Dumpad Hattarna

Vit hatt: Boken är skriven av journalisten Per Brinkemo med hjälp av Ahmed och den gavs ut 2006.

Gul hatt: Något som är bra i boken är att Ahmed fick reda på vilka som var hans riktiga föräldrar. För tänk om han hade gått omkring hela livet och behövt undra utan att någonsin få veta. Något annat bra var att somalierna var så snälla. När Ahmed behövde hjälp så var det en självklarhet att han skulle få det. Hade han ingenstans att bo var det någon som kunde ordna det. För i Somalia ser man annorlunda på familj. Och även Ahmed hjälpte andra. Till exempel så bar han hem varor åt andra som inte kunde själva. Han fixade också en plats i den trånga bussen till en pojke som hade med sig en sjuk man.

En bra sak som har med bokens form att göra är att allt inte kom i kronologisk ordning. Det bar mest i början där man liksom tog många lösa trådar som man sedan kunde knyta ihop på ett naturligt sätt. Författaren berättade om många olika händelser i början som sedan mynnade ut i att Ahmed blev lämnad i Somalia. Och efter det kommer resten av boken i "rätt" ordning.

Jag gillar också att man fick lära sig många nya ord eftersom språket inte var helt lätt.

Svart hatt: Jag hatar verkligen hur Ahmeds pappa (morbror) behandlar honom. Jag kan verkligen inte förstå hur man kan slå sitt eget barn utan att känna några skuldkänslor alls! Älskar man verkligen sitt barn om man skadar det? Det värsta är att det inte bara var Ahmeds pappa. Sådant förekommer överallt, hela tiden och det är verkligen hemskt när oskyldiga blir utsatta för det.

Röd hatt: Jag väljer att beskriva när Ahmeds pappa inte lät Ahmed komma in i huset eftersom han kom så sent hem. Pappan såg att Ahmed var utanför och kom ut till honom. 
"Nu vill du väl att jag ska släppa in dig?" frågade pappan. Men det tänker jag inte göra.
Ahmed blev tvungen att bo i en grotta en bit därifrån. Han hade nästan inga pengar och hade svårt att få tag på mat. Jag tyckte verkligen det var hemskt att läsa om det och tyckte så himla synd om Ahmed som inte hade någonstans att ta vägen.

Grön hatt: Ensam som ett träd på en äng.
Modig som en soldat på slagfältet.

Blå hatt: Somalier ser inget fel i att slå sina barn och gör det i uppfostringssyften. Men i Sverige är det lag på att man inte får skada barn alls. Om någon gjorde det här skulle det bli en stor skandal och alla skulle tycka att personen som slog var dum i huvudet. I Somalia händer det varje dag utan att någon bryr sig eller ens tänker på det.

Familjen ser också helt annorlunda ut i de två länderna. Här, i Sverige, tänker vi föräldrar och barn, de andra är mer avlägsna släktingar. Men i Somalia tänker man på ett helt annat sätt. Där kan man till exempel bo tillsammans med farmor, farfar, kusiner osv...