de nu skulle använda sig av. De var ju redan negativt inställda till Castro. Planen innebar också man lätt skulle kunna skylla ifrån sig om invasionen misslyckades. Kennedy skulle bara kunna säga att USA inte hade någon inblandning. Den 14 april 1961 landsteg armén på Kuba. Men amerikanerna (exilkubanerna) hann inte ens börja innan de förlorat. Armén hade ingenstans att ta vägen eftersom de var instängda mellan träsk och Kubas egna trupper. Castro segrade lätt och många av exilkubanerna hamnade i fängelse.
Senare startade USA ett nytt projekt. Det gick ut på att förstöra så mycket som möjligt på Kuba, exempelvis bränna fält, spränga broar och mörda viktiga personer. Givetvis tyckte Kennedy att detta var en jättebra idé eftersom han fortfarande kände sig hånad efter vad som hände förra gången de försökte bli av med Castro. Samtidigt som detta pågick meddelade USA att de skulle ha militärövningar ute på havet en bit från Kuba. Övningen gick ut på att störta en diktator på en ö och det gjorde givetvis Castro mycket orolig. USA hade egentligen inte planerat att invadera Kuba igen, men det trodde Castro. Han berättade därför detta för sin nya handelspartner, Sovjet.
Självklart ville Chrusjtjov hjälpa Castro, även om det inte bara var på grund av att just Kuba var hotat. Nej, Chrusjtjov hade blivit förödmjukad när Kennedy avslöjat hans bluff angående Sovjets mängd kärnvapen. Därför bestämde sig Chrusjtjov för att flytta en del av sina lite mindre bra vapen till Kuba. Dels för att hjälpa Kuba att försvara sig, men också för att komma ifatt lite med kapprustningen. På så sätt skulle både han och Castro tjäna på det. Sovjet skickade även bombflygplan och 42 000 soldater och tekniker till Kuba. Nu skulle det byggas avfyrningsramper för kärnvapenrobotarna. Det var ett så pass stort projekt att det blev omöjligt för USA att inte lägga märke till detta. Flygfoton tagna i oktober 1962 visade på att ramperna höll på att byggas. I USA började man därför diskutera vad man kunde göra åt saken. Det bestämdes att USA skulle genomföra en så kallad flottblockad, vilket innebar att hindra alla sovjetiska fartyg från att komma till Kuba med robotar och annat. Det verkade vara det mest fredliga sättet att lösa detta på eftersom USA då gav Chrusjtjov en möjlighet att ge upp. Kennedy kände väl till vad Kuba och Sovjet hade i görningen, men allt detta var faktiskt okänt för allmänheten. I ett tal i TV berättade till sist Kennedy om det kärnvapenkrig som faktiskt var inom räckhåll nu och han klargjorde att om det avfyrades så mycket som en robot tänkte USA tolka det som en krigsförklaring.
Kennedy var rasande. Han kunde inte förstå varför Sovjet ville riskera att starta ett krig nu. Han kände ju dock inte till alla Chrusjtjovs anledningar. Det visade sig att alla dessa missförstånd skapade stor förvirring under krisen.
Alternativet till flottblockaden hade varit att anfalla Kuba direkt med flygvapen. Det hade dock kunnat förstöra alldeles för mycket och därför sade Kennedy att de skulle vänta och se om flottblockaden fungerade innan de anföll.
Hela världen reagerade starkt. Många blev oroliga nu när nyheten om vad som egentligen hände på Kuba kommit fram. Människor protesterade mot att anfalla Kuba, medan andra gjorde motsatsen. Folk var livrädda för vad detta kunde få för konsekvenser för hela världen. Inom USA tyckte de flesta att Kennedy gjorde rätt, men utanför tyckte många att han var feg som genomförde flottblockaden. De menade på att han reagerade för starkt och tyckte att amerikanerna fick lära sig att leva i samma fara som många andra i världen redan gjorde. För Chrustjovs del gick det inte heller så bra. Det var inte meningen att Kennedy skulle hålla det där talet. Nu kände alla till vad han höll på med och det gjorde Chrusjtjov förvirrad.
För kubanerna var flottblockaden ett tecken på att det skulle bli krig. Vad skulle de egentligen tro? Det låg amerikanska skepp utanför deras kust och hela tiden flög det spaningsplan över landet. Därför började landet på riktigt förbereda sig för krig. Kallade in soldater, försökte skydda viktiga byggnader och så vidare… Mitt i flottblockaden färdades två sovjetiska fartyg i riktning mot Kuba. Amerikanerna hade inte haft några problem med att skjuta på dem ifall de inte vände igen. Kriget var mycket, mycket nära. Fartygen stannade faktiskt, men man kunde fortfarande inte pusta ut. Ramperna på Kuba höll ju fortfarande på att byggas. Chrusjtjov och Kennedy skickade brev till varandra där de förhandlade om hur de skulle göra för att krisen skulle upphöra. Ett förslag blev att Sovjet inte skulle skicka mer vapen till Cuba om USA lovade att inte försöka sig på att invadera ön ännu en gång. För en gångs skull såg det ut som om man skulle kunna lösa detta.
Men det var inte över. Den 27 oktober blev ett amerikanskt spaningsflygplan nedskjutet och eftersom vapnen på Kuba tillhörde Sovjet anklagade Kennedy dem. Egentligen var det Castro som givit order att skjuta ner planet. För vad skulle han egentligen tro om situationen? Han tänkte att USA höll på att anfalla när planen flög in över Kuba. USA tolkade skottet som en krigsförklaring. Egentligen ville ju ingen riktigt ha krig. Alla var medvetna om vad det skulle innebära för världen. Därför väntade Kennedy ännu lite till innan han gav order att anfalla. Han hoppades på att Chrusjtjov skulle montera ner sina ramper och få bort robotarna från ön.
Tillsist gick faktiskt Chrusjtjov med på att göra det och världen andades ut. Många tyckte att Kennedy var en hjälte, som fått Chrusjtjov att vända om. Men han själv höll inte med. Han började i alla fall ett fredsarbete, men blev mördad ungefär ett år efter att krisen tog slut. Orsaken till det är än idag oklar och det finns många spekulationer. Kanske hade det med krisen att göra?
Följder av Kubakrisen
När man tänker på den här krisen i efterhand förstår man att varken USA:s eller Sovjets ledare egentligen ville ha ett krig. Hade de velat det hade de bara startat det när de var under press mitt i krisen. Båda parter jobbade aktivt för att kärnvapenkriget skulle utebli. Som jag tidigare nämnt blev Kennedy hyllad för att han fått Chrusjtjov att vända om. Han höll dock ganska tyst om det eftersom han insåg att Chrusjtjov inte behövde någon som gjorde det värre för honom nu. Sin nyvunna popularitet använde Kennedy till att fortsätta arbeta för att bevara freden. Slutligen ledde det till ett avtal mellan Sovjet och USA som gick ut på att det inte skulle vara tillåtet att prova kärnvapen ovan jord. Detta gjorde att de radioaktiva utsläppen minskade, men stoppade tyvärr ändå inte utvecklingen av kärnvapen.
I fråga om Chrusjtjov så minskade hans popularitet oerhört mycket. Han hade nästan startat ett kärnvapenkrig och dessutom inte vunnit någonting alls på det i slutet. Ramperna på Kuba monterades ner i utbyte mot att USA lovade att inte försöka störta Fidel Castro fler gånger. Men Chrusjtjov fick ge upp platsen som Sovjetunionens ledare två år efter krisen.
Krisen visade också på att när en människa är under press är den beredd att göra nästan vad som helst. För att det inte skulle bli fler missförstånd mellan Sovjet och USA uppkom den så kallade ”heta linjen”, en telefonlinje mellan Moskva och Washington. Det var bra eftersom de lätt kunde kontakta varandra vid kritiska lägen utan att det skulle ta för mycket tid.
Inte minst så var ju Kubakrisen en rejäl tankeställare för hela världen. Är det värt att starta ett krig om man vet att det kommer krossa oskyldiga människor också? Och hur onda kan vi människor egentligen bli utan att gå för långt?
Hela krisen var en fråga om maktspel. Ingen av parterna ville visa sig svaga, för då hade det lett till negativa konsekvenser för dem. När Kennedy blev president fanns redan en plan för hur de skulle göra för att bli av med Castro. Om han hade gått emot det för att det var fel hade hans popularitet sjunkit enormt och han hade kunnat säga tack och hej till sin post som president. För att minska de negativa konsekvenserna för det egna landet utkämpades mycket av det här ”maktkriget” i andra länder och så diskret som möjligt. Som sagt så ville ingen egentligen ha ett krig, men man var ju tvungen att få alla andra att tro det, så att man kunde visa sig stark. Alltså var allt en balansgång mellan lek och allvar, mellan vilka gränserna var svåra att se.
Tina löser Kubakrisen
För egen del tycker jag att hela idén med kärnvapen är idiotisk. Att överhuvudtaget tillverka vapen som är så starka att de kan förstöra hela världen kan bara inte leda till något bra. Det är mer än själva bomben som är farlig. Följderna är lika hemska. Det tar jättemånga år innan man kan odla i ett område där en atombomb sprängts. Djur som levt där går inte att äta och det dröjer även ett tag innan man kan bo där. Är man i ett sådant område kan det leda till svår sjukdom. Så jag kan verkligen inte förstå hur länder kunde skaffa fram kärnvapen för att skrämma andra och kanske även använda vapnen till sist. Bara tanken på att jag, som är 15 år, fattar att det inte är hållbart, men att vuxna ledare inte gör det är riktigt läskig. Tack vare kärnvapen förstörs relationer mellan olika länder och man litar inte längre på varandra. Vad händer då med att leva tillsammans i fred?
Så vad kunde man istället gjort? Jag hade ju helst velat att någon av parterna inte hade gått med i kapprustningstävlingen från första början. Men jag fattar att det förmodligen hade varit en omöjlighet. Om jag hade varit ledare i ett land och ett annat plötsligt börjat tillverka kärnvapen hade min första tanke också varit ”försvar”. Men då kan man också börja fundera över vad de tänkte göra med sina kärnvapen.
Enligt mig hade USA ingen rätt att kontrollera Kuba, så det var ju till stor del deras fel att Castro blev så arg på dem. Det ledde sedan till att Kuba fick kontakt med Sovjet och det var där saker och ting började gå ordentligt fel. Därför är min tanke att USA kunde ha varit lite mindre giriga och låtit Kuba göra som de ville med sitt eget land. Jag tycker därför inte att Kennedy hade någon som helst rätt att invadera Kuba och försöka störta Castro.
Att nästan hamna i ett nytt krig såhär nära inpå andra världskriget var oerhört klantigt. Man kan ju tycka att folk borde ha lärt sig något under de åren nazismen var som störst. krig löser inte problem, utan gör dem bara värre. En part vinner, men den andra blir ännu argare. Då har ingenting blivit bättre. Det var därför väldigt bra gjort av de inblandade att de faktiskt lyckades stoppa det som höll på att utvecklas till något fruktansvärt. Så på ett sätt hade de faktiskt lärt sig något av andra världskriget, även om det inte var tillräckligt.
Källor och sånt
Jag använde mig mest av boken Cubakrisen, skriven av Peter Chrisp. Han är en författare från Storbritannien och har skrivit många historieböcker för barn. Jag litar på honom som källa just eftersom han har får så många av sina böcker utgivna. Hans böcker är läroböcker och är skrivna i syfte att få folk att förstå sammanhanget i en så pass komplicerad konflikt. Då måste den vara trovärdig. Boken lånade jag av min lärare och jag tror inte heller att han skulle ge mig något att samla fakta från om man inte kunde lita på det som stod där. Boken gavs ut 2004 och i och med att det har med historia att göra kan ju inte så värst mycket ha förändrats sedan dess. Om den hade handlat om något mer nutida hade innehållet nog inte varit lika relevant. Givetvis kan någon säkert ha gjort nya upptäckter om saker som hände under krisen, men om det hade varit väldigt viktiga upptäckter hade jag säkert hittat det i någon annan källa. För jag jämförde självklart boken med annat jag läste.
Ett exempel på en annan källa jag använde mig av är NE.
Där använde jag tre olika artiklar: om hela krisen, John F. Kennedy och kärnvapen. NE är, som bekant, en högst trovärdig källa eftersom den är kontrollerad och eftersom informationen uppdateras när den börjar bli gammal. Sidan är statligt kontrollerad och de skulle inte tillåta att där stod något som inte var sant. Om det mot förmodan skulle stå något som inte stämde hade det upptäckts snabbt. Det som står på NE är ren fakta. Författarna har inte skrivit sina egna åsikter, utan är neutrala, vilket gör det ännu mer trovärdigt. Det är inte heller samma person som har skrivit allt på hela NE. De har experter på olika ämnen. På så sätt blir det en ännu säkrare källa. Vi använder alltid NE i skolan när vi ska samla fakta och alla lärare rekommenderar den hela tiden. Elever har gratis åtkomst till sidan och den är ju till för att lära ut. jag skulle tro att NE nog är en av de allra säkraste källorna man kan använda.
Det som stod i texten om krisen var långt ifrån lika ingående som informationen i boken. Det var dock väldigt bra, för när jag läste i boken var det ibland svårt att se helheten när det fanns så mycket detaljer och onödigheter. Då var NE bra för att samla all fakta jag hittat och klumpa ihop det till något som var enklare att förstå. När jag jämförde dem med varandra kunde jag även dra slutsatser om vissa händelser.
Min tredje källa var en text på SO-rummet
Där hämtade jag egentligen inte så mycket fakta, utan kontrollerade mest information och jämförde men mina två andra källor. Men vissa saker som jag hittade där nämndes inte alls på NE eller i boken. Ett exempel är följderna av krisen. Det stod inte så mycket på de andra ställena, men på SO-rummet fanns ett helt stycke om det. Inget av det jämförde jag med någon mer källa, utan jag fick helt enkelt tänka logiskt och själv avgöra om det som stod var rimligt. Dessutom litar jag på SO-rummet som källa. De som skriver där är just SO-lärare och borde kunna sin sak. Författarna, Johnny Poetzsch och Robert de Vries, har även angivit sina källor, så de har inte bara fått allt från sina egna hjärnor. Syftet med SO-rummet är att skapa en hemsida med texter och filmer som faktiskt är gjorda av lärare. Sidan är även en länksamling som leder mig, som läsare, till andra sidor. SO-rummet hänvisar dock bara till granskade artiklar, vilket gör allt mer trovärdigt. Sidan riktar sig till högstadie- och gymnasieelever och är till för att förenkla skolarbetet.
Det funkade bra att jämföra SO-rummet med mina andra sidor, för då kunde jag förstärka min fakta och vara mer säker på att årtal och dylikt stämde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar