Mänskliga rättigheter

*Hur, när och varför bildades FN?

Efter andra världskriget var världen kaos. På bara ett par år hade två världskrig ägt rum och mycket av världen var förstörd. Städer var bombade, länder var fattiga och folk var osams. Men en sak som de flesta var överens om var att det inte gick att föra mer krig nu. Tidigare hade organisationen NF (nationernas förbund) bildats på initiativ från USA. Tanken med den organisationen var att stoppa andra världskriget. Men det funkade inte eftersom USA bytte president och de plötsligt inte var intresserade av att vara med längre. NF misslyckades och det blev krig. Så efteråt gjordes ett nytt försök att bygga upp världen. Världen var tvungen att samarbeta och den nya organisationen FN (förenta nationerna) bildades 1945. Det var segrarmakterna USA, Storbritannien, Sovjetunionen, Frankrike och Kina som bidrog till att detta hände. 

   Under kriget hade folkgrupper förtryckts och vissa hade blivit mindre värda än andra. Nu var det dags att göra något åt det. På grund av Förintelsen och andra hemskheter från kriget blev FN:s viktigaste uppgift att sammanställa vilka rättigheter alla människor skulle ha för att må bra. Detta resulterade i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Den här deklarationen består av 30 olika artiklar och har översatts till många språk. Att ett land ansluter sig till FN innebär inte att de blir straffade ifall de inte följer deklarationen. Men de måste hela tiden göra sitt bästa för att det som står där. Deklarationen är alltså mer som en norm än en lag. 

   Det finns dock mindre grupper av rättigheter som FN infört. De kallas för konventioner och ett exempel som många känner till är barnkonventionen. Länder som ansluter sig till en konvention har en skyldighet att se till att det som står där följs och de måste därför skriva in den i sina egna lagar. Detta innebär att folk som bryter nog konventionen kan bli straffade för det. 

   De flesta länder i världen är idag med i FN. Detta skapar en samhörigt nationer emellan och visar på att vi alla i grunden är lika, oavsett etnicitet. 

*Vad innebär diskriminering och vilka är grunderna för diskriminering i Sverige?

Diskriminering är när en eller flera personer skiljer på människor av anledningar som inte har med talanger att göra. Begreppet diskriminering ses som något negativt och när man pratar om diskriminering är det underförstått att det innebär att någon har det dåligt på grund av det. Att skilja på människor på grund av talang ses inte som diskriminering. Ett exempel: Om två personer söker ett jobb och den ena är mycket mer erfaren, samt har ett bra CV är det inte diskriminering att anställa den personen. Men om två personer söker ett jobb och den ena nekas jobbet på grund av att hen har utländsk bakgrund är det diskriminering. Närmare bestämt etnisk diskriminering. Ett annat exempel på diskriminering är det som skedde under förintelsen. Judarna blev diskriminerade eftersom att de var just judar. Även om de var välutbildade och smartare än icke-judar blev de illa behandlade. 

   Det kan finnas olika anledningar till diskriminering. En förklaring är att folk helt enkelt är rädda för allt utom just sig själva. De vet inte hur de ska förhålla sig till människor som är annorlunda och löser det helt enkelt genom att hata dem. En annan anledning är att man ålkar sig själv lite för mycket. Av alla typer av människor som finns i världen favoriserar man ofta sig själv och anser att den man själv är är bäst. Det kan leda till att man ser ner på andra istället för att acceptera alla som de är. 

   Det finns även olika typer av diskriminering. En av de absolut mest förekommande är etnisk diskriminering, vilket innebär att diskriminera någon på grund av var hen kommer ifrån. Ett annat ord för ungefär damm sak är racism. Tyvärr börjar politiker med en aning racistiska åsikter få mer makt i världens olika länder. Inte för att hänga ut någon, men USA:s president vill till exempel bygga en mur för att mexikaner inte ska kunna komma in i landet. Han vill dessutom inte ha några muslimer i sit land. Ett annat exempel är att ett av de största partierna i Sverige är främlingsfientligt och inte vill ta emot flyktingar. Man skyller på att flyktingar bara kommer med kriminalitet och våld. Men om man testa att behandla dem med respekt istället för hat är jag ganska säker på att den kriminaliteten skulle minska… 

   Könsdiskriminering är också vanligt. Det har blivit bättre med åren. Förr hade kvinnor inte ens rösträtt och nu får de till och med lov att ha samma jobb som män. Men en typ av könsdiskriminering är att en kvinna ofta får lägre betalt jämfört med en man som utför samma arbete. Jag vill egentligen inte klaga så mycket angående könsdiskriminering, för överlag så tycker jag att saker och ting har blivit mycket bättre. I de kretsar jag rör mig i uppfattar jag inte att det är så vanligt att diskriminera folk på grund av kön.

   Man kan också vända på det, för män blir också en aning diskriminerade i samhället. När det handlar om att vara med i försvaret och delta i krig blir fler män än kvinnor kallade. En del av dem vill det, men det finns också de som tvingas till det just för att de är män. jag tycker verkligen inte det är okej att folk tvingas ut i livsfarliga situationer för att de har ett visst kön. 

   I Sveriges lag står det att man inte får diskriminera någon på grund av kön, etnicitet, sexualitet, religion, funktionsvariation eller ålder. 

*a Redogör för vad en nationell minoritet är.

En nationell minoritet är en grupp människor med annan kultur, seder och riter än de flesta i landet. Just ordet minoritet betyder ungefär ”en liten grupp”. Det är ofta den nationella minoritetsgruppen som bott i landet längst och är alltså urbefolkningen. Ett exempel på det är aboriginerna i Australien. Ofta är de nationella minoriteterna utsatta och lägre ställda än andra av landets medborgare. Detta har givetvis blivit bättre med tiden och idag ska samerna, i alla fall på pappret, ha samma rättigheter som alla andra i Sverige.

*b Varför räknas samerna som ett urfolk?

Samerna är ett urfolk eftersom de bodde i Norden redan innan statsgränserna mellan Sverige, Norge och Finland skapades. Samerna har under en lång tid blivit väldigt utsatta i Sverige och förr var de tvungna att gå i speciella skolor där undervisningen hölls på svenska. De ansågs vara mindre värda och var förtryckta i samhället. Allt detta trots att samerna faktiskt var de som var här först. Egentligen var det vi som inkräktade på deras mark. Samerna pratar samiska, som tillhör samma språk som finska. De har numera sin egen flagga, som har samma färger som deras traditionella dräkt.

*c Resonera kring vilka anledningar det finns att klassificera ett folk som nationellt minoritetsfolk.

Det kan kännas skönt att veta att man faktiskt är en del av något när man inte är som alla andra runt omkring. Vi kan ta judarna som exempel. Efter världskrigens tid hade judarna kränkts fruktansvärt mycket och de var dessutom utspridda över hela världen. Trots att staten Israel bildades som judarnas land var det långt ifrån alla som flyttade dit. Familjer kanske hade bott på samma plats i flera generationer och var inte så pigga på att flytta till ett annat land. På vissa platser fanns många judar och istället för att de ska klassas som utstötta kan de klassas som nationella minoriteter. Ett exempel på en plats med många judar är USA. Just att en folkgrupp har blivit kränkt i många år kan också vara en anledning att ge dem plats i samhället. På något sätt känns det mer på riktigt när svenskarna har erkänt exempelvis samerna som ett eget folk. Det blir mycket lättare när man accepterar att de har sitt eget språk och område, sin egen flagga och sina egna seder. 

*Ge tre exempel på hur mänskliga rättigheter kränks i världen.

Varje dag märks det att vi inte följer de mänskliga rättigheterna. Ifall vi alla följde dem skulle det inte finnas så mycket dåliga nyheter i TV och tidningar. Till att börja med så kränks de mänskliga rättigheterna genom att folk i världen svälter. Det har blivit bättre eftersom olika hjälporganisationer har samlat in pengar för att kunna finansiera mat och bostad till utsatta människor. Exempel på organisationer som jobbar för att människor ska få det bättre är rädda barnen och röda korset. Men trots att det finns folk som hjälper krävs det mer för att helt utrota svälten. Mycket har med kedjereaktioner. Det börjar med att de rika utnyttjar världens resurser för att få leva så gott som möjligt. Vi använder för mycket fossila bränslen, reser för mycket och importerar varor långt bort ifrån. Detta leder till miljöförstöring och i takt med att miljön försämras förändras också klimatet. Risken för naturkatastrofer ökar och när olyckan väl är framme drabbas de fattiga hårdast. Deras mindre starka bostäder förstörs och skördar går förlorade. När folk förlorar både mat och husrum måste det finnas hjälp att få. Men i och med att det finns så mycket fattigdom i världen är det omöjligt att hjälpa alla. Därför behövs en större förändring där vi dessutom tar tag i miljöproblemen för att förbättra världen långsiktigt.

   Ett annat exempel på hur de mänskliga rättigheterna kränks är all orättvisa som finns i världen. Vissa grupper är värda mer än andra och de som står högst upp på listan är vita, rika män. Exempel på grupper som får stå ut med mycket hat är folk med andra hudfärger än vit, HBTQ+ personer, fattiga människor och även kvinnor. Självklart är framför allt kvinnornas situation relativt okej nu. Vi har rösträtt och vi får lov att ha samma jobb som män. Men vi är fortfarande underbetalda. Och om kvinnor var lika mycket värda som män skulle vi inte höra om så många våldtäkter varje dag. Om alla människor var lika mycket värda skulle det inte finnas så mycket kvinnohat. Attacker mot HBTQ+ personer, så som den i Orlando skulle inte heller finnas. Och om det inte fanns racism hade partier som Sverigedemokraterna aldrig kunnat växa sig så stora.

   Det tredje exemplet är hur barn far illa av olika anledningar. Det kan vara allt från att bli mobbad i skolan till att bli slagen hemma. Det står att man alltid ska tänka på barnets bästa. Att slå sitt barn verkar vara en väldigt dålig metod för att få hen att må bra. Det är även så att barn tvingas arbeta på många platser i världen. Inte nog med att de måste jobba, de får knappt lön heller. Det viktigaste är att barn faktiskt har rätt att vara barn. En bra uppväxt lägger grunden för att man ska bli en bra människa som vuxen. För om en förälder till exempel slår ett barn kommer barnet till sist tro att det är så man ska göra och att det är rätt. Det leder till att hen slår sina egna barn senare, eftersom hen inte vet bättre. Våld är aldrig en bra lösning och därför är det bra att vi lär oss om sådant i skolan så att alla verkligen förstår och får fler källor än bara föräldrar. 

*Resonera kring vilka fördelar en frivilligorganisation som arbetar för de mänskliga rättigheterna (t.ex. Röda Korset) kan ha jämfört med en mellanstatlig organisation (t.ex. FN) när det gäller att nå ut och vara effektiv.

Organisationer som inte är statliga har större möjlighet att faktiskt komma ut i fältet och uppleva vad som händer i världen. De finns alltså mer på plats för att ge direkt hjälp. Den informationen som de samlar på sig kan de sedan ge till organisationer som FN, eftersom de kan ha nytta av att veta hur läget är. Det är också enklare att ta beslut i frivilligorganisationer eftersom de inte måste gå omvägen via staten på samma sätt som FN behöver. Men en fördel som FN har är att det är lättare för dem att ha tydliga mål och faktiskt göra mer skillnad. FN finns till för att skapa ett samarbete mellan olika länder. Organisationer som Röda korset har inte riktigt samma syfte och bidrar inte med lika mycket sammanhållning som FN. De kan dock, som sagt inte göra så mycket i fältet. De har andra viktiga uppgifter, som att se till att lagar följs och att länder som skriver på olika avtal verkligen gör sitt bästa för att hålla vad de lovar. 

   Röda korset har en massa religiösa symboler. Dels så är korset en kristen symbol (men man kan också tolka det som en hyllning till grundaren av Röda korset, eftersom han var schweizare). Det finns i alla fall också en röd halvmåne, som används i muslimska länder. Israels nationella förening har även en röd davidsstjärna. Röda svastikan har använts på försök i Indien och Sri Lanka. Att använda religiösa symboler i sådana här sammanhang kan ha både för- och nackdelar. Det är bra för att man då visar att det här är en organisation som kan involvera vilken religion som helst. Det kan också vara ett sätt att locka till sig fler när de ser sin egen religiösa symbol. Men samtidigt kan det också skrämma iväg ateister. Många vill inte binda sig till någon religion över huvud taget och väljer därför bort Röda korset, trots att den organisationens syfte inte har med religion att göra. Vissa människor tycker också illa om andras religioner. Till exempel som att en del kristna inte gillar muslimer. Därför kan de också välja bort organisationen för att de ser en annan religions symbol.

   Personligen tror jag att religion och hjälporganisationer borde försöka hållas lite isär. Om man är religiöst och politiskt obunden får man ofta med sig många olika typer av människor. Jag menar dock inte att religiösa församlingar inte får lov att göra nytta i världen. Det finns jättemånga församlingar som samlar in pengar för att skänka till olika välgörande projekt. 

   På ungefär samma sätt så kan det också vara bra för Röda korset att de inte är bundna till något speciellt land. Det är väldigt många länder i världen som är i konflikter med varandra och det är lättare att få folk med sig om organisationen tillhör alla. Givetvis måste grundaren ha tillhört ett speciellt land, men idag finns Röda korset i mer än 100 länder. Att binda sig till ett visst land kan också ha fördelar. Länderna i frågas styre kanske då är mer villiga att stötta organisationen med pengar. Det ligger mer i deras intresse att det går bra för organisationen. 

*Hur kränks mänskliga rättigheter i diktaturer respektive demokratier? Besvara frågan genom att välja och jämföra två specifika länder, en diktatur och en demokrati.

Sverige är en demokrati eftersom vi själva får rösta fram vem vi vill ska styra landet. Men ändå kränks mänskliga rättigheter här. Men saken är att mycket av det som händer göms undan och hamnar i skuggan av allt bra som Sverige har. Ett exempel på hur rättigheterna kränks är alla fall all misshandel och alla rån vi hör om. Dels får sådana händelser direkta konsekvenser, som till exempel att offret i fråga kan få skador. Det är, som bekant, inte tillåtet att skada en annan människa. Men en konsekvens som kommer senare kan vara att man inte längre känner sig tillräckligt trygg för att vara ute ensam, eller till och med att bo kvar i sitt område. I FN:s deklaration står det att alla ska kunna känna sig trygga där de bor, vilket innebär att rättigheterna kränks i ett sådant här fall. Ifall Sveriges invånare följt deklarationen om de mänskliga rättigheterna skulle det inte heller finnas någon mobbing eller kränkningar på nätet. Internet är idag det enklaste, snabbaste och vanligaste sättet att skada en annan människa psykiskt. Jag har själv varit med om det. Ofta är det svårt att spåra vilka det är som ligger bakom det och därför kan de bara fortsätta så längre de vill. Att kränka andra är också ett brott, men det är också ett väldigt svårt brott att förhindra. Det är svårt att sätta spärrar för vad folk får skriva och det finns nästan alltid sätt att ta sig runt gränserna. 

   När man funderar på det så är det faktiskt väldigt illa med de mänskliga rättigheter även här, i ett av de rikaste och mest demokratiska länderna. Men det är ännu värre i andra länder. Jag har valt att använda Kina som ett exempel. De som styr där kallar inte sitt land för en diktatur, men det är precis vad det är. Visst har de val som folk får rösta i, men de har bara ett parti att rösta på, nämligen kommunistpartiet. I kina kränks på så sätt yttrandefriheten, det vill säga rättigheten att få ha sina egna åsikter och även uttrycka dem.

   Trots att det finns lagar som förbjuder det blir fångar misshandlade, religionsfriheten och rätten att bestämma över sig själv obefintlig. För att folk bara ska få ha ett barn blir kvinnor tvingade att göra abort och män blir steriliserade. En annan sak är att det inte är ovanligt med dödsstraff. Kina avrättar fler människor än något annat land. Jag har svårt att tro att det är nödvändigt, för många andra av världens länder klarar av att hålla samhället relativt stabilt utan att använda sig av dödsstraff. Det kan helt enkelt inte finnas så många brottslingar att så många måste dö. Men saken är att det är ett brott att tycka annorlunda än de ism styr. Anledningen till att de ändå lyckas hålla kvar på de här lagarna är att det är väldigt noga med vilken information som får spridas. Mer om det snart. 

   I och med de hårda lagarna finns det också stora klassskillnader. Kina är också ett väldigt tätbefolkat land, vilket leder till att där bor många typer av människor med olika förutsättningar. Kinas regering hävdar att de faktiskt har gjort framsteg angående de mänskliga rättigheter eftersom läskunnigheten och medellivslängden har ökat. Det kan dock diskuteras om det beror på att Kina blivit ett friare land eller att läkemedlen har blivit bättre… Regeringen menar också att bekämpningen av farliga naturkatastrofer är ett tecken på att fattiga människor håller på att få det bättre i landet. 

Kina försöker framställa sig själv som perfekt. De kan göra det för att det finns så mycket censur där. Olika webbplatser där det kan stå dåliga saker om det kommunistiska partiet tas bort och YouTube, Facebook och Wikipedia, som för oss är självklarheter, finns inte där. Istället har de egna varianter som är mycket granskade av staten. Detta leder till att kineserna bara får se en sida av det hela och det blir svårare att gå emot regeringen. Eftersom det är svårt att gå emot regeringen är det också svårt att göra skillnad i landet. För att göra Kina till en demokrati skulle det i princip krävas en statskupp. Skillnaden mellan Sverige och Kina är att nästan allt som händer här går att läsa om i tidningen dagen efter. Sveriges invånare får ta del av många sidor av politiken och vi får även uttrycka våra egna åsikter om vad som sker. Varje individ är viktig och fri. I kina är gruppen viktigare än individen och man får bara se världen ur en synvinkel. För att vara en diktatur är dock Kina relativt öppet, för om man jämför med Nordkorea har folket i Kina det bra. Men det kan ändå vara farligt att bli rebellisk. Nackdelen med att Sverige är så öppet för allas åsikter är att diskriminering av vissa grupper blir allt vanligare. Precis som jag nämnde i en tidigare fråga om diskriminering har vi vissa främlingsfientliga partier här och eftersom vi är så måna om att allas åsikter ska vara lika mycket värda är det svårt att hindra de som har mer rasistiska åsikter. Givetvis innebär yttrandefrihetsgrundlagen också att man inte får uttrycka åsikter som kan kränka andra, men om man är tillräckligt lömsk går det att ta sig runt lagarna (till viss del). Dessutom blir det lättare att få folk med sig om man framhäver saker som många håller med om, men håller det andra i bakgrunden. 

   Kina, å andra sidan, har inte samma öppenhet, men då kränker man människorna genom att inte låta dem tycka som de vill. 

För att sammanfatta det hela kan vi säga att rättigheter kränks i både diktaturer och demokratier, men att sättet det görs på varierar. Det är ungefär som att det blir extremt i båda parter, fast åt olika håll. Jag skulle dock vilja påstå att vi har det bättre i demokratierna eftersom friheten att få göra som man vill är grunden för att man ska kunna lita på sin regering och känna sig säker. Men ifall vi kollar på USA så har de gjort friheten till något extremt på ett annat håll eftersom de låter vem som helst ha ett vapen hemma. Det är liksom inte så konstigt att det blir så lättare för terrorister att skada samhället där. 

Mötet

Här är en åderskapelse av den novell jag skrev under NP i svenska. Jag blev väldigt nöjd med den och skulle gärna behållt den om jag fått. Men eftersom jag aldrig kommer få se den med egna ögon igen fick jag helt enkelt skriva om allting från början. Jag kom givetvis inte ihåg detaljerna och exakta formuleringar. Inte ens namnen på karaktärerna kom jag ihåg! Därför är detta en ny och längre version, trots att berättelsen är densamma. Läs gärna om du känner för det och inte har något bättre för dig!

Vi satt där i matsalen och diskuterade vad som hänt under sommaren. Det kändes mycket bättre att komma till skolan den här gången än det gjort efter förra sommaren. Då var allt så nytt och jag var rädd att folk skulle ställa för många frågor om mig. Därför vågade jag inte heller skaffa så många vänner. Saker och ting visade sig bli mycket lättare än jag trott och nu satt jag här med Saga och mådde jävligt bra. Hon babblade på om killen hon spenderat sommaren med och jag lyssnade bara med ett halvt öra. Det var något annat som fångade min uppmärksamhet. Eller snarare någon. Han stod i matkön med ryggen mot mig och jag kunde inte sätta fingret på vad, men det var något märkligt bekant med honom. Plötsligt vände han sig om och mitt blod frös till is. En våg av långt hår, bruna ögon och slitna jeans slog emot mig och Saga insåg att jag inte lyssnade på hennes berättelse längre.

”Vem är han?” viskade jag och nickade åt hans håll.

Jag var ju tvungen att vara säker. Saga vände sig om och log hemlighetsfullt.

”Har du inte hört? Det där är Johan Blixt. Han bodde tydligen i Eslöv när han var liten. Några jag känner därifrån berättade att han sedan flyttade till Spanien och bodde där i flera år. Nu flyttade han hit för att börja gymnasiet. Är det inte coolt?! Han är ju nästan spanjor. Aw vad gulligt. Visst, han är ju ett år yngre, men tror du att jag kanske skulle…”

Jag slutade lyssna någonstans där, för jag var verkligen i chock. Det var alltså verkligen han. Johan som varit min bästa vän. Johan som jag berättat alla mina hemligheter för. Johan som jag fått känslor för. Johan som kallat mig freak. Själv hade jag flyttat från Eslöv av helt andra anledningar än honom, men vi hade haft vår barndom tillsammans där. Om vi hade varit som vanliga barndomsvänner hade jag blivit glad att se honom nu, men så var verkligen inte fallet. Med fasa insåg jag att han var på väg åt vårt håll och jag böjde ner huvudet så att luggen täckte större delen av mitt ansikte. Tack gud, för att jag haft möjlighet att spara ut håret! Ett tag var jag rädd att han skulle stanna, men som väl var gick han förbi och satte sig hos sina vänner vid ett annat bord. Saga pep till av förtjusning och jag väcktes ur mina funderingar.

Jag och saga gick tillsammans från vår sista lektion. När vi kom ut på gården möttes vi av ett hav av människor framför anslagstavlan. 

”Vad händer?” frågade jag förvirrat.

”Jag tror minsann att informationen om årets föreställning har släppts! Kom igen, jag måste söka en roll. Du också!” tjöt Saga.

Hon tog min hand och armbågade sig igenom folkmassan. Plötsligt stannade hon och jag lyfte huvudet för att se bättre. På planschen var en båt och med stora bokstäver stod där TITANIC. Jag förstod på snacket runt omkring att de tänkte göra Titanic till en musikal, vilket passade mig perfekt. Jag har alltid haft ett stort intresse för att sjunga och spela. Men egentligen ville jag inte riktigt söka någon roll, för innerst inne var jag inte så pigg på att få en massa uppmärksamhet i skolan. I ett helt år hade jag lyckats med det omöjliga och blivit sedd som den jag verkligen är. Ingen hade misstänkt något om min bakgrund och för första gången i mitt liv kände jag mig trygg. Det kändes onödigt att riskera allt bara för att få en roll i den årliga vinterföreställningen. Men Saga gick inte att stoppa och innan jag visste ordet av var jag uppskriven som intresserad av rollen som Rose. 

Egentligen tyckte jag inte så mycket om att umgås med Saga. Hon blev lite för mycket ibland och hon verkade ha problem med att lyssna på andra. Fast hon var ju trots allt den enda som faktiskt kände till historien om mig och dessutom accepterade mig för det. Jag hade aldrig varit så tacksam som jag var dagen då jag berättade för henne och hon inte såg det som något konstigt alls. Därför vågade jag inte heller ta avstånd från henne. Jag var rädd att hon skulle gå bakom ryggen på mig och berätta för alla då. Jag reflekterade mycket över det där medan jag gick genom de första fallande löven i septemberkvällen på väg mot min audition. På något sätt kände jag mig lite kluven, för en del av mig ville så gärna få den här rollen, medan en annan del bara ville lägga benen på ryggen och rusa därifrån. När jag kom fram till skolan stod jag kvar utanför någon minut för att samla mig. Solen värmde inte längre och det kändes som om detta var den sista vackra kvällen innan sommaren skulle ge vika för hösten. Med bultande hjärta tog jag mod till mig och öppnade dörren.

Det gick ett tag och terminen flöt på som vanligt. Jag tänkte inte mycket på Johan, utan såg mest till att hålla mig så långt ifrån honom som möjligt. De få gånger vi faktiskt träffade på varandra såg jag aldrig honom i ögonen och hittade en ursäkt att gå därifrån. Han verkade inte heller bry sig så mycket om mig och allt var relativt lugnt. Efter ett par veckors väntan var det dags för den stora samlingen i aulan. Hela skolan var där och Saga var nog mest exalterad av alla. Vi satt på en rad i mitten av salen och jag observerade hur Johan gled in med sina vänner och tog plats fyra rader framför oss. En nervositet låg över hela skolan och när rektorn kom upp på scenen tystnade alla kvickt. Det här var en av de största händelserna på året! Med sig hade hon tre av de lärare som skulle arbeta med Titanic. 

”Till att börja med så vill jag tacka er alla som sökt från djupet av mitt hjärta. Jag är imponerad av era insatser och det har verkligen inte varit lätt att ta ut det fåtal elever som nu står på rollistan”, inledde rektorn.

De mindre rollerna började ropas upp och jag applåderade artigt. När det var dags för rollen som Jack drog ett sus genom publiken och Saga tog min hand.

”Och rollen som Jack har gått till… JOHAN BLIXT!” utbrast rektorn.

Jag hoppade till vid ljudet av hans namn och visste inte vart jag förväntades titta. Av alla som jublade kan jag garantera att Saga gjorde allra mest ljud ifrån sig. Jag hade verkligen inte haft en aning om att Johan ens velat ha en roll och ifall jag vetat det hade jag vägrat att söka. Men det gjorde förmodligen ingenting. Det var ju självklart att Saga skulle få spela Rose. Hon var tjejen med mest talang och erfarenhet av oss alla. Dessutom var hon jävligt snygg. 

”Och rollen som Rose går till…” sade rektorn och drog luften ur oss alla. 

Hon gjorde en konstpaus i vad som kändes som ett år och Sagas naglar borrade sig in i min hud. Det här var hennes stora ögonblick.

”TEA HÅKANSSON!”

Min första reaktion var att börja applådera för Tea. Men med fasa insåg jag hur allas blickar vändes mot mig och det gick upp för mig att det var jag som var Tea. Det var mig som rektorn ropat upp. Det var jag som förväntades gå upp på scenen och ställa mig bredvid Johan. Sagas hand tappade greppet om mig när jag reste mig och jag gjorde mitt bästa för att inte se klumpig ut när jag tog mig ut till mittgången. På något sätt kände jag mig snurrig när applåderna ekade i mina öron. Men jag höll huvudet högt och jag tog mig framåt ett steg i taget. Framme på scenen stod Johan och väntade och han räckte fram handen mot mig. Försiktigt tog jag den och kände hur kalla händer jag själv hade.

”Gratulerar”, hörde jag honom viska bakom allt jubel och hans ansikte var farligt nära mitt.

Då tog jag mod till mig och lyfte blicken. För första gången på över åtta år såg jag Johan i ögonen. Men där fanns något i hans blick som inte stämde. Något som var fel. Plötsligt insåg jag att han inte kände igen mig! Jag prövade att ge honom ett försiktigt leende och vi vände oss mot publiken för att ta emot applåderna. Så fort rektorn sagt några avslutande ord som jag inte minns något alls av skyndade jag ut och kräktes på toaletten.

Saga pratade inte med mig på flera veckor. Självklart hade hon bara envisats med att skriva upp mig på en roll för att sedan kunna få glänsa och låta mig bli den bästa vännen som stod i skugga. Det fanns dock inget att göra åt det nu, för repetitionerna var redan i full gång. Att samarbeta med Johan var enklare än förväntat. Egentligen var det inte så mycket som förändrats sedan vi var små. Han visste bara inte om det. Det fanns dock en sak som gjorde mig orolig och det visade sig att det var den här fredagen jag skulle bli tvungen att gå igenom den. Kyssen. 

”Okej allihop!” sade regissören. Nu ska vi repa scenen där Jack och Rose står i fören av båten. 

Vi gick fram till mitten av scenen och blickade ut över de tomma stolarna.

”Rose, litar du på mig?” sade Johan.

Jag klättrade upp på det provisoriska staketet och han höll i mig. Allt var så konstigt att jag nästan glömde min replik.

”Jack! Jack, jag flyger!” utbrast jag och försökte att få rösten att inte svaja. 

Långsamt vände jag mig om och vi såg varandra djupt i ögonen. Det var nu det skulle hända. Mina händer darrade och jag funderade på att knuffa bort honom och springa därifrån. Han lutade sig närmre när han insåg att jag stod som förstenad. Plötsligt bara hände det. Hans läppar mot mina kändes bättre än jag någonsin kunnat tro. Mitt tioåriga jag kom tillbaks för en sekund och jag mindes hur många gånger jag drömt om det här ögonblicket. En gnista av tvivel tändes i mig när jag också mindes att killen jag stod och kysste var samma kille som kallat mig freak och sedan aldrig pratat med mig igen. Strax var det över och Johan log finurligt mot mig. Regissören var nöjd med vår insats och sade att vi kunde gå ut och ta paus medan dansarna övade.

”Det där gick ju galant!” skrattade Johan när vi satt tillsammans på en sten utanför. 

Höstsolen sken vackert och jag slätade ut scenklänningen samtidigt som jag instämde i Johans skratt. Han fortsatte prata efter en stunds tystnad.

”På något sätt är det så lätt att umgås med dig. Det är som om vi känt varandra hela livet trots att det bara gått ett par månader! Därför kändes det väldigt lätt att kyssa dig idag”.

Mitt hjärta skuttade till av skräckblandad förtjusning och jag rodnade. Jag hann inte svara, för han fortsatte prata.

”Du, jag tycker du är så himla fin och…”

Saga kom åt vårt håll med bestämda steg och Johan tystnade tvärt. Jag såg på hennes bittra ansikte att detta inte bådade gott.

”DU”, skrek hon och pekade på mig. Du skulle aldrig ha fått den här jävla rollen. Alla vet att jag varit mer passande för den och jag sjunger fan så mycket bättre än dig. I över ett år har jag jobbat skiten ur mig och varit glad och trevlig trots att det är du som fått glänsa. 

Jag tittade ner i marken för att de andra inte skulle se mina tårar.

”Snälla, Saga. Sluta…” försökte jag.

”Och du!” sade hon och pekade på Johan. Kändes det bra att kyssa henne kanske? Då kan jag tala om en sak för dig. Du är en jävla bög. Juste, hon är inte ens en riktig tjej. Eller hur, TEO?! FREAK!!!

Jag klarade inte av det mer. Sagas ”freak” krossade till och med mitt hjärta mer än vad Johan gjort. Nu vände Johan långsamt på huvudet och studerade mig uppifrån och ner. 

”Teo?” sade han försiktigt, men med avsmak i rösten.

Jag bara sprang. Reste mig upp och sprang därifrån så fort jag någonsin kunde. Klänningen fladdrade kring benen och jag brydde mig inte om att det stänkte när jag dundrade fram genom gårdagens vattenpölar.

Jag stannade hemma hela helgen och gick inte ens ut för att ta luft en enda gång. Alla visste förmodligen om allting nu. Om jag kände Saga och Johan rätt så hade de berättat för hela skolan nu och risken att jag skulle träffa på någon jag kände om jag gick ut var allt för stor. Livet kändes hopplöst och mörkt. Under det senaste året hade jag byggt upp ett helt nytt liv som jag älskade. Aldrig förr hade jag mått så bra som jag gjorde i den här skolan och aldrig förr hade folk inte sett mig som någon annan än Tea. Vad hade jag egentligen trott? Självklart skulle sanningen kommit fram förr eller senare ändå. Jag stannade hemma hela nästa vecka också och bad mamma sjukanmäla mig. Min mobil var tyst som i graven. Varken Saga eller Johan hade brytt sig om att fråga vart jag tagit vägen, men jag orkade inte bry mig om att vara ledsen för det. Måndagen en vecka senare plingade mobilen till för första gången på evigheter. Det var ett känslokallt sms från regissören.

Tea

När du fick rollen som Rose gav vi dig ett ansvar att ta det här seriöst. Ifall du fortfarande är intresserad är det bäst för dig att du kommer till dagens repetition vid elva. Annars sätter vi in någon annan.

Jag var mycket väl medveten om vem ”någon annan” var. Jag ville egentligen inte bry mig, men en liten del av min hjärna kunde inte stå ut med tanken på att Saga skulle vinna. Inte efter allt hon gjort mot mig. Så det blev helt enkelt så att jag reste mig ur sängen, tvättade klänningen och gick iväg mot skolan. Jag tittade ner i marken när jag gick mot repetitionssalen och det var ingen som gjorde anspråk på att prata med mig. När jag väl kom in och satte mina saker i ett hörn verkade allt märkligt nog vara som vanligt. Ingen kollade konstigt på mig eller fällde några kommentarer. Livet blev dock hundra gånger värre igen när regissören meddelade att vi skulle öva kyssen en gång till. Motvilligt hävde jag mig upp över scenens kant och borstade av klänningen när jag rest mig upp. Han kom ut från den skuggade delen i scenens bakre hörn och mitt hjärta slog trippla slag. Det var inte för att jag på något sätt var glad att se honom, utan snarare för att jag höll på att dö. Johan hade på sig en skjorta som spändes över hans axlar och konturerna av hans inte så otydliga muskler framhävdes. Jag hade egentligen aldrig tänkt på att han faktiskt var sjukt snygg. På något sätt hade Johan alltid varit fin på insidan och det hade bidragit till att jag aldrig ens reflekterat över vad som fanns på utsidan. Det brukar väl oftast vara tvärtom? Jag kom att tänka på att det var väldigt mycket i vår relation som var bakvänt och uppochner. Hur som helst så tryckte jag bort alla tankar när Johan väl kom fram till mig. Vi hann inte ens säga ett ord till varandra förrän regissören signalerade att det var dags att starta.

”Rose, litar du på mig?”

”Jack! Jack, jag flyger!”

Jag hade aldrig levererat en replik så dålig förr. Noll känsla och noll inlevelse. Men när jag väl vände mig om och såg in i Jacks ögon kände jag ett rus av lugn flyga genom hela kroppen. Hans ögon var så snälla och förstående och jag kände mig nästan trygg i hans närhet, trots allt han fått reda på om mig. Plötsligt kom jag ihåg att det var meningen att vi skulle kyssas och den första tanken som slog mig var att han förstås inte skulle vilja komma så nära mig igen. En halv sekund senare pressades hans läppar mot mina och lika snabbt var det över. Folket i salen började applådera och jag fick flashbacks till den där dagen då vi precis fått våra roller. På samma sätt som den gången lutade han sig fram och viskade till mig.

”Jag såg till att Saga inte berättade för någon annan. Du är trygg nu”.

Hans röst lät som de vackraste av toner och en sten lyftes från mitt hjärta. Det som hände sedan var något alldeles oväntat. Från ingenstans lutande han sig fram och kysste mig en gång till. Jag sökte igenom manuset i mitt huvud, men kunde inte komma ihåg att det stod något om en andra kyss. Sakta gick det upp för mig att det inte var Jack som kysste mig den här gången. Det var Johan. Vad som nyss varit teater förvandlades till verklighet utan att någon runt omkring förstod det. Freak eller inte; han älskade mig ändå.

Våningsbänken (och lite annat)

Här är ett arbete jag färdigställde för ett par månader sedan. Det var ett samarbete mellan tekniken och bilden och jag blev väldigt nöjd med mitt resultat. Jag jobbade hela tiden målmedvetet och när jag stötte på problem hittade jag alltid sätt att lösa dem. Jag lärde mig av de misstag jag gjorde och såg till att förbättra bänken efter att jag gjort den första prototypen i kartong. Dessutom har jag varit kreativ och hittat på en helt egen möbel. 

Här är ett annat arbete jag är mycket nöjd med. Uppgiften var att göra en modern version av ett äldre konstverk. Man fick jobba hur man ville och med vilken teknik som helst. För att modernisera normen om hur ett kärlekspar ska se ut gav jag båda personer ungefär samma ansiktsdrag och den ena längre hår. Något annat jag ändrade var en del av texten i rutan bredvid. I originalet står det "Like swimmers in a shadowy dream" men jag skrev "They couldn't hurt us anymore". Med det menar jag att homosexuella par under en lång tid har blivit förtryckta i samhället och att de nu är fria att göra precis vad de vill. Det kan också tolkas som att de flytt till en plats under vattnet där ingen kan skada dem. 

  Anledningen till att jag ville ha med det här arbetet i mitt blogginlägg är att jag nog aldrig har lyckats rita något så fint. Visst har jag kalkerat en del, men mycket av konstverket är det bara jag själv som har gjort. Jag hittade dessutom bra metoder för att till exempel måla deras hud, som inte gick att göra med tusch. Lösningen blev att blanda färger och måla med pensel istället. För att bilden inte skulle kännas olika på grund av olika sorters färg kopierade jag hela bilden. Mitt färdiga arbete är alltså en kopia. 

Avslutande idrottsuppgift

Under min tre år långa tid som elev på Gunnesboskolan har jag lärt mig att det går att utöva andra sporter än orientering, ifall man bara gör det med rätt människor. Jag har också fått uppleva hur det känns om man INTE gör det med rätt människor. När jag kom hit var jag ganska säker på mig själv eftersom jag kom från en liten skola där alla kände alla. På Hubertusgården hade jag aldrig några problem med vara rädd för att göra fel. Där fanns det ingen press på att man skulle vara bäst. Men när jag kom till Gunnesbo insåg jag att förväntningarna på en var annorlunda. På ett sätt kändes det som om man antingen skulle klara det eller inte ens försöka alls. Jag tror inte det är något som egentligen har med Gunnesbo att göra. Det har nog snarare med högstadiet att göra.

Jag har aldrig varit särskilt bra på idrott. Därför slutade jag successivt att tro på mig själv så fort jag kom hit. Av någon anledning blev jag rädd för enkla grejer, som att hoppa bock eller spela fotboll. Därför har jag tyckt att det har varit jättebra när vi delat in oss i två grupper där den ena spelar tuffare och den andra spelar mer på en lagom nivå. När jag har varit i en grupp som inte är fylld av egon har jag känt mig mycket mer inkluderad och trots att jag fortfarande inte varit bäst har jag i alla fall haft kul. Så att dela upp grupper efter vilket typ av spel man vill ha får du gärna fortsätta med, Ylva!

Nu kanske jag är jobbig, för jag tjatar om detta hela tiden. Men något jag tycker måste bli bättre är skolorienteringen. Visst, jag fattar att det inte går att åka till Skrylle mer än en gång om året. Men det betyder inte att man bara kan orientera en gång om året. Ifall man lägger olika banor här på Gunnesbo, så att det inte är samma varje gång, kan man orientera här fler gånger och fortfarande göra det på en lagom nivå. Detta kräver dock att det finns bättre kartor  som bättre matchar hur sporten orientering faktiskt ser ut idag. Min klubb har nya och fina färgkartor över det här området och jag är övertygad om att det på något sätt skulle gå att lösa så att ni kan använda dem. Det kanske är så att det redan finns banor utritade, men man måste ju inte ta alla kontroller. Dessutom kanske det till och med går att lösa så att ni får tomma kartor. I vilket fall som helst så är det absurt att det finns jättebra kartor över skolan, men att vi fortfarande använder svartvita kartor som egentligen inte ens har några tecken. Ett annat argument för att det inte går att orientera oftare är att det är en lång process att sätta ut och plocka in kontroller. Men då är det ju skönt att det finns människor som mig! Om vi hade orientering på Gunnesbo skulle jag inte direkt få ut något av att springa banan. Men jag skulle kunna fixa med banan och lära mig saker på ett helt annat sätt som är nytitt för mig. När detta skrivs finns det tre orienterare på den här skolan och om ett par år vet jag att det kommer en till. Om viljan finns är det inte omöjligt att förbättra.

Obligatorisk idrott är nödvändigt för att barn ska få en inblick i olika sporter och finna ett intresse i det. Det är ofta i skolan man blir intresserad och därefter börjar syssla med en sport mer seriöst. I och med att vi lever i ett mycket stillasittande samhälle är idrotten viktigare än någonsin. Egentligen finns det inte så mycket mer att säga angående varför det är viktigt med idrott. Det är bra för hälsan och man koncentrerar sig bättre när man rört på sig. Dessutom skulle man lika gärna kunna stryka andra ämnen som musik och bild ifall man stryker idrott från schemat. Allt lärande handlar inte om att bli smart.

Min idrottsframtid ser inte så anmärkningsvärd ut. Orientering, som är sporten jag djupt älskar, kommer alltid att finnas i mitt hjärta och min förhoppning är att jag aldrig slutar med den. Det bra med min sport är att man kan hålla på med den hela livet, för det finns klasser som täcker alla åldrar. Som min farfar brukar säga: från sju år tills man dör.
   Men även om jag aldrig kommer sluta med orientering vet jag att jag aldrig kommer bli elitorienterare. För det första så har jag inte tillräckligt intresse för det. För det andra så är jag inte byggd för det. Egentligen skiter jag i hur bra jag är på det, eftersom det viktiga för mig är att jag tränar. Jag känner hur sprallig jag blir när jag inte får träna och jag vill aldrig sluta idrotta. Som jag sade i början, det jag tar med mig härifrån är att jag inte ska vara rädd för att utöva andra sporter. Jag måste bara se till att göra det med folk jag litar på och som inte skrattar åt mina misslyckade försök att hoppa bock.

Ylva, du har varit en fantastisk idrottslärare och jag är glad att jag haft dig under dessa tre åren! Dina metoder och sätt att hantera saker är jättebra och man kan alltid lite på att du vill vårt bästa. Tack för den här tiden.