Flickan på andra våningen

En gång var Ida så ensam man kan bli. Överallt var det folk som ignorerade henne. Hon satt en dag i skolan och funderade på detta.

“Snart slutar skolan och jag vet inte om jag ska vara ledsen eller glad”, tänkte hon. Det blir ändå som att gå från ett fängelse till ett annat.

“Ida, kan du svara på frågan?” sade läraren och alla de andra fnissade. 

Ida hade varit så inne i sig själv att hon inte ens hört vad hon skulle svara på. När skolan var slut skyndade hon sig iväg, för nu hade hon bestämt sig. Inget kunde vara värre än detta, hon skulle vara glad för att skolan var slut. Men när hon kom hem förändrades den uppfattningen. Hon kunde känna rädslan krypa omkring i den tomma lägenheten och sakta, men säkert ta sig in i hennes kropp. Rädslan för vad som skulle hända när mamman kom hem.

“Skönt, jag kan i alla fall få några minuter att inte känna mig fångad”, tänkte hon.

Ingen visste vad mamman gjorde mot Ida, för de bodde helt ensamma i den lilla tvåan på andra våningen och någon pappa hade Ida aldrig träffat. Egentligen visste hon inte riktigt var mamman höll hus just nu, för hon var arbetslös och brukade aldrig gå ut. Ida fick sköta allt viktigt, som att handla och städa. Hur som helst, för att förbereda sig på mammans hemkomst låste hon dörren till sitt rum och satte sig med läxorna. Men så hörde hon att ytterdörren öppnades och någon kom in. Det var som om allt mod hon försökt bygga upp rasade igen och hon fick panik.

“Kom ut nu, jäkla unge!” ropade mamman. "Jag skämtar inte, annars slår jag in dörren. Det blir bara värre för dig då!"

Ida hade inget val. Trots att hon visste att det var som att öppna dörren för själva döden vågade hon inte göra något annat än att gå fram och med darrande händer vrida om nyckeln. Det var nästan omöjligt, för hon var iskall och hjärtat hade förmodligen stannat. Men så fort dörren var olåst rycktes den upp av mamman och allt började, precis så som det alltid börjat.

Alex var på väg hem från gitarrläraren som som vanligt inte lärt henne något alls. Det blonda håret kom hela tiden i vägen för hennes ögon, men det störde henne inte. Det var ju trots allt sommar och om bara någon vecka skulle hela familjen resa till Spanien! Men så kom hon förbi det grå höghuset två kvarter bort från hennes egen villa. Alla glada tankar var som bortblåsta och hon blickade upp mot andra våningen. Det hade precis börjat. Den stackars flickan där uppe blev misshandlad av sin egen mamma och Alex såg på när flickan fick örfil efter örfil. Vad kunde hon göra? Alex ville ju så gärna hjälpa henne, men hur skulle en tolvårig tjej kunna rädda en annan människa?

“Kanske är det bäst att jag går hem”, sade hon till sig själv.

Men plötsligt fick hon så dåligt samvete att hon började gråta. Alex hade allt man kunde önska sig. En familj som älskade henne, vänner överallt och ett stort hus. Flickan på andra våningen hade inget av det. Trots tårarna fortsatte hon framåt och kastade inte ens en blick bakåt förrän hon var hemma.

Klockan hade blivit sju och Ida haltade in på sitt rum efter att ha diskat alla kastruller och tallrikar från middagen. Mamman hade sparkat henne på smalbenet så hårt att hon inte ens kunde gå ordentligt. Ida vände sig mot fönstret, men fick en chock när hon upptäckte den blonda flickan som stod på brandstegen utanför. Det var samma flicka som stått nedanför hennes fönster så många gånger förut. Ida gick närmre och flickan där ute andades på fönsterrutan och skrev något med pekfingret. Det stod ALEX med stora bokstäver. Ida gjorde likadant och skrev sitt eget namn. Sedan öppnade hon fönstret för Alex som kravlade in.

“Snälla du, vi måste vara tysta. Min mamma får absolut inte veta att du är här, fattar du?” viskade Ida.

“Jag har sett dig förr”, viskade Alex tillbaks. "Jag går förbi här varje dag".

“Mm, jag har nog sett dig med”, sade Ida och skämdes.

Alex hade nog sett vartenda slag Ida fått.

“Jag vill så gärna hjälpa dig!” sade Alex alldeles för högt och mammans steg kom närmre sovrummet.

“Ut, ut, ut”, viskade Ida och knuffade hastigt Alex mot fönstret igen.

Alex gjorde som hon blev tillsagd och kröp ut.

“Vänta”, sade hon innan Ida hann stänga fönstret. "Får jag komma tillbaks?"

“Ja, men snälla skynda dig nu”, sade Ida precis innan mamman kom in.

Alex vaknade tidigt nästa morgon av en mardröm. Det var lördag och regnet öste där ute. Men hon brydde sig inte, för allt hon kunde tänka på var att återvända till Ida. Och det var precis vad hon gjorde. När klockan slog nio klättrade hon återigen upp för brandstegen som hon så hastigt lämnat föregående kväll. Hon knackade på fönstret och Ida öppnade för henne. Ida berättade att hennes mamma var hos sin pojkvän och skulle vara borta hela dagen, men att hon absolut inte fick misstänka att Alex varit i lägenheten.

“Fick hon reda på att jag var här igår?” undrade Alex.

“Nej, men det var väldigt nära”, suckade Ida. "Så hon får inte misstänka någonting nu".

Hela dagen var flickorna tillsammans och hade riktigt roligt. De pratade om allt mellan himmel och jord, gick ut till parken och Alex visade Ida var hon bodde. Klockan fyra kom de skrattandes in genom dörren till Idas lägenhet igen. Men som vanligt så var det något med lägenheten som fick dem att bli sorgsna och sentimentala igen. Nästan som om precis den platsen blivit förhäxad och inte kunde sprida någon glädje. Plötsligt var det omöjligt att skratta.

“Vår vänskap måste vara hemlig”, sade Ida sorgset.

Alex kunde inte riktigt förstå varför det måste vara så, för aldrig hade hon upplevt vad Ida gått igenom varje dag sedan hon föddes. Men hon sade inte emot.

“Jag antar att du har rätt”, sade hon bara.

Men precis då hörde flickorna ytterdörren öppnas och kvickt klättrade Alex ut genom fönstret och viskade ett kort “vi ses” innan hon försvann nerför brandstegen.

Idas mamma gick in till Ida som fort satt sig med läxorna.

“Va fan!” skrek hon. "Har du inte middagen klar än?! Du har inte ens börjat!"

Och allt det hemska började om igen. Örfil, spark, slag.

Nästa dag kände Ida sig väldigt ensam. Hon hade sett Alex gå förbi nere på gatan med sin gitarr på eftermiddagen, men annars hade Alex inte hört av sig. Så Ida gjorde vad hon vanligtvis brukade göra på helgerna. Städa, laga mat och göra läxor. Hela tiden kände hon sin mammas hökblick i nacken. Ida visste att hon var ständigt övervakad, så hon var mycket tyst. Klockan fem gick hon in på sitt rum och såg att Alex för tredje gången stod utanför fönstret och väntade. Ida fattade att det inte var ett bra läge att släppa in henne nu när mamman var så misstänksam. Men hon kunde inte låta Alex stå kvar där ute, så ljudlöst öppnade hon fönstret och gav Alex en kram när hon kom in. De blev dock plötsligt avbrutna av en väsande röst i dörröppningen.

“Jag visste det. Jag visste det hela tiden”, sade mamman. "Du har inte betett dig normalt på flera dagar".

Ida och Alex stod skräckslagna med uppspärrade ögon och gjorde sitt bästa för att undvika ögonkontakt med mamman.

“Om ni så mycket som rör er en centimeter svär jag på att ni är döda båda två”, sade mamman lugnt och vände sig om.

Några sekunder senare kom hon tillbaks och hade en kökskniv i handen.

“Du är ju seriöst galen!!” skrek Alex.

Hon tog tag i Ida och pressade ut henne genom fönstret innan mamman han reagera. Men det var värre när hon själv försökte ta sig ut. Alex var väldigt smidig, men inte tillräckligt kvick för att komma undan i tid. Mamman, som rusat fram till fönstret, fick fatt i hennes tröja och båda flickorna frös till is. Men Alex slog till mamman på handen så att hon släppte greppet.

“NER!!!” ropade hon panikslaget till Ida.

Flickorna kom ner från brandstegen lagom för att se mamman komma ut genom porten. Men de började springa. Hand i hand rusade de iväg och de tänkte inte ens på vart de sprang. Det var då Ida såg det komiska i situationen. Allt detta var som en modern version av Rapunzel. Mamman var häxan, Ida var prinsessan och Alex räddade henne.

Ett år senare var Ida på väg till skolan tillsammans med Alex, som hade hjälpt henne att berätta hela historien för en lärare. Det hela hade slutat med att Ida fått ett nytt hem och mamman hamnat i fängelse för grov misshandel, olaga hot och en massa annat. Ida hade även bytt skola och gick nu i samma klass som sin nya bästa vän, Alex. Hon var inte längre den ledsna flickan på andra våningen.

“Och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar!” tänkte hon och skrattade tyst för sig själv.