Den magiska dörren

Den magiska dörren

Kapitel 1

- Kaaaaarl!! väste hemska Hilda just när jag var på väg ut genom dörren. 

Jag visste att det var illa när hon använde mitt riktiga namn istället för Kalle. Jag drog in ett djupt andetag och beredde mig på det värsta när jag vände mig om för att möta hennes hökblick. 

Var är din hemuppgift som du skulle lämna in i förrgår? frågade hon och hennes ögon brände mig nästan.

- Jo, j-j-jag, eeeh har den med mig, fick jag fram. 

Det var så typiskt att hon alltid fick mig att stamma! Jag skyndade bort till min bänk längst bak i klassrummet och började gräva i väskan. Nu var alla ute ur klassrummet och jag kunde se dem gå mot matsalen utanför fönstret. Helt ensam med hemska Hilda i klassrummet, kunde livet vara värre? I ögonvrån kunde jag se henne resa sig upp och sakta men säkert närma sig mig. Plötsligt stod hon precis bredvid mig och jag rotade runt i ryggsäcken som en galning. Svetten rann ner längs ryggen och just som hon skulle höja sin krokiga hand för att ta tag i mitt hår och skaka mig drog jag upp ett skrynkligt papper ur väskan och gav det till henne.

- Du har tur den här gången, Karl, snäste hon. Men du bör vara försiktig, för du ska veta att jag håller ögonen på dig, lade hon till. 

Jag gick ut genom dörren och när jag kom ut i den friska luften kunde jag äntligen pusta ut. Snabbt vandrade jag iväg i riktning mot matsalen och kom förbi några åttor och nior som svor lite åt mig, men man har lärt sig att ignorera det.

När jag kom in i den halvfulla matsalen hade de andra killarna i min klass 7C ockuperat ett av de stora runda borden. Tjejerna hade satt sig vid två fönsterbord. Matkön var tom, så jag tog en bricka och upptäckte sedan att det var ärtsoppa till lunch. Jag hatar ärtsoppa. Äcklad av stanken tog jag upp pyttelite av den gula sörjan och gick sedan mot ett tomt bord så långt från 7C som var möjligt. Jag hade liksom inga kompisar, så jag var alltid ensam. 

Det började den där hösten när jag var nio och vaknade en morgon av att mamma och pappa grälade. Jag lade kudden över huvudet för att slippa höra, men en förfärlig smäll trängde igenom den. Det var mamma som hade smällt igen dörren och sedan åkt iväg med vår bil. Jag har inte sett henne sedan dess. Den dagen gick jag inte till skolan och pappa ringde dit för att förklara varför. Då berättade hemska Hilda allt för hela klassen och när jag kom tillbaks en vecka senare ignorerade alla mig. De var nog rädda för att jag hade blivit galen eller något. Ingen på hela Stenbackaskolan har tagit kontakt med mig efter det och jag är typ utfryst. Två år senare hittade pappa en ny tjej, Mari. Hon var från Finland och sjukt irriterande när man ville vara ifred, för hon lyssnade på popmusik i köket hela tiden. När jag klagade på henne inför pappa avbröt han mig bara och talade om för oss andra hur mycket han älskade henne. 

- Fånga, Kalle! ropade Tobbe från killarnas bord och kastade en äppelskrutt mot mig. Jag hann inte reagera i tid, så den landade i min tallrik och den heta soppan skvätte upp i mitt ansikte. Det sved till ordentligt, både i ansiktet och inom mig,. När de var sådär dumma mot mig kunde jag inte låta bli att tänka på hur det var innan, när jag hade vänner. Tobbe skrattade så han skakade och de andra var inte sena att hänga på. Jag torkade mig i ansiktet med tröjärmen, reste mig upp och skyndade iväg för att de andra inte skulle se tårarna som steg i ögonen. En trettonåring gråter ju inte, det vet alla.

- Jag tänkte bara att den gula soppan skulle passa bra till ditt bruna hår! ropade Tobbe efter mig.

Det var skönt att det var rast sedan, i alla fall. Då fick man lov att vara ensam och behövde inte anstränga sig för att se glad ut. Jag smög in i biblioteket där Henrik jobbade. Han var i stort sett den enda på skolan som förstod mig och som inte var så kall och hård. Vi blev bra vänner direkt när han började jobba hos oss för fyra år sedan. När jag kom in i biblioteket såg Henrik lite bekymrad ut, men när han såg mig sken hans ansikte upp och de blåa ögonen lyste.

- Hej, Kalle, kvittrade han glatt. Det var bra att du kom, för det är någon som har rivit ner en massa böcker nu igen. 

Jag hjälpte honom att sätta tillbaks alla böcker i rätt ordning och det var enkelt, för läsning har alltid intresserat mig. När allt var i sin ordning igen satte vi oss ner i en av sofforna.

- Det är ett helvete att vara här, mumlade han. Vi har suttit fast på den här ön för länge nu. Vet du, du och jag borde sätta oss i en bil någon gång och bara köra iväg. Vi kan lämna Öland förevigt! 

Han tog tag i min arm och gick fram med mig till fönstret. 

- Ser du, där nere är Ölandsbron och väntar på oss, förklarade han. Bron som går över Kalmarsund är vår väg till frihet!

- Ja, ibland tänker jag själv den tanken… sade jag drömmande. 

- När du slutar här om tre år är du 15 och jag är 26. Då sticker vi! utbrast Henrik. 

Men längre hann han inte förrän en lärare kom in och sade att Henrik inte hade tid att stå där och prata. Han hade bokprat hos 6A om fem minuter.

När Henrik hade skyndat ut genom dörren dunsade jag ner i soffan igen. Just som jag skulle ta upp en tidning hörde jag ett konstigt ljud. Det lät nästan som om någon ropade på hjälp… Ljudet kom från rummet intill och jag smög in dit. Det var ingen där, men jag såg något annat. En dörr som jag var helt säker på att jag inte sett där dagen innan, eller dagen innan det, eller någon annan dag över huvud taget. Det brukade sitta ett svart draperi där, men nu hade någon rivit ner det och det låg i trasor på golvet. Jag kände en iskall vindpust som konstigt nog kom från dörren. Då började jag leta efter ett nyckelhål, men det fanns inget! Det förvånar mig att jag vågade stanna kvar i rummet. Jag sträckte sakta fram en hand och ju närmre dörren jag kom, desto kallare blev det. Försiktigt drog jag i handtaget. Låst. Då knackade jag istället och väntade på ett tecken där inifrån. Efter ungefär tio sekunder hörde jag en dov knackning från andra sidan, men sedan hände inget mer. Jag kollade på min klocka och insåg med fasa att jag var sen till hemska Hildas lektion, Igen! Jag rusade ut och håret flaxade i höstvinden.

Kapitel 2

Natten efter att jag hittade dörren drömde jag konstiga drömmar. Det var inga mardrömmar, men inte heller glada och roliga drömmar. Det var två flickor som för det mesta spelade huvudrollerna. De båda hade långt, rött hår och mystiska, gröna ögon. Den ena av dem var betydligt äldre och hon hade en lite mörkare färg i håret än den yngre. Men plötsligt rullade svarta moln in över flickorna och den äldre gick upp i rök. Den yngre började gråta och en pojke som såg ut att vara i samma ålder som henne och dessutom hade samma röda hår kom in i bilden. En stund senare dök den äldre upp igen och jag kunde inte sätta fingret på hur, men hon hade förändrats. Pojken tog den lilla flickan i handen och de sprang iväg bort från den äldre. Jag kunde höra att någon ropade mitt namn på avstånd, men plötsligt insåg jag att jag hade vaknat och att ropen inte kom från drömmen. Det var Mari som ropade att frukosten var klar.

I skolan var allt sig likt. Hemska Hilda var lika hemsk som vanligt och Tobbe retade mig så ofta han kom åt. Men på tiorasten sprang han efter mig när jag gick bort mot skogen. Han hade med sig sina polare Erik och Hugo också. 

- Du ska inte tro att du är någon, Kalle, sade Tobbe och lade en hand på min axel så att jag inte kunde springa iväg.

- Det tror jag inte heller, Tobias, sade jag tyst och sänkte huvudet. 

- Vet du, om du pratar med mig ska du kalla mig för Tobbe, annars är du tyst. Är det så svårt att fatta? morrade han och tryckte på min axel så hårt att jag nästan skrek till.

- Du är så sjukt feg, din idiot! skrek han och släppte axeln för att kunna putta ner mig på marken.

Han spottade på mig och gick sedan iväg mot fotbollsplanen med Erik och Hugo. Tårarna rann nerför mina kinder, jag kunde inte hejda det. Jag hade fått ett stort skrubbsår på vänstra knäet och fick halta iväg mot biblioteket.

- Vad har du gjort!!! 

Henrik fick nästan en chock när jag linkade in på biblioteket. Jag orkade inte ljuga då, så jag sade hela sanningen om Tobbe och de andra.

- Nej, gud, vad hemskt! Låt dem aldrig göra så mot dig igen, lova det, flämtade Henrik när jag avslutade min berättelse. 

Henrik sade något om att han tänkte ha ett långt samtal med Tobbe nästa gång han såg honom. Men han fick lova att inte berätta för någon annan på skolan, för då skulle hemska Hilda snart få reda på det.

- Tack, Henrik, sade jag. Du är den enda som förstår mig. Faktiskt så är du min bästa vän.

- Och du är min, Kalle.

Plötsligt kom jag på att jag kanske borde visa dörren för Henrik, om han inte redan visste om det, förstås.

- Kom med in i det andra rummet, Henrik. Det är något du borde se, sade jag och reste mig. 

Han hade tydligen inte sett att draperiet var sönderrivet för han blev verkligen förvånad när han såg dörren.

- Jag undrade bara vad det är för ett rum bakom dörren där, förklarade jag. Jag upptäckte den igår och tänkte att du kanske visste eftersom att du jobbar här.

- Åh, det är inget att fundera över, sade Henrik snabbt. Det är bara ett rum där vi förvarar böcker som ingen har velat läsa på länge. 

Det lät logiskt, men jag kunde se i hans ögon att han inte talade om sanningen för mig. Han tittade på klockan och sade att han var tvungen att gå, men han verkade vara väldigt frånvarande, så jag brydde mig inte ens om att säga hejdå.

När jag blev ensam hände något mycket konstigt. Jag hörde ett lågt skrapande ljud och vände blicken mot dörren. En vit papperslapp stack fram under den. Jag skyndade mig närmre och gick ner på knä för att ta en ordentlig till på föremålet. Då såg jag att det inte bara var en papperslapp. Det var ett brev som var adresserat till Hilda! Försiktigt öppnade jag det och tog ut ett hopvikt papper. Jag läste:

Kära Hilda

Jag vet att vi i min värld inte var snälla mot dig och jag ångrar mig så. Du var en bra väktare och tog hand om oss, men ändå retade vi dig och var så dumma. Det var väl därför du bestämde dig för att strunta i oss och låsa dörren? Anledningen till att jag söker upp dig nu är att saker och ting har förändrats här, innanför dörren. Du minns väl min storasyster Idalia? När du låste in oss här och vi inte längre kunde komma ut till din värld sårade du henne djupt eftersom killen hon var ihop med levde där ute. Hela hon fylldes av hat och hon ville till varje pris ta sig ut. Nu har hon till och med förhäxat Silas (trollkarlen som styrde vår värld) så att han hjälper henne. Idalias plan är att tömma alla häxor och trollkarlar i hela vår värld på magi och ta allt själv. Hon kommer att använda all den kraften för att spränga sönder gränserna in till din värld och du förstår själv hur det kommer sluta. Ditt folk kommer beblanda sig med mitt och det kommer bli krig till slut. Hon har redan börjat!

Ingenting är sig likt här inne. Det är inte samma gröna skogar och ängar längre, för nu täcks himlen av svarta moln och här är så mörkt och kallt. Jag har känslan av att naturen på något sätt förstår att något hemskt är på gång. Det var länge sedan du var här, nu. Jag var tio år när du låste, nu är jag tretton. Du kommer väl ihåg hur man får nyckelhålet att visa sig? Man säger “Öppna dig”. 

Nu tror du väl att det är så enkelt att man bara kan öppna dörren och sedan är allt löst, men det är värre än så. Idalia har blivit så ond att hon inte bara bryr sig om att komma ut. Hon vill förinta hela ditt folk med magin hon samlar ihop eftersom hon känner ett så starkt hat mot er nu. Även om jag hade kraften att besegra henne skulle jag inte vilja göra det, för hon är och kommer alltid att vara min syster.

Du äger den enda nyckeln in här, så jag ber dig: Snälla kom in igen och hjälp mig att förändra Idalia!

allt gott,

/Minoo 

Jag hade egentligen aldrig trott på magi, men det var något med allt det där som fick mig att förstå att detta var på riktigt, att någon där inne behövde hjälp. Men om jag gav brevet till hemska Hilda nu skulle hon förmodligen döda mig, så jag insåg vad jag var tvungen att göra. Jag var tvungen att få tag på hemska Hildas nyckel och ta mig in genom den magiska dörren för att hjälpa Minoo.

Kapitel 3

Jag hade verkligen ingen aning om hur jag skulle få tag i nycklarna. Hemska Hilda var min största skräck och vanligtvis brukade jag försöka hålla mig på minst tre meters avstånd från henne. Att försöka lura henne var en omöjlig uppgift som jag ändå var tvungen att ge mig in på. Först behövde jag ta reda på var hon förvarade sina nycklar. Jag gissade att de antagligen fanns i hennes arbetsrum. Men nu kunde jag ju inte kolla in där, för skolan var full med barn och lärare. Jag insåg med fasa att jag var tvungen att komma tillbaks senare i kväll och kika in genom fönstret… 

Men sedan hörde jag steg som närmade sig och jag hann inte fundera mer. Henrik hade kommit in i rummet. Snabbt stoppade jag brevet i jeansfickan och skyndade ut ur rummet.

Klockan var 19.30 och jag hade precis tvingat ner tre av Maris vidriga köttbullar. De smakade diskmedel! Jag såg ut genom fönstret och upptäckte att det nästan var mörkt, men jag var ändå tvungen att gå till skolan. Jag sade till pappa att jag behövde lufta mig en stund och han ville absolut att jag skulle vara hemma om högst 20 minuter. 

- Du vet ju att det kan finnas skumma typer ute i mörkret vid den här tiden, förmanade han mig. 

Jag knöt gympaskorna och drog jackan över axlarna. Jag satte även på halsduken som Mari stickade i vintras. Kylan bet i mig när jag kom ut, hösten hade verkligen kommit på riktigt nu. Jag började jogga för att hålla värmen uppe.

När jag rundade den sista kurvan såg jag skolan torna upp sig bakom träden. Den såg skrämmande svart ut i mörkret. Jag gick ner mot huset där personalrummet fanns. Det var även där Hilda hade sitt arbetsrum. Just som jag tänkte kika in kom jag på att jag antagligen inte skulle kunna se något, för det var ju alldeles mörkt. Men när jag lutade huvudet mot fönstret såg jag att den gröna skylten där det stod “nödutgång” lyste, så det var barnsligt enkelt se över hela rummet. Först såg jag ingenting. Det var bara ett helt vanligt kontor med papper, en kalender och skrivbord. Men så fick jag syn på ett skåp som hängde på väggen. Det var av trä och hade inget lås, men på utsidan stod det i stora bokstäver: NYCKLAR. Jag blev överlycklig och helt varm precis som om sommaren var tillbaks igen! Tyvärr, så kunde jag förstås inte ta mig in i huset nu. Om jag över huvud taget fick upp dörren hade ändå larmet gått. Jag bestämde mig för att gå hem, planera och ta mig in imorgon istället.

Det blev en orolig sömn även den natten. I drömmen såg jag ett fallfärdigt torn mellan två berg. Det var natt och en blå måne lyste! Jag såg den lilla flickan som gick mot tornet, sakta. Plötsligt såg jag att hon var barfota! Hon höll även någon i handen. Det var en pojke, men inte han med det röda håret. Jag kunde förstås bara se honom bakifrån, men plötsligt slog det mig att pojken var jag. Vi gick tillsammans upp för en trappa som fanns i berget. Jag kunde höra någon skrika, men precis då vaknade jag. 

När jag ätit frukost och packat ihop mina saker gick jag till skolan igen. Den såg inte alls lika skrämmande ut i dagsljus som den gjorde i mörkret. Kvällen innan hade jag gjort upp en plan. Jag skulle låtsas skada mig så att jag fick gå till skolsköterskans rum som låg vägg i vägg med Hildas. Om jag hade tur (vilket jag verkligen behövde) var det upptaget hos henne så att jag fick vänta utanför. Om jag hade ännu mer tur (vilket jag var tvungen till) hade Hilda lektion så att rummet var obevakat. Då skulle jag smyga in, leta bland nycklarna och skynda mig ut igen.

Jag haltade in i personalrummet och sade till en lärare att jag vrickat foten. Han förklarade att skolsköterskan tyvärr var upptagen och erbjöd sig att själv ta en titt på foten. Jag tackade hastigt nej och sade att jag kunde sätta mig utanför skolsköterskans rum istället. Sedan gick jag snabbt förbi honom. Just som läraren var på väg att gå öppnades skolsköterskans dörr och en pojke kom ut. Jag skyndade mig att ställa mig bakom dörren så att inte skolsköterskan skulle få syn på mig.

- Var lite försiktigare nästa gång, Lukas! ropade hon efter pojken. 

Hon gick sedan in i rummet igen, men stängde inte dörren! Jag var tvungen att gå förbi den om jag ville in till Hildas kontor, så jag var helt enkelt tvungen att chansa och ljudlöst ta mig förbi dörren utan att hon såg mig. Tyst tog jag av mig skorna för att det inte skulle låta något när jag hoppade förbi. Och det gick faktiskt bra! Hon satt med ryggen emot mig och skrev på sin dator, så hon såg mig inte. Jag kände sedan på handtaget till dörren med Hildas namn. Det var olåst. Jag öppnade, gick in och satte dörren på glänt. När jag öppnade träskåpet såg jag hur många nycklar som helst. Just som jag fick syn på en gammal, stor, rostig nyckel hörde jag röster från andra sidan dörren. Det var skolsköterskan och Hilda!!!!! Mitt hjärta frös till is när jag hörde dem tala. Jag ryckte åt mig nyckeln och slog igen skåpet. Sedan hoppade jag upp på skrivbordet, öppnade fönstret och skuttade ut. Jag hamnade precis i en vattenpöl och blev medveten om att jag inte hade tagit på mig skorna ännu… Men det struntade jag i och rusade in på en toalett. Inte förrän då kunde jag pusta ut. 

Jag satte mig ner och studerade nyckeln. Den var ungefär en decimeter lång, lite rostig och ganska tung. Jag var helt säker på att det var den rätta. Sedan började jag undra om hemska Hilda förstod att någon hade varit i rummet. Det borde hon gjort, för dörren stod på glänt och fönstret var öppet på vid gavel. Tänk om hon misstänkte mig!? Då var jag verkligen i trubbel. Men jag hade inte tid att fundera på det, för jag skulle gå och öppna dörren. Jag tog av mig de blöta strumporna och slängde dem i papperskorgen. Efter det snörade jag på skorna, stoppade nyckeln i bakfickan och låste upp dörren igen. Försiktigt kollade jag till både höger och vänster innan jag vågade gå ut. 

När jag tassade in på biblioteket var inte Henrik där och för första gången någonsin var jag glad för det. Jag gick in i det andra rummet där jag såg att någon hade satt upp ett nytt draperi. Det var rött. Jag tog upp nyckeln ur fickan och skulle precis sätta den mot nyckelhålet när jag upptäckte att det inte fanns något. Men jag kom ihåg att det hade stått något om det i brevet. Så, jag kände i den andra fickan och blev lättad när jag kände att pappret låg kvar där. Jag tog upp det och läste:

Du kommer väl ihåg hur man får nyckelhålet att visa sig? Man säger “öppna dig”.

Så jag uttalade orden med lite skakig röst och drog efter andan när ett nyckelhål plötsligt sakta tonade fram. Långsamt satte jag in Hildas nyckel i hålet och vred om. Jag drog försiktigt ner handtaget och en spännande känsla som funnits i min mage sedan jag först såg dörren började sprida sig ut i hela kroppen.

Kapitel 4

Dörren gled upp med ett lågt, gnisslande ljud. Till en början var allt jag kunde se mörker, men när ögonen vant sig kunde jag urskilja höga trädtoppar längre bort och jag såg att himlen var täckt av stjärnor. Det var väldigt kallt och det blåste lätt. Jag tog ett försiktigt steg in och så fort båda fötterna var över tröskeln stängdes dörren plötsligt bakom mig. Detta var i alla fall inte något rum för gamla böcker! Utan att jag tänkte på det började jag sakta gå in i den andra världen. Det var en äng jag vandrade över. Gräset nådde ungefär upp till mina knän och här och där växte en del blommor, men flera av dem var vissna. Jag hade ingen aning om vart jag var på väg, så jag lade mig ner i det kalla gräset och studerade himlen. Då upptäckte jag att månen till min stora förvåning var blå, precis som i min dröm! Till sist kunde jag inte ligga kvar där för jag skakade av köld. Jag reste mig upp och såg att solen var på väg upp i horisonten och äntligen kunde jag se lite bättre. Då vågade jag gå in i skogen som innan hade sett så mörk och skrämmande ut. När jag vandrade omkring bland träden hade jag hela tiden en känsla av att vara förföljd, men jag tänkte att det säkert bara var vinden och skyndade på stegen för att hålla mig varm. Träden i den nya världen var mycket större än jag var van vid. Granarna reste sig runt omkring mig och det knakade stilla lite här och där. Jag undrade hur stor världen egentligen var. Kanske befann jag mig fortfarande inne i rummet på biblioteket? Ett väldigt stort rum i så fall. 

Till slut visste jag inte längre var jag befann mig och jag hade ingen aning om hur länge jag varit borta. Det kändes som flera timmar, men jag var inte säker. Äntligen kom jag i alla fall ut på en annan äng och vid horisonten såg jag höga berg. Vid det laget var det i stort sett ljust och jag kunde se att molnen över bergen var mycket mörkare än över ängen och resten av världen. Jag vände mig åt höger och det var skog där också. Precis i skogsbrynet växte en massa taggbuskar som såg ut att omringa en del av skogen. Till en början såg jag inget märkligt, men så upptäckte jag ett ansikte som stack upp bakom busken. Personen var ungefär 100 meter ifrån mig, men jag kunde se det röda håret som slarvigt ramade in ansiktet. Jag var ganska säker på att det var en flicka som stod och stirrade på mig. Men när hon insåg att hon var upptäckt sprang hon förskräckt iväg in i skogen. 

- Vänta!! ropade jag efter henne, men det var försent. 

Förmodligen var hon redan långt inne bland de höga granarna. Jag var helt säker på att jag sett henne förut, men trots att jag tänkte så koncentrerat att huvudet nästan exploderade kunde jag inte komma ihåg var. 

Jag sprang bort mot buskarna och hittade en öppning där man kunde gå in i skogen. Men när jag försökte gå förbi buskarna kändes det som om det var en osynlig kraft som pressade mig bakåt så att det inte gick att fortsätta framåt. Jag föll baklänges och slog huvudet mot en rot. Men det var ingenting jämfört med vad som hände sedan. Busken slingrade sig närmre och började snurra sig själv runt mig. Det var en väldigt stark buske, för det gjorde rejält ont när taggarna trängde in i min hud. Jag skrek på hjälp, men det tjänade ingenting till, för jag var ensam. Men när det verkligen kändes som om jag skulle dö försvann allt. Ingen mer smärta, inga taggar. Det sista jag hörde var en ljus röst.

-Tror du han är okej? sade rösten.

Sedan somnade jag och hann bara tänka: Nu är jag nog död…

När jag vaknade stod solen högt på himlen och jag låg inte kvar vid buskarna, nu var jag utanför dörren till min egen värld igen. När jag reste mig kände jag i alla fall en bultande smärta och när jag kände efter på bakhuvudet upptäckte jag en stor bula.

- Toppen, muttrade jag och tog tag i handtaget på dörren.

- Det kunde varit värre, sade den ljusa rösten precis bakom mig.

Kapitel 5

Långsamt vände jag mig om och fick en chock när jag såg vem hon var. Det var flickan från min dröm! Samma röda hår, samma gröna ögon.

- Får jag bara fråga dig hur du tog dig in här? sade hon

- Jo, jag hittade ett brev som stack fram under dörren. Där fanns instruktioner för exakt hur man skulle göra för att komma hit.

- Var brevet från någon som hette Minoo? fortsatte flickan.

- Ja, det var det faktiskt! Känner du henne?? frågade jag uppspelt.

- Det är jag som är Minoo, viskade hon.

Minoo tog mig till sitt hem (en liten trädkoja bredvid en skogsstig) så att jag kunde berätta vem jag var och varför jag gått in i hennes värld.

- Det började med att jag satt i biblioteket och….

- Vad är ett bibliotek? undrade Minoo.

- Äh, strunt i det, jag satt och läste när jag hörde konstiga ljud från rummet intill. Det lät som ett rop på hjälp. Jag gick in i rummet och såg dörren, men ljuden tystnade. Så, jag knackade på och hörde sedan en knackning från andra sidan. Dagen efter hittade jag brevet och bestämde mig för att hjälpa till.

- Känner du Hilda? frågade Minoo

- Ja, hon är min lärare, men hon är väldigt sträng. Därför vågade jag inte ge brevet till henne, sade jag bistert. 

- Vad heter du, förresten?

- Karl, men du kan kalla mig Kalle. Nu är det din tur att berätta mer om vad du behöver hjälp med.

- Det är bättre att jag visar dig, sade Minoo och plötsligt började en film spelas upp inne i mitt huvud…

Det var sommar och solen stod högt på himmeln. Tre barn lekte i gräset på en äng. Det var Minoo och de andra två från min dröm. De sprang iväg över ängen och fram till den magiska dörren där hemska Hilda (som förresten inte såg särskilt hemsk ut på den tiden) väntade på dem. Hon log på ett sätt som jag aldrig ens vågat föreställa mig att hon kunde och frågade om de ville komma ut och leka i hennes värld. 

Sedan spolades filmen i mitt huvud fram lite.

Minoo och den jämnåriga pojken satt i samma koja som jag just nu befann mig i och planerade ett bus.

- Nu vet jag, Tudor! utbrast Minoo. Vi gräver en grop precis innanför dörren så att Hilda trillar i nästa gång hon går in! Det är det perfekta buset.

Minoo och pojken som hette Tudor gjorde precis som Minoo föreslagit och mycket riktigt, Hilda gick i fällan. Flera andra liknande händelser inträffade och till sist gick Hilda ut genom dörren och låste.

- Jag har fått nog! väste hon genom nyckelhålet. Ni är bara elaka mot mig, så jag ser ingen mening med att fortsätta skydda och vakta er. Nu kommer ni aldrig mera ut härifrån, ALDRIG!

Den äldre flickan blev förstås rasande på Minoo och Tudor. Jag förstod att det antagligen var hon som hade en pojkvän på andra sidan, Idalia alltså. 

Och mycket riktigt, Idalia försvann, kom tillbaks, men var förändrad. Hon verkade vara ond. Jag kunde se henne besöka olika människor i världen och uttala olika besvärjelser så att de tappade kraft. De var nog trollkarlar och häxor som hon stal magi från. Till slut besökte hon ett slott där hon uttalade en riktigt lång ramsa framför en man med krona. Jag kom ihåg från brevet att Idalia hade förhäxat kungen så att han gick över till hennes sida. 

Då tog filmen slut och jag såg på Minoo.

- WOW!! Hur gjorde du det? utbrast jag häpet.

- Alltså, jag är också en typ av häxa. En halvhäxa för att vara exakt. Min mamma var häxa, men min pappa var en vanlig människa, så jag har bara vissa krafter.

- Herregud, vad coolt, Minoo! sade jag och log mot henne.

- Det var coolt innan, men inte nu längre, viskade hon sorgset. Idalia kommer, som jag visade innan tömma alla häxor och trollkarlar på magi, alltså även mig. Buskarna vid skogsbrynet som du inte kom förbi är förhäxade så att ingen som inte bor där innanför kan komma in i skogen. De är till för att skydda de som lever här mot Idalia, men kraften i buskarna tar snart slut och jag är inte stark nog att framkalla den igen.

- Åh, suckade jag. Men är Idalia en “helhäxa”?

- Ja, vi har inte samma pappa.

Vi satt och funderade länge i tysthet och Minoo visade mig filmen flera gånger igen. 

- Är Tudor din bror? frågade jag till slut. 

- Vi är tvillingar, men han kan inte trolla alls. Han borde förresten snart komma hem, sade hon.

När Tudor kom in i kojan hjälpte han oss att tänka, men ingen av våra idéer var bra nog, inget vi kunde tänka ut var tillräckligt starkt för att besegra en häxa med så fruktansvärda krafter. Idalia var oslagbar och det fanns inget som vi, tre trettonåringar, kunde göra åt saken.

Kapitel 6

- Jag anser att vi går igenom alla personer som har med problemet att göra, föreslog Tudor.

- Okej, först har vi Hilda som låste dörren, sade jag. Och Idalia som blev ond när hon inte fick träffa sin pojkvän på andra sidan.

- Ja, och sedan har vi Silas också, kungen som nu står på Idalias sida, lade Minoo till. Alla häxor och trollkarlar som ännu har krafter kvar är också viktiga.

- Till sist har vi oss, som MÅSTE komma på en plan väldigt snabbt, sade Tudor.

Och äntligen fick Minoo en idé. Hon och Tudor hade inga föräldrar längre, för båda var döda, men de hade en faster som bodde vid en sjö ungefär tre mil från trädkojan. Hon hette Hella och hade tagit hand om Minoo och Tudor när de var små. Trots att hon inte var häxa var hon klokast i landet. Så, vi bestämde oss för att besöka henne och be om råd. Det var nästan kväll, men vi var tvungna att agera fort, så vi hade inte tid att vänta till nästa morgon. Tudor packade lite mat i en väska och vi klättrade ner för repstegen.

- Kasper!! ropade Tudor när vi stod på marken.

Det som hände sedan var något jag aldrig hade kunnat föreställa mig. En varelse kom springande från den djupaste delen av skogen och stannade framför Tudor. Varelsen såg inte ut som något jag tidigare sett. Det är väldigt svårt att beskriva, men man skulle kunna säga att det var en blandning mellan en häst och en noshörning med vingar. Tudor sade åt mig att klättra upp på Kaspers rygg och sätta mig längst bak.

- Trots att Tudor inte är trollkarl har han en förmågan att förstå djur. Och djuren förstår honom också, viskade Minoo i mitt öra. De flesta i vår värld har en speciell förmåga och det finns bara ett fåtal helt vanliga människor. 

Kasper verkade i alla fall vara ganska trevlig och han höll sig lugn när jag satt på hans rygg. Minoo satte sig bakom mig och lämnade platsen längst fram till Tudor. Sedan bar det iväg. Kasper sprang otroligt fort och jag kände fartvinden i ansiktet. Men plötsligt såg jag något framför oss som gjorde mig stel av skräck. Vi var på väg mot ett stup!!

- TUDOR!! Få honom att stanna!!! skrek jag.

- Vänta, så får du se! ropade Tudor tillbaks med ett lurigt leende.

Vi kom närmre och närmre stupet och när det bara var tio meter kvar knep jag ihop mina ögon och höll hårt i Tudor. Men fallet kom aldrig och när jag till slut vågade titta upp skrattade de andra glatt åt mig. Vi flög. Det var en fantastisk känsla att se allt uppifrån. Skogar, ängar och berg såg helt annorlunda ut och jag var så glad trots alla problem i världen jag befann mig i. 

Efter ett tag sade Tudor åt Kasper att landa bredvid en liten sjö. Väl nere på marken sade Minoo att det var dags att hitta Hellas hus.

- Det är inte så lätt, för huset är ganska litet och hon brukar flytta på det ibland för att förvilla fiender. Ta det försiktigt så att du inte trampar på det!

Jag fattade ingenting. Huset kunde ju inte vara mindre än att hon fick plats i det? Men jag gjorde som jag blev tillsagd och gick väldigt försiktigt över det blöta gräset. Plötsligt stod en medelålders kvinna framför mig och jag hoppade till, för jag hade inte sett henne komma!

- Hella! Där är du ju, skrattade Tudor och kramade om henne.

- Hella kan göra saker, även människor, större och mindre, sade Minoo till mig. Det är hennes speciella förmåga.

Då fattade jag. Hon hade ett pyttelitet hus som hon bara kunde vara i när hon själv var pytteliten. 

Hella lade en hand på min axel och jag kunde känna hur jag krympte. Hon gjorde likadant med de andra och sedan fick vi gå in i hennes lilla hus. Det var en mysig plats och vi fick sätta oss vid hennes köksbord samtidigt som hon kokade te. När vi alla satt runt bordet berättade vi tillsammans för Hella vem jag var och vad jag skulle hjälpa till med.

- Hm, detta var faktiskt knepigt, mumlade hon lågt för sig själv. men är ni verkligen säkra på detta? För de flesta barn skulle detta vara omöjligt.

- Det är omöjligt, men vi måste klara av den eftersom det gäller världen utanför dörren också, sade Minoo lite dystert.

Hella frågade oss flera frågor för att kunna göra upp en tillräckligt bra plan.

Var finns Idalia nu? Hur många magiker, med kraft, finns kvar? Ungefär hur lång tid har ni på er?

När vi skrapat ihop all information hon behövde (Idalia befann sig i en borg bland bergen i norr, det fanns bara tre magiker kvar, vi hade bara som mest två dagar på oss innan Idalia var redo att ta sig ut) kunde Hella presentera sitt förslag på vad vi kunde göra.

- Jag föreslår att ni, till att börja med, hittar de tre magikerna och ber dem om hjälp. Ju fler ni är, desto bättre. Det är förstås svårt för er att besegra en så mäktig häxa och egentligen tror jag inte att ni vill döda Idalia eftersom två av er är släkt med henne. Därför måste ni på något sätt fånga henne “magi-säkert”. När ni har henne i tryggt förvar ska ni övertyga henne om att världen utanför inte är så hemsk som hon tror och jag anser att de enda som kan göra det är Tudor och Minoo. För djupt där inne älskar hon er. Vad beträffar Silas får ni välja ett tillfälle att fånga Idalia när han inte finns i närheten. Då ni klarat er uppgift kan ni helt enkelt öppna upp dörren för alla igen!

Vi alla satt och diskuterade om hur vi kunde fånga Idalia bäst väldigt länge. Eller ja, Minoo, Tudor och jag diskuterade, för Hella satt knäpptyst och tänkte. Idéer bollades fram och tillbaks så länge att mörkret hann sänka sig och den blå månen gå upp, så Hella bestämde att vi fick stanna och sova hos henne. Vi åt en sen kvällsmat (några torra brödskivor med ost) och fortsatte tänka. Just när jag skulle säga att jag ville ge upp öppnade Hella munnen för första gången på minst en timme. 

Hon berättade för oss om en trollformel som hon kände till. Den gick ut på att få ett föremål immunt för magi, alltså att det inte skulle gå att kasta förtrollningar över det. Hella var ganska säker på att någon av de tre sista magikerna kunde den och hon föreslog att vi skulle använde ett rep som detta föremål, eftersom det skulle vara effektivt att kunna binda fast Idalia. När hon var fastbunden skulle hon inte kunna använda magi för att ta sig ur knutarna.

- För många år sedan bodde jag i din värld, Karl, berättade Hella. Jag och vaktmästaren på din skola blev goda vänner och inne i hans förråd såg jag ett långt och bra rep och ni skulle nog kunna använda det, för jag tror inte att jag har något tillräckligt starkt att låna er.

Sedan förklarade Hella för oss att vi behövde något att locka Idalia med så att det skulle bli lättare att överraska henne.

- När Idalia var liten och ingen av er var födda följde hon ofta med mig ut i den andra världen. Där fastnade hon för något som jag tror kallas för hamburgare. Sådant finns inte här inne, så Idlaia har inte ätit det på flera år. Om ni tar hit en sådan kan den användas som lockbete.

Jag fick en bit papper av Hella och skrev ner en lista på vad vi behövde:

•Tjockt rep 

•Hamburgare

Morgonen därpå vaknade jag av att någon kramade mig. Det var Minoo som sovit bredvid mig på en madrass och nu hade lagt en arm om mig i sömnen! Varsamt lyfte jag upp hennes hand och lade ner den på täcket. Men då vaknade hon och insåg vad hon gjort. 

- Hehe, förlåt, sade hon lite generat och vände på huvudet för att jag inte skulle se att hon rodnade.

När vi senare stod ute hos Kasper som Tudor lämnat vid sjön bestämmde vi att jag skulle lämna deras värld för att hämta de två sakerna i min värld. Minoo och Tudor skulle söka upp magikerna under tiden. Men när vi började prata om min värld fick jag en plötslig klump i magen och blev jätterädd.

- Jag har ju varit borta hur länge som helst!!! Alla är säkert väldigt oroliga och vad ska hems… jag menar Hilda säga?! ropade jag stressat.

- Lugna dig, Kalle, sade Minoo. Tiden här går snabbare, så egentligen har du bara varit borta några sekunder!

Det gjorde mig mycket lugnare och sedan flög vi i riktning mot den magiska dörren. 

Tudor gick i förväg med Kasper mot träkojan, men Minoo stannade och pratade med mig en stund.

- Bli inte rädd nu, men jag har drömt om dig, erkände jag.

- Det är inte så konstigt, för när du först rörde vid dörren blev du bunden till min värld, förklarade Minoo för mig.

Just som jag vände mig om och öppnade dörren sprang hon fram till mig och tog min hand.

- Jag tycker om dig, Kalle, viskade hon och granskade mig med sin mystiska, gröna blick. Och jag har drömt om dig med.

- Och jag gillar dig jättemycket, sade jag och log mot henne.

Det var då jag insåg hur fin hon var. 

Sedan klev jag in genom dörren, stängde och låste. Min hand kändes helt tom efter att Minoo släppt den.

Kapitel 7

Oj, vad annorlunda allt kändes! Den vanliga världen var alldeles konstig nu när jag tillbringat mitt senaste dygn på en magisk plats. Jag var tvungen att tänka till ordentligt för att minnas var min nästa lektion var, för jag kom inte riktigt ihåg vilken tid på dagen det var. Därför tassade jag ut i biblioteket och sneglade upp på klockan ovanför disken. 10.30, vilket betydde att jag skulle ha tyska om fem minuter. När jag var på väg ut genom dörren sprang jag rätt in i Henrik. En våg av dåligt samvete dränkte mig nästan. Här hade jag gått omkring i en helt fantastisk värld, fått nya vänner och dragits in i mitt livs äventyr, men inte en enda tanke hade jag skänkt min bästa kompis! För Henrik hade jag ju egentligen bara varit borta i någon sekund, fast ändå fick jag en massa skuldkänslor. Han såg förändringen i min blick och tittade frågande på mig. Men han sade inget, utan hälsade bara kort innan han gick in i biblioteket.

Det var stökigt på tyskan som vanligt, så jag satt mest stilla och önskade att tiden gick fortare. Jag bestämde mig för att vänta med att hämta repet tills efter lunch, då jag hade en lång rast. Lektionerna innan dess intresserade mig inte alls den dagen, för jag var så uppspelt. 

Den sista halvtimmen innan maten var det matte. Hemska Hilda blev som vanligt förbannad på mig och jag rusade ut ur klassrummet så att hon inte skulle hinna hacka på mig ännu mer. Det var sprödbakad fisk den dagen, en otroligt uttjatad rätt enligt mig. Trots det kastade jag i mig allt som låg på min tallrik och sprang sedan ut igen. Nu behövde jag komma på hur jag skulle ta mig in i vaktmästarens låsta rum. Jag visste att det fanns en källare på skolan och den hade två trappor upp till marken. Den ena var precis intill matsalen och den andra gick rätt upp till rummet jag ville ta mig in i. Om jag tog vägen vid matsalen så skulle jag kanske ha sådan tur att alla dörrar var olåsta. Sedan kunde jag gå upp för den andra trappan och hamna hos vaktmästaren.

Jag såg mig om innan jag tryckte ner handtaget på dörren ner till källaren. Kanske hade jag kunnat ljuga ihop något bra, men det vore ändå onödigt att någon såg mig. Men platsen var folktom och dörren gled upp utan något gnissel, så det var enkelt att smyga in. Det var mörkt och fuktigt där nere och när jag höll upp handen framför mig kunde jag knappt se den. Jag trevade längs väggen efter en strömbrytare, men hittade inget. Därför fick jag känna efter noga innan jag satte ner fötterna på de hala trappstegen. Det tog ett tag, men tillslut var jag nere i den långa korridoren. Där hittade jag som tur var en knapp på väggen och när jag tryckt på den blinkade det till lite innan alla lampor äntligen tändes. 

Det fanns många rum man kunde gå in i, men jag brydde mig inte om något av dem. Jag småsprang genom hela korridoren och stannade inte förrän jag såg dörren där det stod: Trappa

Men den var låst. Och bara någon sekund efter det hörde jag steg som kom mot mig från andra sidan dörren. Jag kände hur paniken kröp i mig och hade ingen aning om vad jag skulle ta mig till. Det var försent att vända om och springa tillbaka, stegen var för nära. Men det stod en trälåda intill väggen och kanske skulle personen på andra sidan inte se mig om jag kröp ihop bakom den. Det var min enda chans, så jag gjorde mig så liten jag bara kunde, slöt ögonen och önskade att jag var någon annanstans. Sedan öppnades dörren och jag kunde inte låta bli att kika fram lite för att se vem det var. Jag fick gåshud när jag såg på personen. Ingen annan än självaste hemska Hilda hade kommit in. Så jag knep ihop ögonen igen, men hennes steg försvann bort eftersom hon gick åt andra hållet. 

- Jävla ungar, var det sista jag hörde henne muttra innan hon gick in i ett av rummen. 

Då reste jag mig upp och tog mig ljudlöst bort till dörren med trappan. Jag kan inte ens beskriva hur lycklig jag blev när jag upptäckte att hemska Hilda inte hade låst! Snabbt rusade jag upp för trappan och in i rummet ovanför. Det var inte svårt att lista ut vilket rep Hella hade menat. Repet hängde högt upp och jag ställde mig på tå för att försöka nå det. Sedan hände allt väldigt fort. Jag tappade balansen, trillade och föll med ett väldigt brak ner bland alla vaktmästarens saker. I samma stund öppnades dörren som gick ut mot skolgården och någon kom in. Mitt hjärta bultade så hårt att jag trodde att jag skulle sprängas när jag hörde stegen i trappan som var på väg upp igen.

Till min förvåning lyftes jag upp ur havet av alla saker och såg rätt in i Henriks ögon. 

- Vad i helvete gör du här?! viskade han.

- Förlåt Henrik, men jag förklarar sedan. Bara hjälp mig att gömma mig innan Hilda kommer, andades jag.

Min vän nickade snabbt och knuffade in mig i ett skåp. Precis när han stängt dörren om mig kom Hilda in.

- Vad är det för oljud jag hör?! Era små monster… Åh förlåt, Henrik! Men vad har hänt här? kraxade hemska Hilda. 

- Jag är verkligen ledsen, för allt är mitt fel, ljög Henrik. Jag kom hit för att leta efter en sak, men jag stötte till en hylla och välte ner allt detta. Och jag lovar att städa upp.

- Hmm, jaja, det är väl lugnt då, antar jag, svarade Hilda.

När hemska Hilda gått ut genom dörren öppnade Henrik skåpet åt mig.

- Du är skyldig mig en väldigt bra förklaring nu, Kalle, varnade Henrik.

- Vaktmästaren bad mig hämta det där repet, sade jag och pekade upp mot repet som fortfarande hängde på sin plats. Men jag tappade balansen när jag försökte nå det. Sedan vet du resten.

Henrik tog ner repet åt mig och efter det fick jag gå ut igen. Men det var en mycket ledsen Kalle som lämnade vaktmästarens rum, för detta var första gången jag någonsin ljugit för min bästa vän.

När skolan slutade var det dags att få tag på hamburgaren. Jag var tvungen att skynda mig eftersom jag behövde komma tillbaka till skolan innan Henrik hann låsa dörrarna till biblioteket. Men först sprang jag hem för att duscha och byta kläder, för jag hade ingen aning om hur lång tid det skulle ta innan jag kom hem igen. Jag packade även en liten väska med repet och ett ombyte till. Pappa och Mari hade inte kommit hem ännu, så de kunde inte undra vad jag skulle ha väskan till. Sedan gav jag mig av mot Burger King på min gröna cykel.

På Burger King var det helt folktomt eftersom det var fel tid på dagen för att äta och tjejen i kassan såg väldigt uttråkad ut.

- Jaha, vad vill du ha? muttrade hon samtidigt som hon tuggade på ett tuggummi. 

Jag beställde den största hamburgaren de hade och lämnade sedan Burger King.

- Haha, det gick ju lätt! tänkte jag och cyklade tillbaks till skolan.

Henrik var kvar i biblioteket när jag gick in där.

- Jag tror att jag glömde en sak i det andra rummet, förklarade jag och gick förbi honom. 

Detta var verkligen ingen bra dag, för nu hade jag ljugit för honom två gånger. Henrik granskade mig misstänksamt, men bestämde sig för att lita på mig och lät mig gå in i rummet med dörren. Jag såg att det röda draperiet satt kvar på sin plats och tog sedan upp nyckeln ur fickan. Denna gången viskade jag bara de magiska orden, för jag vågade inte riskera att Henrik hörde mig. Låset gick upp med ett litet “klick” och sedan var jag räddad.

I den magiska världen var allt svart. Det var mitt i natten, men den blå månen lyste och jag hittade till trädkojan utan svårigheter. Tudor satt där uppe helt ensam och ryckte till när han hörde att någon kom in.

- Var är Minoo? frågade jag oroligt.

- Hon tog med de två magikerna till Hella en stund, förklarade han.

Men det var något som inte stämde i det han nyss sagt.

- Två magiker? Var det inte tre? 

- Idalia hittade den ena, så han är inte till någon nytta längre, sade Tudor surt. Men Minoo är nog snart tillbaks med de sista två.

Det blev en lång väntan för mig och Tudor. Jag tog fram sakerna jag hämtat i min egen värld och visade honom. 

- Men hamburgaren kommer väl inte hålla så länge? undrade jag. Är du säker på att Idalia kommer vilja ha den när den är gammal och äcklig?

- Haha, den kommer inte bli gammal, sade Tudor. Mat håller hur länge som helst i vår värld och det är väldigt praktiskt.

Skulle jag aldrig sluta förvånas av denna fantastiska plats?!

Vi satt stilla och lyssnade på tystnaden ett tag innan Tudor slutligen bröt den.

- Du gillar henne, sade han och det var ingen fråga. Minoo alltså. För jag ser hur du tittar på henne.

Detta hade jag inte väntat mig och jag blev röd i ansiktet.

- Mm, jag antar det, svarade jag tyst och sänkte blicken.

- Jag har inget emot det, jag bara undrade, skyndade sig Tudor att säga.

Sedan hörde vi att någon var på väg upp för repstegen och strax blev tre ansikten synliga. Minoo, en man, och en kvinna.

- Hej, Kalle! kvittrade Minoo. Detta är Kajsa och Marcus, som ska hjälpa oss att rädda världen.

Kapitel 8

Ingen av oss var trötta, så vi satt och gick igenom planen hur många gånger som helst för att vänta ut natten. Efter vad som kändes som flera år ljusnade det där ute och vi kunde ge oss av. Det var Kajsa som kände till området bäst och därför var det hon som bestämde vart vi skulle gå. Hon tyckte att vi kunde gömma oss i skogsbrynet nedanför bergen där Idalia bodde, för runt klockan nio visste Kajsa att hon alltid gick ut för att leta efter fler häxor och trollkarlar.

- Det är vid den tiden på dagen vi måste hålla oss undan extra noga, sade hon.

Silas, som Idalia förhäxat, brukade också hjälpa till att leta, med de tog alltid olika håll. Därför kunde vi vara säkra på att Idalia skulle komma ensam.

- Vi tar med oss Kasper, föreslog Tudor.

- Nej! Vi kan inte riskera att han börjar låta och avslöjar oss, sade Minoo.

Men Tudor lovade att säga till Kasper att det var väldigt viktigt att han var tyst hela tiden och då gick vi andra med på att han fick följa med. Han kallade på Kasper och jag vet inte hur det gick till, men vi alla fick faktiskt plats på hans rygg! Så fort vi började flyga ,vid samma stup som förra gången, skymtade jag bergen i horisonten. Det var väldigt mörkt där borta och svarta moln hängde över bergens toppar. Jag kunde även se borgen sticka fram. Vi landade kvart i nio precis utanför skogen och Tudor skyndade sig att springa iväg med Kasper och tala om för honom vad han skulle göra. Vi andra tog fram repet och hamburgaren ur min väska. Planen var så att Kajsa och jag skulle hoppa fram med repet när Idalia var upptagen med hamburgaren. Så fort vi knutit fast henne var det Marcus uppgift att uttala orden som gjorde repet immunt för magi innan Idalia hann gör något. Därefter skulle Minoo och Tudor övertyga sin syster om vilken sida hon stod på. Marcus hade övat på sin förtrollning hos Hella kvällen innan, så nu kunde han den helt perfekt, men han provade ändå några gånger på ett blad för att vara på den säkra sidan. 

Sedan var det bara att vänta. Alla fyra kröp ihop bakom några buskar och snart kom även Tudor tillbaks efter sitt samtal med Kasper. Vi satt alldeles tysta för att kunna uppfatta varje ljud. Och efter ett tag såg jag henne komma ut genom porten på sin borg. Idalia var verkligen vacker, men såg extremt hotfull och ond ut. Hon var lång, smal och bar en svart klänning som räckte henne ner till fötterna. Hon närmade sig skogen och stannade när hon såg burgaren på marken.

- Ett, två, tre, andades Kajsa i mitt öra och sedan hoppade vi fram. 

Jag hann inte se henne i ögonen någon längre tid, men den korta sekunden våra blickar möttes gjorde mig iskall. För jag såg vem hon påminde om. Idalia stirrade på mig med exakt samma elaka ögon som hemska Hilda!! 

Tillsammans var jag och Kajsa starka nog att brotta ner Idalia, men hon sprattlade och skrek så förfärligt att det var omöjligt för oss att få repet runt henne. Hon använde nog magi, för plötsligt bröt hon sig enkelt ur vårt grepp. Hon ställde sig framför oss och skrattade elakt. 

- Ha!! Trodde ni verkligen att ni själva skulle kunna fånga mig?! Har ni någon aning om hur kraftfull jag är just nu? skrattade hon. Men det var ju trevligt att ni ville komma och hälsa på, för nu får jag ännu en häxas krafter. 

Jag insåg hur körda vi var. Inte ens Hellas smarta plan kunde rå på Idalia. Kajsa och jag satt på marken och var chanslösa när Idalia graciöst närmade sig. Men just som jag skulle stänga ögonen och vänta på döden hände något som fick mitt hopp att stiga igen. Kasper kom galopperandes ut från skogen och sänkte huvudet så att hornet i hans panna pekade rakt mot Idalia. Hon hade inget annat val än att kasta sig ner på marken. Jag flög upp på fötter igen, tog tag i repet och rusade fram mot henne. Kajsa var inte sen att hänga på och strax var Idalia hårt fastbunden. Marcus hoppade fram ur busken och skrek ut några obegripliga ord. Men det verkade funka, för Idalia kunde inte bryta sig loss. Då vågade Minoo och Tudor komma fram. 

- NI???!!!!! JAG KAN INTE FATTA HUR NI KAN FÅNGA MIG PÅ DETTA SÄTTET! ER EGEN STORASYSTER! vrålade Idalia.

- Snälla, Idalia! Sluta göra såhär, bad Minoo. Se dig omkring, inser du inte att du kommer förstöra allt detta om du fortsätter?

- Tänk efter. Är du verkligen så ond? frågade Tudor och satte sig bredvid henne. Och dörren är öppen nu! Du får komma ut!

- Du är allt vi har, Idalia! Snälla du, lämna oss inte helt ensamma, snyftade Minoo.

Idalia sprattlade för att få av repen, men det var inte till någon nytta för henne. Istället började hon skrika högt och blodisande, så att min hud knottrade sig. Men det var något i hennes skrik som förändrades. I början hade det låtit ilsket och ondskefullt, men det övergick långsamt i sorg. Till slut var det bara snyftningar kvar och Idalia lade sig ner på marken och grät.

- Jag är en hemsk häxa, var det enda hon fick fram.

- Minoo, jag tror vi kan släppa loss henne nu, sade Marcus.

Vi alla hjälptes åt med de hårda knutarna och Idalia sträckte på armarna när hon äntligen blev fri. Hon reste sig upp och gick väldigt försiktigt fram mot Minoo, som fortfarande såg lite rädd ut.

- Jag lovar att jag inte ska skada dig mer, Minnie, sade hon och räckte fram en hand.

Jag visste inte att Minoo brukade kallas Minnie. Hur som helst, Idalia blev väldigt häpen när Minoo plötsligt kastade sig i hennes armar och grät ut.

- Lova mig att du aldrig, aldrig lämnar oss igen, fick hon fram mellan snyftningarna. 

Idalia lade en tröstande hand på Minoos bakhuvud och smekte hennes hår. 

Det blev mycket kramande åt höger och vänster innan Kajsa kom på att det kanske skulle vara ganska bra om vi gav tillbaks magin till alla andra häxor och trollkarlar så fort som möjligt. Idalia var inte sen att instämma, men Tudor tyckte att det kanske var bäst om de tog farväl av mig först. För jag kände att jag nog utfört mitt uppdrag nu. Det fick bli Minoo som följde mig till dörren, så att de andra kunde börja dela ut magi. Jag och Minoo fick gå till fots eftersom de andra behövde Kasper.

Vi hann prata ganska länge på vägen till den magiska dörren. Vi diskuterade allt möjligt och började planera om när vi skulle ses nästa gång.

- Men jag måste nog lämna tillbaks nyckeln till Hilda, suckade jag. Då kommer dörren låsas igen.

- Du hittar på något, det gör du alltid, Kalle, sade hon uppmuntrande, men jag såg tvivlet i hennes ögon.

När vi stod vid dörren tittade vi lite uppgivet på varandra.

- Detta kan vara farväl, sade jag.

- Mm, kanske. Vi får se, svarade hon.

Det hände så fort att jag efteråt inte var riktigt säker på att det verkligen hade hänt, men plötsligt tog hon ett kliv framåt och kysste mig rätt på munnen. Och sekunden efter såg jag henne springa iväg över ängen. Jag stod som förstenad i minst en minut innan jag slutligen öppnade dörren och gick in i min egen värld. Men innan jag stängde dörren kastade jag en sista blick på den magiska världen för att försäkra mig om att äventyret inte varit en dröm. Jag låste inte dörren när jag stängt den.

- Hittade du den? frågade Henrik i biblioteket.

Först fattade jag ingenting, men plötsligt kom jag ihåg. Jag hade sagt till honom att jag skulle hämta en sak i rummet med dörren.

- Åh, jaja. Absolut, kraxade jag. 

Kapitel 9

Jag tog ett djupt andetag när första lektionen nästa dag var slut. Det var nu jag skulle försöka lämna nyckeln till hemska Hilda. Det bästa sättet var nog att åter igen låtsas vara skadad, precis som förra gången. Men nu låtsades jag ha huvudvärk och läraren i personalrummet sade åt mig att jag fick vänta tills det var ledigt hos skolsköterskan. 

Precis när jag skulle gå in i hemska Hildas rum gick jag rätt in i henne eftersom att hon var på väg ut ur samma rum. Skit! Jag hade inte kollat om rummet var ledigt! Hon trillade omkull och tappade alla sina papper och jag dog nästan när hon stötte till nyckelskåpet så att alla nycklar föll ner på golvet. 

- Din lille jäkel! Det är så typiskt dig att hålla på med en massa dumheter, snäste hon. Hjälp till då, för fan!

Hilda hade redan börjat plocka upp nycklarna. Jag märkte att jag bara stod och stirrade som en idiot, så jag skyndade mig att sätta mig på knä för att hjälpa henne. När det var tomt på golvet och Hilda höll på att gå ut igen kastade hon en blick på skåpet i förbifarten. Hon stelnade till när hon såg vilken nyckel som saknades. Då fattade jag att det var dags för mig att utmana ödet och berätta sanningen för min värsta fiende. Jag drog upp nycklen ur fickan och såg skamset på Hilda. - Blixtsnabbt stängde hon dörren bakom oss och tryckte upp mig mot väggen.

- Hur mycket vet du?! morrade hon.

- Eeeh, förmodligen allt. Jag har varit där inne, erkände jag och försökte att inte möta hökblicken, men det var som vanligt omöjligt.

Med en suck släppte hon mig. Hon var nog rädd att jag skulle avslöja allt för alla om hon var för hård mot mig nu.

- Jag fattar inte vad du har hållit på med, Kalle! sade Hilda när jag berättat hela historien (eller ja, nästan hela. Jag tog bort vissa delar som handlade om mig och Minoo). 

Jag suckade och beredde mig på den största utskällningen i mitt liv.

- Du inser nog själv hur mycket kvarsittning du kommer att få nu. Och jag antar att vi är överens om att allt detta är en hemlighet, eller?

Jo, det fattade jag.

När jag äntligen fick lämna hemska Hilda var jag djupt besviken på mig själv. Just nu var dörren fortfarande öppen, men det skulle nog inte dröja länge innan hon gick dit för att se till att allt var i sin ordning. Därför bestämde jag mig för att gå in en sista gång för att ta farväl av alla mina vänner.

Så fort jag öppnade dörren slog värmen emot mig. Det var så annorlunda nu när alla problem var lösta ,men jag insåg med fasa att alla problem skulle komma tillbaks när Hilda låste dörren igen. Det gick omkring mycket mer folk nu, för alla hade vågat sig fram igen och jag såg några jag kände igen. Kajsa och Marcus gick åt mitt håll.

- Tack för all din hjälp, Kalle! kvittrade Kajsa.

Jag gjorde mitt bästa för att se glad ut, men det var svårt när jag visste vilket öde som åter igen skulle möta dessa oskyldiga människor. 

Jag gick till kojan och Minoo rodnade när hon såg mig, men vi fick ingen tid att prata så mycket, för Idalia kom fram till mig. 

- Jag är oändligt tacksam för var du har gjort för vår skull, sade hon och skakade min hand. 

Nu fanns det inga spår av hemska Hilda kvar i hennes ansikte, men hon var förändrad på ett annat sätt också…

- Vad har hänt med dig? frågade jag.

- Idalia gav inte bara tillbaks all magi hon tagit, svarade Tudor som också kommit ut nu. Hon övergav även sin egen för att inte kunna skada någon annan igen.

- Kom nu! Jag måste ju ta med er till min värld, sade jag glatt.

Idalia, Minoo och Tudor var så uppspelta att de hoppade av glädje. Jag drog i dörrens handtag och den gled upp som den brukade. Vi gick in utan att stänga.

- Du går på denna skolan, va? frågade Idalia.

- Det stämmer, svarade jag.

Men när jag såg vem som sedan kom in i rummet insåg jag att jag förstört hela hemligheten jag lovat hemska Hilda att bevara. Henrik stod i dörröppningen och bara gapade.

- Henrik, jag kan förklara, började jag, men hann aldrig avsluta meningen, för Henrik avbröt mig.

Idalia, viskade han och ögonen fylldes av tårar.

Sedan rusade Idalia fram till Henrik och kastade sig i hans armar. Jag fattade ingenting. 

- Jag kan knappt tro att detta är verkligt, att du verkligen är tillbaks! sade Henrik.

- Tre år, sade Idalia. Tre förfärligt långa år.

Och då äntligen förstod jag alltihop.

- DU!! ropade jag till Henrik. Du är Idalias pojkvän!!

Det blev ett långt samtal i biblioteket den rasten. Alla hade något att förklara eller berätta och trots att jag inte ville, erkände jag att hemska Hilda förmodligen skulle låsa igen.

- Nej, aldrig! protesterade Henrik. Jag flyttar in till er då, för jag står inte ut med att bli av med er en gång till!

Det var då hemska Hilda kom in i rummet. 

- Jaha, jag ser att du har hittat din drömprins igen, sade hon syrligt till Idalia och gav oss alla en sträng blick. 

- Nej, tant Hilda! Snälla du, stäng inte in oss igen, bad Tudor.

- Jag kom inte hit för att låsa, förklarade Hilda långsamt. Jag är här för att jag har funderat och kommit fram till att jag inte är en passande väktare åt ert land längre. 

Hon vände sig mot Henrik.

- Kan du tänka dig att ta över min post?

Det behövdes ingen övertalning för att han skulle gå med på det och till min stora förvåning gav han hemska Hilda en björnkram! Men från den stunden var inte hemska Hilda så hemsk i mina ögon längre.

När de tre syskonen återvänt till sin värld och min skoldag äntligen tog slut var jag med min bästa vän i hans bibliotek.

- Vilken dag, va? skrattade Henrik.

- Haha, ja, det kan man ju verkligen säga, sade jag med ett flin.

- Kan vi inte gå och se en film, eller något? frågade Henrik. Bara du och jag, liksom.

Och det gjorde vi, på biografen i Löttorp. Öland kanske inte var så hemskt trots allt!

Så, allt löste sig till sist och bara några månader efter det stora äventyret var vi alla på Henrik och Idalias bröllop. Jag gick klart skolan i min värld, men sedan bestämde jag mig för att flytta in i den magiska världen, eftersom alla mina riktiga vänner bodde där. Pappa och Mari fick reda på allt då och självklart blev de arga, men de lät mig ändå flytta. Henrik blev en väldigt bra väktare åt oss och han lyckades hålla allting hemligt för hela världen utanför, utom Hilda, förstås!

Av Karl, 63 år