Frågor om etik

Vad skiljer plikt- och konsekvensetiken från varandra?

Pliktetiken handlar ju om vad man förväntas och bör göra mot andra. Alltså ungefär vem man ska vara lojal och ärlig mot. Det hör man på ordet ”plikt”. Ett exempel, som jag egentligen redan diskuterat, är om en kompis fuskar på ett prov. Då kan man tänka på pliktetiken och bestämma vem man är lojal mot. Kompisen, en själv eller läraren. Ska man berätta allt för läraren eller hålla det hemligt för att inte kompisen ska hamna i trubbel? 

Konsekvensetiken handlar om vad som händer om man gör på ett visst sätt. Man kan alltså säga att man går ett steg längre i tanken. Om jag är lojal mot kompisen och inte berättar så kommer hen inte lära sig något. Då är det en konsekvens av mitt beslut. Om jag däremot är lojal mot mig själv och läraren och berättar sanningen så kan min kompis lära sig något av det, så att hen inte gör om det. Fast det kan också leda till att föräldrarna blir väldigt arga och om de är dåliga föräldrar kanske de slår barnet. Det är alltså andra konsekvenser om jag tar ett annat beslut. 

Så ändå har plikt- och konsekvensetiken mycket gemensamt. De går liksom in i varandra och utan det ena finns inte det andra. Fast den stora skillnaden är att det är två helt olika sätt att tänka. Pliktetiken, som innebär vad man ska göra mot vem och konsekvensetiken, som innebär vad som händer om man gör på ett visst sätt.

Vad är rätt och vad är orätt? 

att behålla pengarna man hittar på marken

Det beror ju lite på hur mycket pengar det är. Om jag hade hittat en tia så hade jag tagit den själv. Det är inte så mycket pengar och personen som tappade den blir förmodligen inte hemlös på grund av att jag tog tio kronor som hen tappade. Om jag dock hade hittat en femhundralapp hade det nog varit lite annorlunda. Enligt mig hade det varit fel att behålla så mycket pengar, även om personen inte hade blivit hemlös på grund av det heller. Men för femhundra kronor kan man göra ganska mycket och man skulle faktiskt kunna lämna in pengarna någonstans. Hade jag hittat pengarna på skolan hade jag nog lämnat dem till någon lärare eller rektorn. Då har jag i alla fall försökt göra något åt saken. 

Man skulle också kunna tänka att det är rätt att behålla den där femhundralappen. Personen som tappat den har ju varit slarvig och får skylla sig själv. Jag kan ju inte veta vems pengarna är och chansen att hitta den rätta ägaren är inte så stor. Då gör ju pengarna större nytta hos mig. Ingen kommer heller kunna blir arg på mig för det. Om jag ens känner personen som tappade pengarna så kan hen inte ta pengarna ifrån mig. Hur ska hen kunna veta att det är hens pengar? Det är ju inte precis så att jag kommer gå omkring och vifta med pengarna och säga att jag hittade dem på marken. 

att inte tala om var man har varit någonstans för sina föräldrar

Det spelar ju faktiskt roll vad det är man har gjort och var man varit. Har man varit ute med en kompis så spelar det väl ingen roll. Men om man till exempel gjort något olagligt är det ju en viktig fråga. 

Så, om man nu har gjort något som man inte får så kan det vara fel att säga det till sina föräldrar. Det finns ju ingen anledning att oroa dem. Kanske var det inte ens meningen att det skulle gå som det gick när jag var ute. Det var inte planerat att jag skulle göra något dumt och jag kommer förstås inte att göra det igen. Därför är det ju inte lönt att berätta för mina föräldrar om det. Jag vill ju liksom inte råka illa ut på grund av detta. Dessutom kan det vara så att mina vänner, de jag var med när jag var ute, också råkar illa ut om jag berättar för mina föräldrar. Om de går vidare och berättar för kompisarnas föräldrar så kommer det vara mitt fel. Då vill förmodligen de inte vara med mig mer. Dessutom är det ju faktiskt så att även barn ska få ha ett privatliv. Föräldrar kan inte kräva av mig att jag ska tala om för dem var jag är varenda minut. 

Men egentligen är det nog ganska viktigt att berätta för sina föräldrar var man har varit. Så länge jag är under 18 år så är de mina förmyndare och ska hålla koll på mig. Jag fattar ju att de blir oroliga när jag inte talar om för dem var jag har hållit hus och om jag berättar kan de hjälpa mig. Har jag dessutom gjort något dumt är det ju ännu viktigare att de vet. Begår man ett brott utan att någon får reda på det och utan att man får ta några konsekvenser är risken större att man gör det igen. Då inser man ju att det inte var så farligt. Man kan tänka på hur det skulle kännas på mig att vara i en förälders position. Om min dotter försvann om kvällarna och kom hem utan att säga var hon varit hade jag blivit orolig och velat veta. Så, även om mitt skvallrande leder till att även mina kompisar åker dit så är ju det det rätta att göra. 

Att säga till en person att man inte vill träffa hen

Om någon hade sagt till mig att ”jag vill inte träffa dig längre” så hade jag förstås känt mig ledsen. Jag hade varit sårad och känt att det var något fel på mig. Därför kan det ju vara fel att säga till någon annan att man inte vill träffa hen. Personen kommer bli ledsen och den känslan vill man ju inte att någon annan ska ha. Om vi har varit vänner innan så kommer det vara väldigt konstig om jag plötsligt bara säger att jag inte vill mer. Man kan ju vara med personen lite ibland i alla fall.

Fast om jag verkligen inte tycker om den här personen så kan ju ingen tvinga mig att vara med den. Därför kan det vara rätt att säga till att man inte vill. Jag menar inte att man ska skrika åt personen att lämna en ifred, men man kan säga till lite försiktigt. Om jag säger till kommer jag göra den andre olycklig, men om jag inte gör det så kommer jag själv vara olycklig. Detta är speciellt viktigt om det handlar om någon man är ihop med eller någon som är kär i en. Det känns faktiskt obehaglig att någon vill vara med en när man själv inte vill. Och säger man då att man inte vill vara med personen längre så ger man hen en större möjlighet att hitta någon annan. Någon som gillar hen. 

Beskriv ett etiskt dilemma och beskriv hur man kan lösa det med hjälp av situationsetik

Låt oss säga att min kompis berättar för mig att han är väldigt kär i någon. Jag vet vem den personen är, men jag hatar verkligen hen. Hen har gjort extremt dumma saker och kanske även varit taskig mot just mig. Då vill jag egentligen inte att min kompis ska bli ihop med den där personen. Fast nu är det ju så att min kompis är väldigt kär och om jag säger till honom att jag inte gillar den som han är kär i så kommer han bli ledsen. Då måste jag fundera över hur min vän kommer reagera om jag säger sanningen. Är han känslig? Då kanske jag kan ljuga och säga att ”det är väl bra för dig!” Jag behöver ju inte träffa personen även om hen skulle bli ihop med min vän. Dessutom är det ju inte säkert att hen vill bli ihop med min vän. Hen vet ju att han är kompis med mig. 

Men är han inte så känslig? Då kan jag ju säga som det är och berätta vad personen har gjort mot mig och andra. Om min vän fortfarande vill vara ihop med hen så är det hans problem. Så allt handlar om information. För att lösa problem med situationsetik krävs det att man vet hur den/de andra är som personer.

Beskriv ett etiskt dilemma där olika värderingar gör det svårt att hitta en lösning

Om man har två vänner som verkligen hatar varandra är det lätt att man själv hamnar i mitten med en massa klagomål från de olika vännerna. De anförtror en hemligheter om vad det tycker om den andra kompisen och litar på att man inte säger det till någon. Då känns det väldigt svårt att veta vad man ska göra. Det är där en pliktkonflikt uppstår. Båda vännerna litar på en, men egentligen vill man inte att det ska vara såhär. Vem ska man då vara med för att inte göra den andre ledsen? Det kommer bli fel vad man än gör och den ena vännen kommer man förmodligen förlora. Inget alalternativen är bra nog att välja och det blir svårt att lösa problemet.

Beskriv hur ett samhälle där alla levde efter den gyllene regeln skulle se ut

Den gyllene regeln går ut på att man ska behandla andra så som man själv vill bli behandlad. Såvida inte någon VILL bli slagen och mobbad så skulle det vara fred på jorden. Det skulle inte finnas några krig överhuvudtaget, all mobbning skulle utrotas och inga fler brott skulle begås. Ingen skulle stjäla och ingen skulle vara taskig mot någon. Myndigheter, som till exempel polisen, hade inte haft lika mycket att pyssla med, men samtidigt hade det ju blivit ett mycket lugnare samhälle. Det är förstås det samhället vi hela tiden strävar mot, men det kommer förmodligen aldrig hända. För det kommer alltid finnas människor som inte bryr sig. Människor som inte förstår att godhet är det rätta. Och egentligen har det nog bara blivit värre med tiden, trots att folk hela tiden pratar om den gyllene regeln. Det är lätt att man bara pratar och inte gör något på riktigt. Men om man inte gör något så blir det ingen förändring. Det är nog det vi måste inse om vi vill försöka uppnå ett fredligt samhälle. Jag menar inte att den gyllene regeln är den dålig regel. Det är bara det att vi använder den dåligt. För egentligen, om alla följde den skulle vi inte behöva ha någon tjock lagbok eller något annat sånt. Då hade vi fixat allt det själva, inne i våra huvuden. Vi hade själva kunnat tänka ut om det var rätt att till exempel slå den här oskyldiga personen. Svaret hade förmodligen blivit nej, eftersom man själv inte hade velat bli slagen. Samhället hade alltså varit i stort sett perfekt!

Resonera om skillnader och likheter mellan vanlig mobbning och nätmobbning

Jag tänker att båda formerna av mobbning sårar lika mycket. Det gör lika ont (psykiskt) att bli mobbad på nätet som det gör att bli mobbad i verkligheten. Du kan egentligen säga exakt samma sak på nätet som du kan i verkliga livet. Det kvittar liksom om någon säger till mig att jag är en idiot eller om någon skriver det till mig. Jag blir lika ledsen för det. En annan likhet är att det är ungefär lika enkelt att skapa grupptryck på nätet som i verkligheten. Låt oss säga att någon skriver en taskig kommentar på youtube. Det kan leda till att fler vågar göra det och tillsist kommer det tolkas som ”rätt” att vara taskig mot personen som lade upp klippet. På samma sätt kan det bli i tex en klass. Någon är taskig mot en annan person och andra vågar inte säga emot. Så de går med mobbaren och ett grupptryck har skapats.

Något som är specifikt för just nätmobbning är att det är mycket enklare att vara anonym. Tänk dig att du går fram till en person och säger till den hur sjukt ful hen är. Då vet personen exakt vem du är och vad just du har gjort. Det blir mycket lättare för personen att gå till någon vuxen och tala om vad som har hänt. Om du istället skriver att hen är ful i en kommentar på nätet där du lätt försvinner i mängden (och inte ens har ditt riktiga namn) kan inte personen veta vem du är. Du kan känna att det är någon slags säkerhet. Det gör det mycket enklare att mobba någon på nätet. 

En annan sak som gör allt värre är att det är lätt att våga mer på nätet. Du vågar skriva grövre saker till den du vill vara taskig mot. En anledning till det är att du faktiskt inte har hen framför dig just då. Det borde ju kännas värre för mobbaren att stå och möta någons blick i riktiga livet. På nätet är det enkelt att bli någon annan och göra saker som man egentligen inte skulle våga. 

Men vad som förstås är värre med vanlig mobbning är att du kan bli fysiskt skadad. Nätmobbning kommer aldrig döda dig, såvida du inte begår självmord. Då kan jag absolut förstå att det kan vara värre att bli mobbad i verkligheten eftersom det inte bara gäller utfrysning och taskiga kommentarer. Där kan det även handla om sparkar, slag och all annan misshandel. 

Något annat som kan förvärra den vanliga mobbningen är att mobbaren får någon typ av ”respons” från den utsatte. På nätet kan den utsatte ignorera det som skrivs och görs, men i verkliga livet är det svårare. Det är väldigt svårt att bara bita ihop och inte bry sig när någon som står precis framför en är taskig. Om man till exempel börjar gråta så kan det trigga igång mobbaren, som för stunden livnär sig på den andres svaghet. Det leder till att situationen bara blir värre och värre. Tillsist är inte längre den utsatte en person med känslor, utan bara någon som man kan göra precis vad som helst mot. 

Tänk dig att din vän har blivit utsatt för en kränkning på nätet. Argumentera för och emot risken att ett inlägg du skriver för att försvara din vän också skulle kunna fungera som en björntjänst.

Jag måste tänka mig väldigt noga för när jag ska skriva något för att försvara min vän. Om jag är för ”på” med mina ord så finns en stor risk att den/de som kränkt min vän bara fortsätter. Alltså blir det så att det jag skriver bara triggar igång dem, så att de fortsätter. Min insats har inte hjälpt alls och min vän far illa ännu mer. Det är ju det som gör min goda gärning till en böntjänst. Jag menade förstås absolut inget illa med att skriva att de som var taskiga skulle sluta. Målet var bara att försöka hjälpa till. 

Sedan tror jag dock att chansen är större att de slutar om jag skriver på rätt sätt. Jag kan ju försöka visa dem att det de gör inte är okej genom att jämföra med vad som hade hänt om vi var taskiga mot dem. Det hela måste inte bli en björntjänst om jag är tillräckligt övertygande och får dem att känna skuld. Sedan är det också viktigt att inte börja trakassera dem för att på något sätt visa att jag är starkare. Det brukar faktiskt aldrig funka att ge tillbaks med samma medel, för det visar bara att jag är lika dålig som dem.

Vad är det för skillnad mellan att ha ansvar, ta ansvar och få ansvar?

Ha ansvar:

Att ha ansvar tycker jag är att man till exempel har delat upp uppgifterna i ett hem. Då är det någon som har ansvar för tvätt, någon för dammsugning osv… Man kan inte bråka med varandra om vem som ska göra vad. Men att ha ansvar kan också vara att man ska ansvara för sitt barn och se till så att det inte far illa. Om man är ute i trafiken har man också ett ansvar för hur man agerar i olika situationer.

Ta anvar:

Jag tycker att ”ta ansvar” handlar mycket om att ta hand om sig själv och sin hälsa. Man ska ta ansvar för sina handlingar och för hur man är mot andra, men också för vad man äter och hur man lever. Jag tycker också att ”ta ansvar” handlar om att göra fel. Om man gör något dumt och efteråt får skuldkänslor så är det viktigt att man tar ansvar för sina handlingar. Det är då man visar att man faktiskt vet bättre egentligen.

Få ansvar:

På denna punkt är min tolkning att det handlar om att växa upp. Ju äldre man blir, desto mer ansvar får man. Till sist, en dag, har vi allt ansvar och måste helt stå för allt vi säger och gör. Så att få ansvar är att man efter hand blir friare och friare, men samtidigt mer sårbar.

Ge exempel på hur sambandet mellan frihet och ansvar har tolkats av några filosofer och religioner

I det antika Grekland trodde man inte på att man själv hade någon makt överhuvudtaget. Det var ödesgudinnorna som bestämt hur hela ens liv skulle se ut. Det innebär alltså att människan inte var fri alls. Så ansvaret var gudarna och gudinnornas och något sådant som frihet fanns inte. Samtidigt fanns det dock vissa som tänkte annorlunda. En av dem var filosofen Sokrates. Han kanske inte tänkte att man var helt fri, men han trodde i alla fall på att människan kunde välja mellan att göra det som var rätt och det som var fel. 

Senare levde en man som hette Jean-Paul Sartre och han tänkte helt annorlunda. Hans tanke var inte att människan fått tillåtelse att vara fri, utan snarare blivit dömd till det. Han menade att vi är ansvariga för allt vi gör och hela tiden måste välja mellan en massa alternativ. Det enda vi inte har valt är att födas. Så han tänkte att vi är fria, men att det inte är någon lätt uppgift att vara fri.

En annan, mer nutida, filosof (Claudia Card) menar att det är viktigt med skuldkänslor. De är tecken på att vi ångrar oss och står för vad vi har gjort. Det visar på att vi tagit ansvar och hon menar att det är väldigt bra.

Muslimer tänker att gud i grund och botten har all makt. Sedan kan människor ändå välja mellan rätt och fel. Anledningen till att människor gör fel är att djävulen hela tiden försöker locka oss att göra fel. Man kan aldrig skylla på att man blev lurad av djävulen efteråt, men man kan dock ångra sig och bli förlåten eftersom gud är förstående. Så, muslimernas tro går in i både Sokrates och Claudia Cards tankar. 

De flesta betraktar numera drogberoende och alkoholism som en sjukdom. Trots det menar organisationen AA att det endast är alkoholistens eget ansvar som kan rädda denne. Resonera om organisationens syn på ansvar.

AA anser att det allra största ansvaret ligger på en själv. Sedan är det ju också viktigt att man ska hjälpa varandra. Det tycker även AA eftersom de har möten där man diskuterar problemen och stöttar varandra. Dock så förstår jag hur de tänker, för även om man får hjälp från alla möjliga håll så är det bara man själv som kan avgöra om man ska ta sig ur alkoholproblemet eller inte. Det är därför det enda kravet på att få vara med i gruppen är att man faktiskt vill sluta. Så, det AA menar är att alkoholisten själv har det stora ansvaret att ta tag i sitt liv, men att det bara är bra om andra också tar ansvar för att hjälpa denne. 

Vem har störst ansvar för att en vara inte skadar miljö, människor eller djur? Är det företaget som tillverkar varan, affären som säljer den eller konsumenten som köper den? Motivera ditt svar.

Egentligen gör ju alla fel! Låt oss ta exemplet att du köper en tröja som är tillverkad av barnarbetare. Vems fel är det då? Ditt, affären du köpte den i eller de som tvingar barnen att tillverka tröjorna? 

”Arbetsgivarna”: De som tvingar barnen att arbeta har förstås ett jättestort ansvar i det hela. Det är ju deras fel att de här tröjorna överhuvudtaget tillverkas! Barnen har absolut ingen skuld eftersom det inte är deras fel att de tvingas arbeta. Det är faktiskt olagligt att låta barn arbeta och de länder som är med i FN, men inte följer barnkonventionen bryter alltså mot lagen. 

Affären i Sverige: Affären borde veta varifrån tröjan kommer. Det är väl nästan deras plikt att veta det? Så jag förutsätter att de är medvetna om att det är barn som gör de här tröjorna. Ändå köper de in dem och säljer dem. Alltså är detta absolut deras fel också. Om de nu tvunget måste sälja dessa tröjor så borde de i alla fall skriva vem som tillverkat dem någonstans på prislappen. För det är inte rätt att hålla undan den informationen för kunderna. Det är ju något som påverkar kundens syn på tröjan.

Kunden (du): Låt oss då säga att affären inte har skrivit något på prislappen om barnen. I så fall har du absolut ingen skuld alls. Det är ju inte ditt fel att affären inte talade om något för dig och då har du ingen chans att veta var tröjan kommer ifrån. Fast om det dock är markerat någonstans och du struntar i det/inte läser det så är felet lika mycket ditt. Vi som handlar har ett ansvar att veta vad det är för produkter vi köper. 

Alltså, alla har en skuld i detta, men om jag måste välja vems skuld som är störst så är det affären. De har absolut ett val att inte köpa in dessa länders varor och ändå väljer de att göra det. Självklart är egentligen ”arbetsgivarnas” ansvar lika stort, men är de galna så är de. Affärerna i ett land som Sverige borde veta bättre än att godkänna barnarbete, med tanke på att vi har lagar om allas lika värde. Om de skulle sluta köpa tröjorna så hade ”arbetsgivarna” fattat att det inte är ett bra sätt att tjäna pengar på längre. Det hade lett till att barnen inte längre behövt arbeta i fabrikerna och tillverka våra tröjor. 

Sedan kan det också vara så att affären märker att tröjorna säljer så bra att de inte vill sluta köpa in dem. Då tror jag att det hade varit mer effektivt om man fick kunderna att sluta köpa dem. Om affären då märker att ingen vill ha dem längre kommer de sluta beställa fler och det kommer ha samma effekt som jag tidigare beskrev. 

Resonera om begreppet identitet och hur det kommer sig att människor kan ha många olika identiteter.

Det som formar våra identiteter är nog främst att allt runtomkring påverkar oss. Det allra bästa exemplet jag har på det tror jag handlar om musik. Min pappa har jättemånga skivor med artister som han älskar och jag har ”tvingats” lyssna på dem i bilen så länge jag kan minnas. Men nu finns det många av de skivorna som jag lyssnar på hemma väldigt ofta och tycker är bra. Det finns även ett band som min mammas kusin är med i. En gång för länge sedan såg vi en föreställning där deras musik var med och just då tyckte jag inte så mycket om bandet. Nu har det ändå lett till att jag lyssnar mycket på dem och gillar deras stil. Sedan har vi min SO-lärare som alltid visar en massa band och artister för mig. Så självklart påverkar också det vad jag lyssnar på för musik. 

Men folk påverkar inte bara andra människor angående vad man gör utan också vad man tycker. Det är ju så politik funkar. Partierna pysslar med en massa propaganda som ska få oss att tycka som dem. Och tydligen funkar det ju, för annars hade de inte fortsatt med det. 

Så vem är det då man påverkas av? Självklart påverkar föräldrarna väldigt mycket eftersom det är de som har uppfostrat oss och lärt oss en massa saker. Det är också dem man har bott hos och de står en nära. Där handlar det även om gener eftersom man är släkt med dem. Alltså liknar man dem på andra sätt också och det går inte riktigt att hindra. 

Anledningen till att man har olika identiteter på olika platser handlar mycket om vilka man är med och hur väl man känner de människorna. En anledning till att man inte är sig själv på vissa platser kan vara att man känner sig otrygg där eller att man har en stor hemlighet som de andra där inte vet. För mig så är det så att jag ofta uppfattas som tyst och duktig i skolan, men om någon av mina kompisar skulle se mig där hade de blivit helt chockade. För på till exempel teaterlektionen kan jag prata jättemycket med alla och där uppfattas jag som väldigt öppen. De vet också mycket mer om mig än vad de i skolan gör. 

Varför är det då så stor skillnad på hur man uppfattas på olika platser? Jag tror att det beror mycket på vad de andra har för förväntningar på hur man ska vara. Om man uppfattas som ”cool” är det inte meningen att man ska sitta tyst och jobba på lektionerna. Men de som har A i alla ämnen och uppfattas som nördar ska inte ens komma i närheten av de coola. Egentligen kanske de nördarna är helt fantastiska personer med jättebra tankar. Fast det kan de aldrig visa om de hela tiden måste vara tysta.

Vilka olika sexuella identiteter finns det? Använd begreppet hbtq.

Egentligen så finns det ingen gräns för hur många sexuella läggningar och identiteter det finns, men om man ska ta upp de vanligaste så kan man till exempel prata om det som hbtq står för. H står för homo och det innebär att man blir attraherad av personer av samma kön. Sedan har vi b som står för bi. Att vara bisexuell innebär att man kan bli kär i personer av olika kön. 

Det som tyvärr fortfarande är mest accepterat i dagens samhälle är att vara heterosexuell, alltså bli kär i personer av motsatt kön. Att det har blivit mest accepterat beror väl på att det alltid varit så och att man inte visste nåt annat förr i tiden. 

T i hbtq står för trans, vilket betyder att man inte har den kroppen som folk förväntar sig att en tjej/kille ska ha. Jag vill dock inte kalla det för att man ”byter kön” eftersom det inte spelar någon roll hur man ser ut. Man kan ändå ha vilket kön som helst. Q står för queer och det handlar om att man inte vill identifiera sig som något alls. Kanske vara lite av allt eller helt enkelt bara vara människa. Det är ju egentligen det som är viktigast av allt! För oavsett vilka sexuella läggningar vi har är vi alla i grunt och botten av samma sort. Därför kan jag inte förstå varför det har blivit en så stor grej att trycka ner vissa grupper. Det finns liksom ingen anledning att göra så!

Resonera om olika uppfattningar kring kärlek och sexualitet inom religionerna. Varför har en del uppfattningar förändrats med tiden?

Kristendomen är nog den religion som är/har varit strängast av syskonreligionerna. I början av kristendomens historia tyckte månaga att människan helt skulle avstå från sexualitet eftersom de trodde på att jorden ändå skulle gå under snart. Det var inte lönt att ens fundera över kärlek, för man skulle rikta blicken uppåt mot gud istället. Det var livet efter döden, livet hos gud, som var det viktigaste. Det blev också så att alla präster skulle leva i celibat, vilket innebar att de inte fick ha sex och inte heller gifta sig. Kristna som dock inte ville leva så uppmanades istället att gifta sig. Det berodde på att sex utom äktenskapet i stort sett var otänkbart. 

Muslimer och judar har inte haft samma tankar som kristna. Där har man istället tyckt att kärlek mellan en man och en kvinna varit något bra. Det är nästan som en plikt för de troende att gifta sig och skaffa barn. De allra flesta rabbiner och imamer är gifta. Det är dock så att många muslimer och judar har samma syn på sex utanför äktenskapet som kristna har. Något annat gemensamt för de båda religionerna är att de har varit emot homosexuell kärlek. 

Men tankar har förändrats. Det blir mer och mer accepterat att vara homosexuell (jag menat inte att samhället är HELT jämställt, för det är det verkligen inte!). Till exempel så finns det ju en homosexuell biskop i den anglikanska kyrkan i USA. Tyvärr har en del amerikaner demonstrerat mot att han är biskop eftersom de menar att bibeln säger emot homosexualitet. Men överlag så har det blivit bättre. Nu är kyrkorna inte heller lika mycket emot till exempel skilsmässa och abort som de var förr. Nu är det inte heller så att präster inte får gifta sig. Även inom judendomen och islam har man blivit mer accepterande. 

Jag tror att anledningen till att religionerna inte är lika strikta längre är att fler och fler börjar våga vara sig själva. Men samtidigt vill de fortsätta tro på gud och då är det liksom svårt för kyrkan att förbjuda vissa identiteter. Förr, när tankar om till exempel abort var nya kan jag förstå att det var många som sade emot det. Det var ju trots allt en helt främmande tanke. Nu när det har gått så pass lång tid är det fler som har vant sig vid tanken på abort och det är inte längre förbjudet. 

Vad är det för skillnad på orden engagemang, humanitet, solidaritet, filantropi, altruism, sympati och empati? Sätt orden i den ordning du tycker är viktigast. Motivera!

Betydelser:

Engagemang - deltagande, intresse

Humanitet - mänsklighet, medmänsklighet, mildhet

Solidaritet - sammanhållning, kamratanda, lojalitet

Filantropi - välgörenhet

Altruism - osjälviskhet. motsatsen är egoism

Sympati - medkänsla, förståelse

Empati - inlevelse, deltagande, förståelse

Självklart är alla sju orden väldigt bra! Men jag tänker ändå att solidaritet är det allra viktigaste. Visst är det jätteviktigt med altruism, sympati, humanitet och engagemang när det till exempel är krig och folk behöver hjälp. MEN, om det hade funnits solidaritet hade sett inte ens funnits några krig! Om länderna hade hållit ihop och samarbetat så hade det ju varit fred på jorden. Det är därför jag tycker att solidaritet är det som är mest behövt. 

Fast om det nu skulle vara krig så anser jag att humanitet är det viktigaste. Dessutom är ju humanitet ett så brett ord, så det kan användas i många fler sammanhang än krig. Tillexempel om någon är mobbad eller när en olycka har inträffat. 

Ett ord som sympati är inte lika brett. Det låter mer som att man bara ska tycka synd om någon annan och inte riktigt göra nånting åt det. Så jag sätter det sist eftersom det mer handlar om att känna och inte att verkligen göra.

Något annat som är viktigt när det är krig är altruism. Det innebär att man tänker på andra i första hand. Så om jag vet att det är någon som behöver hjälp och jag har resurser för att göra något åt problemet borde jag hjälpa till. Därför kommer jag sätta det som trea.

Som fyra sätter jag filantropi. Det är också ett sådant brett ord som innebär att hjälpa till. Välgörenhet kan hjälpa på så många olika sätt och i så många olika sammanhang. Men ändå, om solidaritet hade funnits så hade flera välgörenhetsorganisationer inte ens behövt finnas!

Empati och engagemang tycker jag är två ord som liknar varandra. Båda innebär till viss del att förstå och inse. Till exempel om hur andra människor har det. Jag tycker dock att empati är lite viktigare eftersom engagemang mer handlar om att delta och intressera sig. 

Svar:

Solidaritet

Humanitet

Altruism

Filantropi

Empati

Engagemang

Sympati

Resonera om likheter och skillnader i synen på döden inom olika religioner. 

Den största likheten mellan religionerna är att alla tror på att det inte är slut när man dör. Sedan är synen på vad exakt som händer efter döden lite olika. Kristna och muslimer tänker ganska lika. Om man varit en god människa på jorden kan man få hamna i paradiset hos gud. Där ska allt vara mycket bättre och det är något mycket större än jordelivet. Men om man varit en dålig människa blir det precis tvärt om. Då får man ett evigt straff istället. Judarna däremot, menar att man inte kan veta vad som händer efter döden. Den enda som har makt över det är gud och innan döden behöver man inte ens bekymra sig över det. De tänker dock ändå att det finns något slags liv efter döden. 

Hinduer och buddhister tror istället på något som kallas reinkarnation. Det betyder återfödelse. Man kan alltså ah levt många olika liv som olika personer. Hinduer menar att om man uppträder bra kommer man återfödas som en en bättre människa med högre status. Det blir motsatsen om man uppträder dåligt. Det går även att återfödas som ett djur. Fast enligt både hinduer och buddhister är det allra bästa om man slipper återfödas. I buddhismen kallas det slutmålet för nirvana. 

Ge exempel på hur man som icketroende kan tänka angående hur livet blir efter döden.

Sedan finns det ju många som inte har någon religion alls, ateister. Där kan man ju förstås se lite olika på vad som händer efter döden eftersom man inte har någon specifik tro. Vissa tänker att det viktigaste är att minnet av personen lever kvar hos oss som lever. Att vi kan komma ihåg alla bra saker som den döde gjort. Många ateister tänker nog inte heller så mycket på exakt VAD det är som händer när man dör. Kanske blir det bara mörkt? 

Vad betyder dygd och vad skiljer dygdetiken från de andra etiska modellerna?

Själva ordet dygd är ett gammalt ord som kommer från ord som ”duktig” och ”duga”. Det hör ihop lite med normer eftersom förr när man bröt mot sådana kallades man för ”dygdig”. Dygdetik handlar om att fatta självständiga och bra beslut som är bra för många. Min uppfattning är att dygdetiken är mycket bredare än de andra etiska modellerna eftersom man kan tänka väldigt stort där. Till exempel pliktetiken är ganska enkelriktad, för där kan man bara tänka på vad man har för relation till andra människor och vem man ska vara lojal mot. I dygdetiken måste man tänka på många fler saker. Både konsekvenser, plikt och även känslor.